Riskerna med att politisera vetenskap: En kritik av forskaruppropet

I detta gästinlägg kommenterar John Hassler och Per Krusell, professorer i nationalekonomi vid Institutet för Internationell Ekonomi, Stockholms universitet, en DN-debattartikel där över 1 000 forskare anklagar regeringen för att ignorera eller missbruka vetenskapliga rön. Författarna ifrågasätter uppropets slutsatser och varnar för riskerna med att blanda samman forskningsbaserad kunskap och politiska värderingar.

På DN-debatt den 25/4 skriver ett 1000-tal forskare att svenska politiker ”missbrukar forskningsresultat eller ignorerar vetenskaplig kunskap för att stödja sin politiska agenda.” Artikeln fick betydande uppmärksamhet i annan media.

Bland annat i USA ser vi nu exempel på hur forskningen attackeras av Trump-administrationen. Att stå upp för en fri forskning och en ocensurerad akademisk debatt är oerhört viktigt. Faktaresistens och forskningsförakt är allvarliga hot mot våra samhällen. Just därför är det viktigt att vara tydlig med forskningens roll i samhället.

Politiska beslut innebär nästan alltid avvägningar i många dimensioner. Enskilda forskningsresultat bortser regelmässigt från vissa av dessa dimensioner – som forskare måste man göra avgränsningar. Det betyder att politiska beslut sällan direkt kan härledas från vad forskningen säger. Tolkningen av vilken politik som impliceras av en uppsättning forskningsresultat är därför nästan aldrig självklar, inte heller bland forskare. Att de politiska besluten inte alltid sammanfaller med vad enskilda forskare rekommenderar är därför inte ett bevis för faktaresistens. Om vi forskare inte förstår detta undergräver vi förtroendet för forskningen och dess roll i samhället. Här går tyvärr forskaruppropet fel, vilket riskerar att de gör mer skada än nytta.

De exempel som tas upp i uppropet är inte alls övertygande exempel på att vetenskaplig kunskap missbrukas. Ett exempel är på ett område där vi själva är forskare. Det handlar om att regeringen utsatts för kritik från det klimatpolitiska rådet. Kritiken bestod bland annat i att reduktionsplikten sänktes kraftigt vilket ökade de uppmätta utsläppen av koldioxid. Regeringens motiv för detta var att reduktionsplikten förlorat sin folkliga förankring genom att leda till alltför högra bränslepriser. Klimatpolitiska rådet riktade kritik mot att reduktionsplikten sänktes utan att andra utsläppsminskande åtgärder infördes. Det är en befogad kritik som vi instämmer i. Men det är orimligt att se den sänkta reduktionsplikten som ett uttryck för forskningsförakt.

Ett annat exempel är från kriminalpolitiken. I uppropet sägs att forskningen visar att fängelsestraff inte är en långsiktigt effektiv metod att minska brottsligheten. Detta ligger utanför vårt forskningsområde och vi betvivlar inte att det är en riktig beskrivning av forskningsläget. Men av detta forskningsresultat följer inte att man dra slutsatsen att politiska beslut om hårdare straff är utslag för forskningsresistens. Oavsett vad man tycker om det finns det väljare som menar att brottslingar förtjänar att bestraffas.

Forskningens metod är att tillåta en kritisk och öppen diskussion. Det ökar vår kunskap om världen och ger möjlighet till bättre politiska beslut. Men det är fel om man som uppropets författare antyder att forskningen leder till slutliga sanningar som inte får ifrågasättas och som direkt måste implementeras i politiska beslut. Det får inte uppfattas som att vi som forskare använder vår position och titel för att driva vissa politiska åsikter. Misslyckas vi med det göder vi forskningsföraktet.