På DN Debatt publiceras idag en artikel av mig med ovanstående budskap. Den sammanfattar resultaten i en ny uppsats av mig. Svenska myndigheter och internationella organisationer har ofta hävdat att de svenska hushållens skulder är för höga och utgör ett hot mot finansiell och makroekonomisk stabilitet. Detta med hänvisning till en hög skuldkvot (skulder i förhållanden till inkomster). Men det duger inte att bara se på skulderna och skuldkvoten. Tio års forskning har nämligen visat att skuldkvoten är en notoriskt opålitlig och missvisande indikator. Dess nivå har ingen prognosförmåga beträffande framtida kriser eller konsumtionsfall. Den saknar vetenskapligt stöd. Man måste istället se på hela balansräkningen, inklusive tillgångar och nettoförmögenhet, samt hushållens förmåga att fullgöra sina skuldbetalningar. Man måste också se på hela skuldstocken, inte bara de nya bolånen.
Närmare bestämt kan hushållens skulder bli ett hot mot den finansiella och makroekonomiska stabiliteten under i huvudsak tre omständigheter:
- Hushållens skulder blir för höga i förhållande till deras tillgångar: hushållens SOLIDITET (tillgångar i förhållande till skulder) blir för låg.
- Hushållens skuldbetalningar (ränta och amortering) blir för höga i förhållande till inkomster och betalningsförmåga: hushållens LIVIDITET blir för låg.
- Vid stigande bostadspriser använder hushållen tilläggslån (uttag av bostadskapital) till en BOLÅNEFINANSIERAD ÖVERKONSUMTION av makroekonomisk omfattning. Om priserna planar ut eller faller minskar då konsumtionen kraftigt. Detta hände i Sverige under 90-talskrisen och i Danmark, Storbritannien och USA under finanskrisen.
I uppsatsen visar jag att ingen av dessa omständigher föreligger i Sverige. De svenska hushållens skulder är således varken för höga eller något hot mot den finansiella eller makroekonomiska stabiliteten.
Hur detta sedan relaterar till utredningen om Reglering av hushållens skulder (SOU 2024:71) diskuteras i detta Ekonomistas-inlägg och mitt särskilda yttrande till utredningen.
Ekonomistas 
Mycket bra. Den publika debatten verkar ha en total oförmåga eller ovilja att även titta på hushållens tillgångar.
Såvitt jag förstår saken är värdet av hushållens tillgångar beroende av konjunkturläget för fastighetsmarknaden och finansmarknaden. Och det har förekommit att sådana krisar. Varvid hushållens skulder blivit överväldigande. Som i USA 2007/8.
Finanskrisen i USA är så speciell att den har föga relevans för Sverige. Två exempel: För det första har bolån i de flesta fall i USA inte personligt betalningsansvar. Detta medför att många låntagare går i strategiska konkurs, om bostadspriset faller under bolånet, med åtföljande kreditförluster för långivare eller innehavare av motsvarande värdepapper. Sådana strategiska konkurser förekommer inte i Sverige, eftersom vi har personligt betalningsansvar för bolånen. För det andra skedde i USA en exempellös kollaps i kreditprövningen, bl.a. därför att bolånen kunde värdepapperiseras och säljas vidare och det inte fanns någon effektiv kontroll av kreditprövningen. I Sverige finns bolånen kvar i bankernas balansräkningar, vilket skapar incitament för en god kreditprövning. Desstom gör Finansinspektionen löpande en mycket noggrann kontroll av kreditprövningen. FI skulle snabbt upptäcka avvikelser och kunna vidta lämpliga åtgärder. En kollaps i kreditprövningen som i USA är nu helt osannolik i Sverige.
Dock är det riktigt att ett viktig moment, när det gäller omständighet (1) och skulderna i förhållande till tillgångarna, är att bedöma om tillgångarna är rimligt värderade och inte övervärderade. I min nya uppsats om skulderna hänvisas därför till min tidigare uppsats om bostadspriserna, där det visas att svenska egenägda bostäder inte är övervärderade utan snarast undervärderade. I en löpande utvärdering av omständighet (1) ingår således en löpande utvärdering av om bostäderna är rätt värderade, t.ex. med min föreslagna indikator brukarkostnaden i förhållande till disponibel inkomst per capita. Se också motsvarande Ekonomistasinlägg.
Man kan lägga ihop hushållens skulder, näringslivets skulder och offentlig sektors skulder till total skuld. Och sedan normera mot BNP. Då kan men se dels att total skuld/BNP ökar med stigande BNP/Capita (för världens länder). Dels att Sverige ligger mitt i högen av länder med likartad BNP/Capita. Total skuld i Sverige är ”normal”.
Om man vill minska hushållens skulder, så skulle då antingen näringslivets skulder och/eller offentlig sektors skulder behöva öka. Frågan är vilket, och om någonting blir bättre då.
Ett sätt vore att förbjuda hushållen att äga bostäder. Då skulle de ägas av Fastighetsbolag istället, som har skulderna. Varför skulle det vara bättre?
Troligen har snarare en försämring uppstått, i och med att hushållen kan vara mer adaptiva vid kriser, och klara av t ex räntechocker bättre än fastighetsbolag. Hushåll kan t ex enkelt sänka temperaturen inne en grad och spara in på uppvärmningskostnad. Medan det är omöjligt för fastighetsbolag, som annars skulle mötas av ursinniga hyresgäster och Hyresgästförening och politiker som försöker bli populära hos hyresgästerna som nu är hela befolkningen.
Fastighetsbolag kan bara höja hyran när lönekostnader och räntor öka. Finns ingen flexibilitet där. Och hushållen kan inte minska hyran genom lägre konsumtion.
Eftersom hushåll kan vara mer adaptiva så är det snarare så att hushållen borde sitta på större andel av skulderna.
Vill man ha ett samhälle som är mer robust mot kriser så vore nog en helt fri arbetsmarknad den mesta angelägna förändringen. Då finns bara omställningsarbetslöshet. Och med full sysselsättning så har hushållen maximala möjligheter att disponera inkomsterna för att parera krissituationer. Och produktion och inkomster är maximala.
Tittar man på hushållens skulder i relation till tillgångar på aggregerad nivå (vilket delvis beräknas av SCB) så är skulderna ca 21% av tillgångarna. Och innebär en mycket högre soliditet än för t ex näringslivet. Det talar snarare för att hushållen skulle kunna skuldsätta sig mer. Så punkt 1 av de som Lars EO Svensson nämner ter sig långt från ett bekymmer.
Punkt 2 som rör nominell ränta och amortering i relation till nominella inkomster, borde inte vara ett bekymmer då real ränta sällan avviker mycket från 0%. Vid hög inflation och hög nominell ränta så stiger också inkomster i samma takt. Vi har upplevt detta på 70 och 80 talen. I sådana situationer så minskar relationen lån/lön signifikant för varje år och det är bara de första åren med ett nytaget lån det är jobbigt med 14% boränta. Med tiden har lån/lön reducerats betydligt.
Punkt 3 rör hushållens sparande, och fenomenet att hushåll som sitter på ett stort sparande, samtidigt som de har en högt värderat tillgång i form av bostad, så är det rationellt av hushållen att öka på skulden för att inte sitta med onödigt stort sparande. Ett hushåll som idag äger en tillgång på säg 8 MSEK, vilket är typiskt för ett småhus i Stockholm, och har en belåningsgrad på 50% har då en nettotillgång på 4 MSEK. Det är svårt att motivera att ett sådant hushåll skulle öka på sitt sparande. Sparandet på 4 MSEK är redan stort. Och då är det rationellt av det hushållet att öka på bostadslånet och konsumera. (Skulle där hushållets inkomster vara för klena för ytterligare lån så kommer långivarna att vägra).
Noga räknat gäller omständighet (3) inte sparande i allmänhet utan om bolånetagarna vid stigande bostadspriser och ökat låneutrymme använder tilläggslån för att finansiera en överkonsumtion av makroekonomisk omfattning. Detta skulle visa sig i onormalt häga tilläggslån, ohållbart låg sparkvot (undersparande) och onormalt hög andel varaktiga konsumtionsvaror i totala konsumtionsutgifter. Men tilläggslånen är inte inte onormalt höga, sparkvoten är historiskt hög, och andelen varaktiga konsumtionsvaror i totala konsumtionsutgifter är normal.
Min stilla undran gäller på vilket sätt det hjälper att göra det lättare att låna? Är det inte så att det blir lättare att låna för alla ? Och bostäderna kommer väl inte till ett fast pris, med lastfartyg från utlandet ? Dvs ökar efterfrågan, ökar priset. Eller är det så, att det bara är vissa grupper (de som saknar tillgångar), som kommer utnyttja de ökade lånemöjligheterna och på så sätt förbättra sin position jämfört med dem som har egna pengar, som inte alls kommer att låna? (ursäkta om jag inte alls hängt med i de tidigare resonemangen)?
Det handlar mer om att staten infört restriktioner som saknar rimliga skäl, och att de därför bör avlägsnas. Kreditgivarna är och kommer fortsätta vara riskaverta, och det kommer inte vara lätt att låna för de som utgör risk för långivaren.
Kreditförluster för bostäder har alltid varit väldigt små. Även vid kriser. Det visar att kreditgivarna är omdömesgilla och restriktiva i utlåningen.
Bostäder är en vara som produceras. Stiger efterfrågan, så stiger inte pris, utan produktionen ökar. För vissa varor kan tom priset falla vid stigande försäljningsvolymer.
Ett problem med nuvarande statliga restriktioner är att hyresmarknaden är kraftigt reglerad. Staten har så att säga stängt ute ungdomar från eget boende genom dels hyresregleringen som hindrar nyproduktion av hyresrätter och skapar mycket långa köer, och dels restriktioner i belåning som hindrar köpa av bostadsrätt. Något av dessa två hinder för ungdomar att ordna ett hem behöver avlägsnas.
Det hade nog hellre varit lämpligt att ta bort hyresregleringen, och införa marknadshyra. Då hade ungdomar kunnat hyra en bostad (tämligen omgående) medan de sparade ihop till att större kontantinsats. Hyresregleringen är en variant på gammal Sovjetpolitik, men där vi har köer för bostäder, där man i Sovjet hade brödköer (Och köer till det mesta för den delen).
Att priset på tomter stiger har nog mer med stigande BNP att göra. Jag ser inte att tomter stigit mer än t ex betes-, åker- och skogsmark. På några få platser i landet där det är speciellt attraktivt att bo har de stigit mer. Men det är mer undantag. I centrala Stockholm är det attraktivt att bo och priserna höga. Där är belåningsgraden låg vilket man också kan vänta sig. De som köper där har stora kontantinsatser. Kreditgivarna går inte med på särskilt stora lån. Lånen begränsas av inkomst och stora kontantinsatser krävs för att köpa dyrare bostäder.