Den statliga inkomstskatten utgör en liten intäktskälla för offentlig sektor, men har trots det stora samhällsekonomiska kostnader. I en debattartikel i Dagens Nyheter (11/11-24) föreslår jag och min IFN-kollega Jacob Lundberg att skatten slopas helt. Vår reform skulle höja effektiviteten i ekonomin, är fullt finansierad i statsbudgeten och finansieringen är fördelningsmässigt balanserad.
Sverige har nästan världens högsta marginalskatt på utbildad och välbetald arbetskraft. Räknar man samman inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och skatter på konsumtion är marginalskatten på höga inkomster ungefär 72 procent inräknat jobbskatteavdragets utfasning, vilket är högst i EU. Efter årsskiftet hamnar Sverige på en delad tredjeplats.
Artikeln i DN argumenterar för ett slopande av den statliga inkomstskatten på förvärvsinkomster. En sådan reform kanske upplevs som drastisk, men den rör faktiskt bara en mycket liten del, drygt 2%, av offentlig sektors finansiering. Det betyder att huvuddelen, knappt 98%, av finansieringen till stat, kommuner och regioner kommer från andra skatter.
Men även om statsskatten genererar relativt små intäkter behöver dess slopande ändå möta tre kriterier: 1) Den bör höja den samhällsekonomiska effektiviteten, 2) Den bör vara fullt finansierad i statens årsbudget, 3) Den bör ha en fördelningsmässigt balanserad profil.
Effektivitetsskälen är starka för att sänka den höga svenska marginalskatten på lönearbete. Vi ligger med stor sannolikhet på fel sida på Lafferkurvan, alltså en sänkning av den högsta marginalskatten skulle leda till högre, inte lägre, skatteintäkter. Forskningen har länge visat att känsligheten för skatter är störst bland höginkomsttagare och en ny spännande dansk studie visar att denna känslighet verkar vara betydligt större än vad den tidigare mikroforskningen har visat.
Finansieringen i statsbudgeten ska alltså täcka 64 mdr kr. Här har vi valt poster som framför allt träffar höginkomsttagare för att göra reformens så fördelningsmässigt neutral som möjligt. Notera att vi inte inkluderar några dynamiska effekter i vår finansiering, alltså att de ökade incitamenten till att arbeta mer och bättre genererar skatteintäkter. Denna finansieringsväg är inte standard i statens skatteförändringar. Men mycket talar för att vår reform skulle vara helt självfinansierad inom en relativt kort tidsrymd (läs mer här).
I korthet föreslår vi att avskaffa RUT- och ROT-avdragen, vilket ger 20mdr. Egentligen är det lite olyckligt om RUT försvinner eftersom det avdraget har starkt stöd i ekonomisk teori (att vi subventionerar utlejande av hushållstjänster som inte kräver specialistkompetens och därigenom möjliggör för utbildad arbetskraft att öka eller förbättra sitt arbetsutbud) till skillnad från ROT som är ett ganska omotiverat industristöd. Vidare föreslår vi höjd avkastningsskatt på pensionssparande, vilket ger 19 mdr. Ränteavdraget föreslås sänkas med uppskattningsvis 9 mdr. Därutöver en del mindre ändringar.
Vi hoppas att diskussionen om den svenska inkomstbeskattningen kan bli tydligare efter detta inspel. Sveriges höga marginalskatt på löntagare som har hög utbildning och är väldigt produktiva, både idag och de som skulle kunna bli det i framtiden, sticker ut i ett internationellt perspektiv. Om vi slopar den får vi ett effektivare skattesystem utan att varken övergripande skattenivå eller skatternas progressivitet förändras mycket.
Astrid Lindgren figurerade i svensk skattedebatt på 1970-talet med sin skattekritiska saga om Pomperipossa i Monismanien. Vi hakar på Astrid i DN-artikeln och spekulerar i en annan skattedevis som Pippi Långstrump kunde ha uttryckt som motivering för vår reform: ”Den som har väldigt höga skatter måste också ha väldigt effektiva skatter”.
Ekonomistas 
Författarna verkar mena att dagens system med så kallade progressiva inkomstskatter ur nationalekonomisk synpunkt sett enbart innebär ett bidrag till finansieringen av statens verksamheter. Fast då till skillnad från plattskatt eller total skattebefrielse anpassad efter medborgarens betalningsförmåga.
Progressiv skatt kan dock i gynnsamma lägen förhindra att ekonomiskt dominerande förmögenheter och inkomster växer ytterligare, och att investeringarna i ökad produktivitet och produktion av nödvändiga varor och tjänster därigenom minskar till förmån för finans- och spekulationsverksamheter.
Som Daniel Waldenström skriver i sin bok ”Superrika och jämlika” … ”Att förmögenhetstillväxten (efter 1990 /FT) överstiger sparandet beror delvis på priseffekter, där huspriser och aktiekurser steg kraftigt och ökade tillgångarnas värde.”
Vid progressiv skatt konfiskerar överheten mer av inkomster. Det finns ingen direkt koppling till storlek på sparande (förmögenheter). Det går naturligtvis att spekulera i att en stor inkomst innebär mer sparande och därmed mer investering i tillväxtskapande arbete. Högre beskattning av inkomster skulle därmed indirekt vara tillväxthämmande.
Att kapitalister tar av sitt sparande och investerar i arbete med innovationer och processförbättringar förutsätter att de ser en potentiell lönsamhet med detta, och att de har kapital att spendera. Det viktiga med tillväxt är att det finns lönsamhet i investeringarna. Dvs för största tillväxt så bör beskattning av kapitalinkomster vara 0.
Det är i sig en kritik av Daniels förslag. Då man här vill öka beskattning på kapital. Det finns tillväxthämmande inslag i det.
Investeringar i arbete med innovationer och processförbättringar är med osäkert resultat och därmed spekulativt. Vill man få bort spekulation, så innebär det att levnadsstandarden aldrig ökar mer. (Jfr Nordkorea för exempel. Där finns ingen spekulation och inte heller tillväxt).
Slutligen, att tillgångar, så som åker och betesmark, stiger mer i värde än KPI, är mer en konsekvens av produktionen är effektivare (tack vare att kapitalister haft förmögenheter och kunnat investera i innovationer och processförbättringar). Avkastningen på marken ökar och då ökar markens värde.
Liknande för bostäder. Nyproduktionskostnaden stiger och då stiger värdet i successionsmarknaden, då det är ett alternativ till köp av nyproduktion. (Att man inte ser samma effekt för vissa andra produkter som t ex mobiltelefoner beror på att nyproduktionen där har väsentliga förbättringar i egenskaper och featurehöjd). För bostäder gäller dock att ägaren tar av sitt sparande och investerar in underhåll, renovering, och modernisering. Annars följer inte priset med nyproduktionskostnaden.
Progressiv skatt innebär inte nödvändighetsvis att staten tar in (”konfiskerar”) mer av skattebetalarnas inkomst än vad den skulle göra genom plattskatt. Däremot kan man säga att den så kallade arbetslinjen försvaras genom att höginkomsttagare hindras från att spara sig till rentiärer (”ekonomiskt oberoende”). När det gäller att mer sparande skulle leda till mer investering i tillväxtskapande arbete, är detta givetvis tänkbart. Men – utan korrigerande beskattning och/eller inflation – huvudsakligen om man med tillväxt menar ökande förmögenhet och ökade inkomster för den sparande. Detta skulle kunna vara vad Daniel Waldenström syftar på när han i sin bok ”Superrika och jämlika” skriver att ”Värden skapas, ofta från ingenting, …”
Svar till fredtorssander
Progressiv skatt innebär att staten ”bötfäller” den som levererar mer värde. Värderingarna i samhället blir då att det är något negativt och dåligt att leverera mer värde (än t ex genomsnittet). Eftersom tillväxt (dvs ökning i BNP/Capita i fasta priser) är just att skapa mer värde så blir tillväxtskapande något dåligt som skall bötfällas.
Det är i linje med den ekonomiska politik som förts i ekonomier som Nordkorea, Östtyskland och Sovjet. (Inte identisk politik dock). Och de ekonomierna har också levt med stagnation.
Tillväxt kräver att någon finansierar arbete med innovationer och processförbättringar. Alla dessa investeringar är inte framgångsrika och utfallen kan vara mer eller mindre vinst eller förlust. Det krävs fritt kapital för att kunna göra sådana investeringar (och en kompetens för att avgöra vad som har förutsättningar att leda till lönsamhet). Och eftersom de kan leda till förlust måste det finnas vinstmöjligheter när de är framgångsrika. Och för att kunna genomföras måste det finnas sparkapital.
Man kan säga att: tillväxt = f(kapital, vinstmöjlighet,bedömningsförmåga).
Bedömningsförmåga anrikas fram genom att de som gör goda bedömningar erhåller vinst, och med mer kapital kan investera mer i tillväxtarbete. När staten via skatter och regleringar minskar kapital eller vinstmöjlighet så reglerar man bort tillväxt. Det är också vad som sker i EU/Europa. Högre tillväxt i USA gör att mer besparingar allokeras dit, och det leder till högre tillväxt där. Skillnad i levnadsstandard mellan USA och Europa kommer öka. Och brain drain för Europa kommer öka.
Därav att jag hellre ser borttagen kapitalbeskattning än borttagen statlig inkomstskatt. Naturligtvis ser jag gärna det senare också. Singapore klarar sig med en skattekvot på 13%. Finns stor potential att sänka Sveriges som är på ca 43%.
Svar till Bosse:
Värde i nationalekonomiskt positiv mening bör definieras bättre så att det inte innefattar vad som helst som kan tänkas ge ägaren (/innehavaren) arbetsfri inkomst, nu eller i framtiden. Annars blir ju nationalekonomin bara en mera officiell privat ekonomisk undersökningsverksamhet som enbart går sådana som äger eller kontrollerar imaginära tillgångar till handa. Stor del av kapitalinkomsterna går till hushållen med högst inkomster
När det gäller progressiv skatt och att högre inkomsttagare beskattas med högre procentsats: Detta är desto mer rimligt eftersom det är i de allra högsta inkomstklasserna man kan se mera omfattande inkomster från vad som kallas kapitalvinster. Kapitalvinster bygger bara alltför ofta på sådan accelererande prissättning som då och då måste korrigeras genom ekonomiska kriser. Det tydligaste exemplet för Sveriges del var genom den så kallade Novemberrevolutionen 1984 och den kris som drabbade Sverige 1990. Krishanteringens oerhörda förlust av arbetstillfällen kan visserligen också ha orsakats av den underbara nattens skattereform. Det befriade kreditväsendets vinster – och därav följande förluster – kunde bara lösas med skattemedel. Vilket medförde ytterligare elände för skattebetalarna. Dvs. sådana som behövde ha ett arbete för att försörja sig.
Det är inte bara Lafferkurvan som är problemet. Tar man bort den statliga inkomstskatten, slipper man 3:12-regler, inkomstväxling, expertskatten och dem som förhandlar sig till förmåner i stället för lönehöjningar, t ex privat sjukförsäkring. Nog borde detta sammantaget generera dynamiska effekter.
Enig. Allt tjafts om att försöka flytta inkomster från inkomst av tjänst till inkomst av kapital som för riskkapitalisernal, hela 3:12 debatten etc. Bara försvinner.
Återinförd fastighetsskatt tycker man är en självklar reform, som också löser upp många knutar också på bostadsmarknaden. Undrar om reformen är så död ändå, om man tex gjorde klart att man låter finansiera borttagen statsskatt med intäkterna?
Och när man väl återinfört fastighetsskatten, kan man också införa marknadshyror, med ursäkten att ägt boende också fått utså en reformsläng.
Hur ska man då motivera fastighetsskatten? Tanken att man beskattar värdet av ‘tjänsten’ boende rimmar väl illa med att man redan betalats moms vid uppförandet av huset, eller missar jag något? Men visst om man kan uppnå neutralitet och göra det billigare att bygga och sedan istället beskatta boendet löpande hade nog löst en hel del problem.