Rothstein om Riksbanken

Gästinlägg av Mats Persson, professor emeritus, IIES, Stockholms universitet

Bo Rothstein är i farten igen. Förra gången han försökte klämma åt Riksbanken var i en artikel i Dagens Nyheter 2023. Då hävdade han att Riksbanken hade misslyckats i sitt mål har hålla en stark svensk kronkurs, och därför borde banken ställas till ansvar för detta genom att berövas sin självständighet och underordnas finansministern. Den artikeln kunde man lätt avfärda med att Riksbanken efter 1992 inte har haft som mål att hålla en viss växelkurs; Riksbanken har alltså inte misslyckats i detta avseende. Att det förhåller sig så hade Bo Rothstein förstås lätt kunnat ta reda på genom att, före publiceringen, visa sitt artikelmanus för någon professor i statskunskap som då hade kunnat tala om för honom att Riksbanken inte har något växelkursmål.

I sin nya artikel i Svenska Dagbladet har han fört fram några andra argument för att Riksbanken bör förlora sin självständighet och underställas finansministern.

Han inleder artikeln med att påstå att Riksbankens agerande ”på senare tid” har fått stark kritik från såväl LO som Svenskt Näringsliv och ”framstående akademiska ekonomer”. Det är helt enkelt inte sant. Om han syftar på att bankens senaste räntesänkning bara blev 0,25 procentenheter, och inte 0,50 som många hade velat, så kan är det knappast förvånande att intressegrupper, som LO och Svenskt Näringsliv, har en annan åsikt. Det faktum att Riksbanken inte blint följer dessa intressegruppers önskemål (vilket banken gjorde under exempelvis 1970- och 1980-talen, då den var underställd politikerna) talar snarare till bankens fördel.

Vad gäller de ”framstående akademiska ekonomer” som skulle ha riktat stark kritik mot Riksbanken för de 0,25 procentenheterna finns de helt enkelt inte. Man kan säkert hitta akademiska ekonomer som skulle ha föredragit en sänkning på 0,50 i stället för 0,25 procentenheter (bland andra undertecknad) men man kan knappast säga att detta är en stark kritik, eftersom den rör detaljer i takten i räntesänkningen, snarare än räntesänkningen i sig. Riksbanken själv har varit noga med att påpeka att de tar sänkningen steg för steg, och vid nästa räntebeslut kommer nog ytterligare en 25-punkters sänkning.

Men med ”på senare tid” kanske Rothstein menar högräntepolitiken 2010 – 2014? Det är visserligen mer än tio år sedan, men då fick faktiskt Riksbanken tung kritik inte bara av olika intresseorganisationer, utan även av flera akademiska ekonomer. Eller också menar han med ”på senare tid” de så kallade kvantitativa lättnader som Riksbanken genomförde åren 2015 – 2019, d v s för 5 – 9 år sedan. Även då fanns det en del akademiska ekonomer som kritiserade bankens agerande (bland andra undertecknad) liksom det naturligtvis också fanns akademiska ekonomer som tyckte att banken handlade rätt. Och jag är inte så säker på att banken, om den hade varit underställd finansministern, skulle ha fått order av denna att agera annorlunda.

Nå, det här var bara en ren faktabeskrivning som illustrerar att Rothstein ger en felaktig bild av verklighetens kritik ”på senare tid”. Det finns också en rad principresonemang i hans artikel som kan vara värda att diskutera.

De ekonomer som har studerat frågan har i regel funnit att systemet med självständiga centralbanker har fungerat bra; de länder som delegerade penningpolitiken till självständiga centralbanker har sluppit den inflation som opportunistiska politikers beslut tidigare (på 1970- och 1980-talen) brukade resultera i – och detta tycks ha skett utan några kostnader i form av högre arbetslöshet. Men nu menar Rothstein att den slutsatsen vilar på bräcklig empirisk grund. För hur kan man egentligen mäta en centralbanks självständighet? En bank kan ju vara formellt självständig men i praktiken ändå vara (informellt) styrd av finansministern eller presidenten eller deras hejdukar.

Ja, det är naturligtvis sant. Men det är knappast något argument för att, som Rothstein vill, upphäva den formella självständigheten. Om centralbanken har en lagstadgad självständighet är det svårare för regeringen att påverka den, även om det naturligtvis finns exempel på länder (till exempel Polen) där opportunistiska politiker har lyckats styra banken informellt. Och en stor del av forskningsrapporterna om självständiga centralbanker som publicerats på senare år har faktiskt försökt att skilja på formell självständighet och faktisk självständighet (som kan mätas på olika sätt). Detta nämner inte Rothstein alls.

I de allra flesta utvecklade länder som har infört en formell självständighet har även den faktiska självständigheten blivit större, och den ekonomiska politiken bättre. Om jag skulle tillåta mig en parallell på samma intellektuella nivå som Rothsteins argumentation skulle jag kunna säga: ”Varför ska man förbjuda rattfylleri? Idag är ju rattfylleri förbjudet, men det är bara ett formellt förbud; det finns ändå folk som kör bil med alkohol i kroppen. Därför är det lika bra att tillåta rattfylleri.” Det är säkrast att sätta citationstecken kring argumentet – annars skulle kanske Rothstein, i brist på bättre, hävda att jag förespråkar rattfylleri. Men så är det naturligtvis inte; jag ville bara visa hur hans sätt att resonera kring centralbanker kan tillämpas även på andra frågor, med absurda resultat.

Ett annat underligt resonemang i Rothsteins artikel handlar om svårigheterna att korrekt mäta inflationen. Han noterar att de europeiska länder som ingår i eurosamarbetet inte har exakt samma inflation; somliga länder har en högre inflation än genomsnittet, och andra har en lägre. Han skriver: ”En sådan enorm variation måste betyda att det är andra variabler än centralbankens oberoende som förklarar graden av inflation”.

Så är det naturligtvis. Inflationen i ett land bestäms av en mängd olika faktorer, som landets läge i konjukturcykeln. Men även vad gäller inflationen på lång sikt finns stora skillnader mellan länderna; den beror bland annat på centralbankens oberoende och sammansättningen av konsumentprisindex och metoden att beräkna konsumentprisindex. De två senare faktorerna skiljer sig åt mellan olika länder, även inom euro-området. Men det faktum att det finns fler faktorer som påverkar den uppmätta inflationen motsäger inte det faktum att även centralbankens beteende påverkar inflationen – och det är absolut inte ett argument för att avskaffa centralbankens självständighet. Här påminner Rothsteins argumentation om tobaksbolagens argumentation på 1950- och 1960-talen om sambandet mellan rökning och lungcancer. Bolagen påpekade då (helt korrekt) att lungcancer också kan orsakas av en mängd andra saker än rökning, och därför borde man inte tvinga bolagen att trycka information om rökningens faror på cigarettpaketen.

I själva verket finns det välutvecklade statistiska metoder för att skilja ut hur inflationen påverkas av olika variabler, som centralbankens (formella och informella) självständighet, konjunkturläget, sammansättningen av konsumentprisindex och sättet att beräkna konsumentprisindex. Det är just dessa statistiska metoder som används av de forskare som har undersökt effekterna av en oberoende centralbank på inflation, på arbetslöshet och på flera andra förhållanden. Att inte Rothstein känner till dessa metoder (som brukar betecknas med termen ”regressionsanalys”) är kanske inte så förvånande – men han borde kanske ha hört sig för bland statsvetare med kunskaper i statistik innan han drar snabba slutsatser om vad som bestämmer inflationen i olika länder.

Ja, det finns mycket mer att säga om Rothsteins argumentation. Men det får räcka med att påpeka att även om han hade haft rätt i de statistiska frågorna (vilket han alltså inte har) så följer ändå inte att han har rätt i sin slutsats att Riksbanken bör bli av med sin självständighet och i stället styras av politiker. Det är nämligen så att om ekonomerna på Riksbanken inte vet hur man mäter centralbankers formella och informella självständighet, eller hur man beräknar påverkan på inflationen av olika förklaringsvariabler – ja, då är det knappast troligt att politikerna vet det heller. Och att i så fall återföra makten över penningpolitiken till politikerna, det vill säga återgå till det system vi hade fram till 1990-talet, förefaller inte särskilt övertänkt.

Politikerna delegerade i demokratisk ordning makten över penningpolitiken till Riksbanken just därför att de (alltså politikerna) ansåg att banken var mer lämpad att fatta långsiktiga och inopportuna beslut. De (alltså politikerna) kan naturligtvis ha ändrat sig nu och blivit mer villiga att fatta impopulära beslut – och då är de i sin fulla rätt att i demokratisk ordning upphäva delegeringen och återta makten. Men eftersom deras företrädare på 1990-talet var mer bekanta med avigsidorna i det tidigare systemet än vad Bo Rothstein är idag, så får vi hoppas att dagens politiker, innan de fattar ett förhastat beslut, först rådgör med de av sina företrädare som var med på 1990-talet.