Under 2025 har jag publicerat ett antal svenska artiklar om samhällsekonomi. I detta inlägg går jag igenom artiklarna och vilken respons de fick — och inte fick — i debatten.
Artiklarna spänner över olika ämnen: förmögenheter, global ojämlikhet, skatter, kulturkanon och Ukrainastödets finansiering. Samtliga artiklar länkas nedan men kan också läsas på min hemsida (om betalvägg begränsar).
1. ”Hur Sveriges superrika har förändrats sedan 1983”, Affärsvärlden 250425
Mätt per capita ligger Sverige i global toppklass sett till antalet dollarmiljardärer. Vad sifforna säger om samhällsutvecklingen kräver jämförelser över tid. Vilka förändringar går att se sedan en av Affärsvärldens allra första listor från 1983 – och vad består, är sånt som denna krönika diskuterar.
2. ”Den globala rulltrappan”, Kvartal 250513
Den globala ojämlikheten är fortfarande avgrundsdjup, men klyftorna minskar snabbt – en trend som få tycks vilja tala om. Den ökade globala jämlikheten syns i flera utfall och jag beskriver trenderna i tre utfall. Den globala inkomstfördelningen har fallit i över 30 år och är idag på sin lägsta nivå på över ett sekel. Den globala fattigdomskvoten har rasat i decennier, från över 40% i början a 80-talet till 8% idag. Den globala förmögenhetsojämlikheten är mycket hög, men även den faller. En stor del av dessa förändringar beror på att globalisering och marknadsekonomi lett till minskade skillnader mellan världens rika och fattiga länder, och särskilt viktig är Kinas snabba tillväxt.
Artikeln spekulerar jag i varför nyhetsrubriker och utspel från agendadrivande tankesmedjor som Oxfam fortsätter förmedla en negativistisk bild som inte stämmer överens med fakta. Min tolkning är att ideologiska låsningar skadar debatten. Folk till vänster har fattat att ojämlikhet är viktigt för samhället och människor, men eftersom de redan vet alla svaren — ojämlikheten alltid är för hög och växer ständigt — blir de resistenta mot fakta som visar något annat. Folk till höger är däremot helt offside; de har inte insett att ojämlikhet spelar roll och har därför struntat i att lära sig om fakta, begrepp och argument (jag skrev om detta tidigare i år på Ekonomistas).
3. ”Avskaffad statsskatt för ekonomin större och rättvisare”,DI Debatt 250617
Min i särklass mest uppmärksammade artikel i år. Sverige har ett av världens mest omfattande skattesystem. Det finansierar vår välfärd, bygger social trygghet och fördelar resurser. Men det finns en växande insikt: vissa delar av systemet motverkar sina egna syften. Ett tydligt exempel är den statliga inkomstskatten på arbete.
I artikeln presenterar jag en reform där den statliga inkomstskatten avskaffas helt. Reformen uppfyller tre avgörande kriterier. Den ökar den samhällsekonomiska effektiviteten, dels eftersom forskning entydigt visar att höga marginalskatter dämpar människors ansträngningar, dels genom att dyra och krångliga skatteregler bli obsoleta (3:12, löneväxling, expertskatt). Reformen är fullt finansierad inom statsbudgeten, vilket är förhållandevis enkelt med tanke på att det rör sig om en relativt liten intäkt. Dessutom är reformen fördelningsmässigt balanserad genom att finansieringsförslagen främst träffar grupper som idag betalar statlig inkomstskatt men även för att rörligheten i inkomstfördelningen förväntas öka. En mer omfattande diskussion finns i ett bokkapitel från tidigare i år och se även den debattartikel i DN från förra året som jag skrev med min kollega Jacob Lundberg på samma tema.
4. ”Hur man bakar en ekonomisk kulturkanon”, Affärsvärlden 250929
Ett av årets med omvälvande episoder för mig var medverkan i arbetet med att skapa en kulturkanon för Sverige. Vad förenar Falu koppargruva, Riksbanken och särbeskattningen av makar? De är alla delar av Sveriges kulturkanon – en berättelse om hur ekonomiska idéer, resurser och institutioner byggt den svenska samhällskulturen. I denna krönika berättar jag om avvägningarna bakom listan.
5. ”Här är det snabbaste sättet att hindra Rysslands expansion”, DN Debatt 251218
Här hemma går vi mot en fridefull jul. I Ukraina firar man i skyttegravar och skyddsrum. De gör det för sin skull – men också för vår. Det är dags för en julfond för Ukraina. Genom att höja EU-avgiften med ynka 0,1 procent, och klassificera den som försvarsutgift, kan fonden med enkla medel finansieras.
Ekonomistas 
En kommentar till pkt 2. Jag skrev en kommentar på Daniels tidigare inlägg. Där introducerade jag spararen Anton som har låg levnadsstandard för han konsumerar lite och sparar mycket av sin inkomst. Och Fia som har hög levnadsstandard för hon konsumerar upp hela lönen och har inget sparande.
Fia blir fattig och Anton rik. Det är deras val. Men vad är nu problemet med denna ”ojämlikhet”. Det är en fråga jag aldrig fått svar på.
För vänsterns politiska ledare är detta inget problem utan en möjlighet. De kan fortsätta säga: ”rösta på oss så ska vi ta av dom och ge till er”. Och det är skälet till att sådana som Oxfam lyftar att Anton är rikare än Fia. Då kan det motivera staten att skicka ut fogden och ta av Antons sparande och spendera så att Oxfams anhängare kan profitera på det. Och Oxfam kan upprätthålla sin popularitet.
Det grundläggande mekanismerna är ganska enkla. Det är samma mekanism som när bankrånare förr rånade banker. Det är ju där pengarna finns, som dom sa.
Du bygger en halmgubbe: som om ojämlikhet = ‘staten skickar fogden till sparare’. Det är inte vad frågan normalt gäller. Frågan är snarare: blir möjligheter, trygghet och inflytande för ojämnt fördelade, särskilt när startvillkoren inte är lika? Om ja, kan det vara rationellt att diskutera skatter och försäkringssystem utan att påstå att sparande i sig är ‘fel’.
Det är bara du och Lars EO Svensson som skriver något här fortfarande.