Dubbelkommando och lagreglering skulle ge makrotillsynen försvårat ansvarsutkrävande och sämre effektivitet och handlingskraft

Peter Englund och Lars E.O. Svensson, Handelshögskolan i Stockholm*

Vi avstyrker regeringens förslag om dubbelkommando av makrotillsynen och lagreglering av bolån och amorteringskraven. Regeringen lyckas inte påvisa något problem med nuvarande ordning, som fungerar bra. Varför försöka lösa ett problem som inte finns och därmed skapa nya problem? Förslagen skulle ge makrotillsynen försvårat ansvarsutkrävande och sämre effektivitet och handlingskraft.

Sverige har en föredömligt tydlig, ändamålsenlig och välmotiverad uppdelning mellan berörda myndigheter av ansvar, beslutsrätt och verktyg för att upprätthålla den finansiella och makroekonomiska stabilitet samt hantera kriser. Denna uppdelning har fungerat bra. Trots detta föreslår Finansdepartementets promemoria ”Utveckling av makrotillsynsområdet” ändringar i ansvarsfördelningen för makrotillsynen som skulle innebära ett mycket problematiskt dubbelkommando i makrotillsynen som skulle försvåra ansvarsutkrävande och försämra effektivitet och handlingskraft. I vårt remissvar avstyrker vi detta förslag.

Dessutom föreslås att låntagarbaserade makrotillsynsåtgärder ska regleras i lag, vilket genom sämre flexibilitet skulle ytterligare försämra effektivitet och handlingskraft. Makrotillsynen rör tekniska och svårbedömda frågor som är olämpliga för valkampanjer och riksdagsbeslut. Vi avstyrker även detta förslag.

Promemorian föreslår också vissa ändringar av de låntagarbaserade makrotillsynsåtgärderna, lånetak och amorteringskrav. Vårt remissvar behandlar inte dessa specifika förslag. Våra respektive ställningstaganden beträffande dessa åtgärder framgår av makrotillsynsutredningens betänkande (SOU 2024:71) med ett särskilt yttrande av Lars E.O. Svensson.

Ansvaret för att värna den finansiella stabiliteten är idag uppdelat så att Finansinspektionen (FI) har ansvar för krisförebyggande verksamhet och verktyg för att värna dem finansiella stabiliteten och förebygga kriser, Riksbanken har ansvar för krishantering med verktygen likviditetsstöd och värdepapperköp om en kris ändå uppstår, och Riksgälden har ansvar och verktyg för hantering av finansiella företag som ändå fallerar. Enligt denna logik är FI makrotillsynsmyndighet i syfte att förebygga finansiell instabilitet och kriser. Till FI:s verktyg hör krav riktade mot banker, bland annat kapitaltäckningskrav, och krav riktade mot hushåll, lånetak och amorteringskrav.

Promemorian föreslår dels att ansvarsfördelningen ändras så att ansvaret för ett specifikt makrotillsynsverktyg, den så kallade kontracykliska kapitalbufferten, överförs från FI till Riksbanken, dels att beslut om låntagarbaserade åtgärder fortsättningsvis ska regleras i lag i stället för att som nu regleras genom FI:s föreskrifter efter regeringens godkännande.

Nuvarande ansvarsfördelning för makrotillsynen är genomtänkt och välmotiverad och har fungerat väl i praktiken. Den tar hänsyn till fundamentala skillnader mellan politikområdena makrotillsyn och penningpolitik, nämligen att de har olika mål, olika lämpliga verktyg och bäst bedrivs separat av separata myndigheter. Det ena politikområdets verktyg har små och osystematiska effekter på det andra politikområdets mål och vice versa. Nuvarande ansvarsfördelning är den som är mest effektiv och möjliggör bäst ansvarsutkrävande. Märkligt nog kan Finansdepartementets promemoria inte påvisa något problem med denna ordning. Det föreslagna delade ansvaret för makrotillsynen skulle däremot innebära ett problematiskt dubbelkommando som försvårar ansvarsutkrävande och försämrar effektivitet och handlingskraft.[1]

Därtill är det olämpligt att splittra ansvaret för banktillsynen genom att bryta ut en del av makrotillsynen till en myndighet utanför FI. Det faktum att det finansiella systemet i Sverige domineras av ett fåtal storbanker medför att mikro- och makrotillsynen är ömsesidigt beroende och att det är stora effektivitetsvinster av att kombinera mikro- och makrotillsyn i en och samma myndighet.

Nuvarande ansvarsfördelning bygger också på en viktig skillnad mellan penningpolitiken, där starka skäl talar för att den är delegerad till en oberoende Riksbank, och makrotillsynen, som är delegerad till en statlig myndighet och därmed står under mer direkt demokratisk kontroll av regering och riksdag. Den demokratiska kontrollen kommer bland annat till uttryck genom att FI:s föreskrifter om hushållsbaserade åtgärder kräver regeringens godkännande.

Nuvarande system där FI beslutar om låntagarbaserade åtgärder efter regeringens godkännande fungerar bra. Det ger både flexibilitet att ändra eller ta bort åtgärder vid behov och demokratisk legitimitet. Inte heller på denna punkt lyckas promemorian påvisa några problem med nuvarande ordning. Varför försöka lösa problem som inte finns, när lösningen skapar nya problem?

Läs hela remissvaret här.

Svar från de instanser som regeringen har remitterat promemorian till finns här.

*  Detta remissvar är författarnas eget och inte nödvändigtvis representativt för övriga personer vid Handelshögskolan i Stockholm.

[1] För övrigt kan man konstatera att korseffekterna mellan verktyg och mål är betydligt större och mer systematiska mellan penningpolitik och finanspolitik än mellan penningpolitik och makrotillsyn. Promemorian innehåller dock inte något förslag om att Riksbanken ska överta något eller några av de finanspolitiska verktygen, t.ex. momsen.