Finansinspektionen har de senaste åren infört amorteringskrav och genomdrivit en övrig åtstramning på bolånemarknaden. Detta har skett på felaktiga grunder, har negativa välfärds- och fördelningseffekter och försämrar bolånemarknadens funktionssätt. Syftet har varit att öka bolånetagarnas motståndskraft och minska risken för djupare lågkonjunkturer, men i själva verket minskar amorteringskraven motståndskraften och snarast ökar risken för djupare lågkonjunkturer. Detta hävdar jag i en rapport till Stockholms Handelskammare som presenteras idag.
Sammanfattning
De senaste åren har bolånemarknaden stramats åt betydligt, främst genom införandet av två amorteringskrav och uppmaningar till bolåneföretagen att i övrigt skärpa kreditgivningen. Som ett resultat av detta har det blivit svårare för bostadsköpare utan hög inkomst och förmögenhet att få bolån, särskilt för unga förstagångsköpare.
Amorteringskraven och den övriga kreditåtstramningen har motiverats med hänvisning till att hushållens höga skuldsättning skulle medföra en förhöjd makroekonomisk risk, nämligen att högt skuldsatta hushåll skulle komma att dra ner sin konsumtion kraftigt vid en makroekonomisk störning. Detta skulle i sin tur kunna leda till djupare konjunkturnedgångar.
Myten om den förhöjda makroekonomiska risken
Den förhöjda makroekonomiska risken har i sin tur motiverats med hänvisning till utländska erfarenheter, nämligen att många högt skuldsatta hushåll i Danmark, Storbritannien och USA minskade sin konsumtion kraftigt under finanskrisen 2008–2009. Men de utländska erfarenheterna har missförståtts, den svenska debatten har blivit missvisande och den förda politiken har blivit felaktig.
Forskningen har nämligen påvisat att det konsumtionsfall som inträffade under krisen i dessa länder inte orsakades av hushållens skuldsättning i sig, utan istället av en bolånefinansierad ohållbar överkonsumtion. När bostadspriserna steg före krisen höjde många hushåll sina bolån för att finansiera en överkonsumtion i förhållande till sin disponibla inkomst. Då föll också sparkvoten till en låg nivå. När krisen kom och bostadspriserna började falla kunde inte längre bolånen höjas och överkonsumtionen upprätthållas. Då föll konsumtionen tillbaka till en mer normal nivå i förhållande till disponibel inkomst, och sparkvoten steg till en mer normal nivå. Bolånefinansiering av konsumtionen skapade således en ”bolånekanal” i dessa länder, genom vilken bostadspriserna påverkade konsumtionen.
Det helt avgörande forskningsresultatet är att högt skuldsatta hushåll som inte hade ägnat sig åt en bolånefinansierad överkonsumtion inte drog ner sin konsumtion mer än lägre skuldsatta hushåll. Konsumtionsfallet berodde alltså helt på bolånekanalen och den bolånefinansierade överkonsumtionen, inte på skuldsättningen.
Frågan om det finns en förhöjd makroekonomisk risk för djupare lågkonjunkturer i Sverige avgörs därmed av om det finns en aktiv bolånekanal med bolånefinansierad överkonsumtion av makroekonomisk betydelse här. Men det finns inga tecken på detta. Sparandet är tvärtom mycket stort, och sparkvoten har stigit till historiskt höga nivåer. Detta är inte förenligt med en överkonsumtion av makroekonomisk betydelse.
Svenska bolånetagare har visserligen höjt sina bolån (s.k. tilläggslån) i betydande utsträckning. Men det finns inga tecken på att tilläggslånen använts till att finansiera konsumtion i någon väsentlig omfattning. Istället har de använts till andra ändamål, av vilka somliga snarast har minskat risken för djupare konjunkturnedgångar.
Det finns alltså inget stöd för att det skulle finnas en förhöjd makroekonomisk risk för djupare konjunkturnedgångar i Sverige. Denna risk är en myt. Amorteringskraven och den övriga kreditåtstramningen bygger på felaktiga grunder.
Vem har råd med en ”Stockholmsetta”?
Amorteringskraven och den övriga kreditåtstramningen höjer barriärerna för inträde på bostadsmarknaden. De försämrar bostadsmarknadens funktionssätt och minskar rörligheten. De missgynnar bostadsköpare som inte har hög inkomst och förmögenhet, särskilt unga förstagångsköpare.
Ett exempel med en genomsnittlig etta i Stockholm (Stockholms kommun) 2017 och ett bolån på 85 procent är illustrativt. Utan amortering skulle den månatliga boendebetalningen (ränta efter skatt plus driftkostnader) uppgå till ca 6 700 kronor. Av detta belopp utgör brukarkostnaden – den egentliga boendekostnaden (real ränta efter skatt, driftkostnad och kostnad för eget kapital) – 2 800 kronor och det ofrivilliga sparandet (skillnaden mellan boendebetalningen och brukarkostnaden) 3 900 kronor. Utan amortering och utan övrig kreditåtstramning skulle då krävas en minsta månatlig bruttoinkomst på 25 000 kronor för att få låna 85 procent av priset på Stockholmsettan. Av 25–29-åringar i Stockholm hade 50 procent minst så hög inkomst.
Med amorteringskrav på sammanlagt 3 procent blir amorteringen nästan 6 000 kronor och boendebetalning och ofrivilligt sparande ökar till 12 600 kronor respektive 9 800 kronor. Brukarkostnaden förblir låga 2 800 kronor. Med både amortering och övrig kreditåtstramning krävs då en minsta bruttoinkomst på 35 000 kronor för att få låna 85 procent. Endast 20 procent av Stockholms 25–29-åringar hade minst denna bruttoinkomst 2017.
Amorteringskraven och övrig kreditåtstramning drabbar unga utan hög inkomst eller förmögenhet. För den förstagångsköpare som har förmögenhet och bara behöver låna 50 procent av priset på Stockholmsettan blir boendebetalningen och det ofrivilliga sparandet nämligen bara knappt 6 000 kronor respektive 3 100 kronor, medan brukarkostnaden är oförändrat låg. För att få låna 50 procent krävs en minsta bruttoinkomst på endast 23 000 kronor.
Amorteringskraven tvingar således unga utan förmögenhet till stora boendebetalningar och ett översparande och en underkonsumtion. Detta är inte rimligt i ett livscykelperspektiv. Den typiska inkomstprofilen, från ung till gammal, börjar med en låg inkomst som ung, växer över tid fram till pensionsåldern och faller sedan tillbaka. De flesta personer och hushåll vill hålla en jämnare konsumtionsnivå över tid än den normala inkomstprofilen. Det innebär att de flesta vill göra sitt stora sparande i medelåldern med högre inkomster, inte som unga med låga inkomster.
En beräkning med rimliga antaganden visar att unga stängts ute främst av amorteringskraven och i mindre utsträckning av högre priser. Från 2012 till 2017 har den minsta bruttoinkomsten för att få ett lån på 85 procent av priset på Stockholmsettan ökat med 14 400 kronor. Av detta står amorteringskraven för 8 300 kronor, övrig kreditåtstramning för 1 600 kronor och högre priser för 4 500 kronor. Med andra ord står amorteringskraven för närmare 60 procent av den höjda tröskeln.
För att en förstagångsköpare med en bruttoinkomst på 25 000 kronor skulle kunna köpa en genomsnittlig etta i Stockholm måste priset falla med hela 37 procent. Amorteringskraven tvingar således denna förstagångsköpare att minska sin bostadsefterfrågan med 37 procent jämfört med ett amorteringsfritt lån.
Amorteringskraven och den övriga kreditåtstramningen har således minskat efterfrågan på bostäder från drabbade grupper. Bostadspriserna och nyproduktionen har fallit. Detta förvärrar den strukturella bostadsbristen i storstäderna.
Många av de utestängda har inte något annat alternativ än att gå till andrahandshyresmarknaden. Där kan månadshyran för en etta i Stockholm vara 10 000 kronor eller mer. För en hyreslägenhet är boendebetalning och brukarkostnad lika, och det ofrivilliga sparandet är noll. För andrahandsettan blir brukarkostnaden mycket högre än för den ägda Stockholmsettan.
Amorteringskraven minskar hushållens motståndskraft
Det uttalade syftet med amorteringskraven är att öka hushållens motståndskraft. Men i själva verket är amorteringskraven kontraproduktiva och minskar hushållens motståndskraft.
Med hushållens motståndskraft avses i detta sammanhang deras förmåga att upprätthålla sin konsumtion vid bostadsprisfall, ränteförändringar och inkomstfall. Konsumtionen och motståndskraften beror främst på hur hushållens kassaflöden påverkas.
Kassaflödenas och konsumtionens känslighet för ränteförändringar är dock ett särskilt kapitel. Höga skulder och rörliga boräntor skapar nämligen en kraftfull ”kassaflödeskanal” för penningpolitiken. Riksbankens styrränta får nämligen via boräntorna en direkt effekt på hushållens räntebetalningar och därmed deras kassaflöden och konsumtion. Höga skulder gör det således lättare för Riksbanken att genom att sänka räntan förbättra hushållens kassaflöden och hålla uppe deras konsumtion vid en lågkonjunktur. Dessutom har FI, Riksbanken och Riksgälden effektiva verktyg att hindra marginalen mellan boräntor och styrränta att stiga vid en kris eller lågkonjunktur – verktyg som med framgång användes under krisen 2008–2009. Sammantaget gör kassaflödeskanalen i isolering att hög skuldsättning snarast minskar risken för djupare lågkonjunkturer.
Beträffande konsumtionens känslighet för bostadsprisfall medför frånvaron av en aktiv bolånekanal med bolånefinansierad överkonsumtion att hushållens kassaflöden och därmed konsumtion inte blir känsliga för bostadsprisfall.
Då återstår frågan om konsumtionens känslighet för inkomstfall. Forskningen har visat att konsumtionens inkomstkänslighet inte beror direkt på skuldsättningen utan på omfattningen av kredit- och likviditetsrestriktioner. Utan tillgång till kredit eller likvida tillgångar beror konsumtionen då på hushållens kassaflöden, som direkt påverkas av inkomstbortfall.
Amorteringskraven ökar kredit- och likviditetsrestriktionerna, ökar skuldbetalningarna och minskar kassaflödena. Därmed ökar konsumtionens känslighet för inkomstbortfall. Visserligen minskar amorteringskraven skuldsättningen, vilket för givna boräntor minskar räntebetalningarna, men den effekten är liten och domineras av amorteringarna. Nettoeffekten blir att amorteringskraven ökar konsumtionens känslighet för inkomstfall och att motståndskraften minskar. Risken för djupare konjunkturnedgångar ökar.
Bolåneföretagen får visserligen ge undantag från amorteringarna under en begränsad period av ”särskilda skäl”, men reglerna för dessa undantag löser inte problemet med att amorteringskraven minskar motståndskraften.
Till saken hör att de utestängda som måste gå till andrahandshyresmarknaden med höga hyror också får sämre kassaflöden och mindre motståndskraft.
Reformer för en bättre bolånemarknad
Flera åtgärder kan vidtas för att förbättra bolånemarknadens funktionssätt – och samtidigt öka hushållens motståndskraft. Amorteringskraven bör avskaffas och den övriga kreditåtstramningen mildras. Bolåneföretagen bör diskutera individuella amorteringsplaner med kunderna men amorteringsfria lån ska inte uteslutas – enligt ett tidigare förslag från Finansinspektionen 2013. Bolåneföretagens interna skuldkvotstak fyller ingen funktion för att bedöma låntagarnas betalningsförmåga utan bör avskaffas. Lägre och rimligare KALP-räntor bör införas (räntan vid bolåneföretagens ”Kvar-Att-Leva-På”-beräkningar för att bestämma lånens storlek). Bolånetaket bör ses över och förmodligen höjas något. Samtidigt bör FI följa ett antal lämpliga indikatorer för att säkra att inte bolånekanalen blir aktiv och det uppstår en omfattande bolånefinansierad överkonsumtion. Om så skulle vara fallet ska väl avvägda motåtgärder vidtas.
Ekonomistas 
“Utan amortering och utan övrig kreditåtstramning skulle då krävas en minsta månatlig bruttoinkomst på 25 000 kronor för att få låna 85 procent av priset på Stockholmsettan.”
Framgår inte av exemplet vad priset på Stockholmsettan blir utan amorteringskrav. Priserna lär ju stiga kraftigt med de åtgärderna som föreslås i artikeln(?)
Exemplet gäller priser och inkomster 2017. Finansinspektionen hävdar att priset 2017 skulle varit 3% högre utan dåvarande första amorteringskrav. Det andra amorteringskravet infördes 1 mars 2018. Det genomsnittliga priset 2018 ligger ca 5,5 % under genomsnittet 2017.
Lars!
Några funderingar:
Ska det överhuvudtaget vara möjligt att öka bolånet för annat ändamål än bostad (inkl underhåll mm) även om det ryms inom “85%” eller vilken procentsats det nu bör vara. (Okontrollerbart?)
“Konsumtionsfallet berodde alltså helt på bolånekanalen och den bolånefinansierade
överkonsumtionen, inte på skuldsättningen” Indirekt kanske?
Tilläggslån – “Istället har de använts till andra ändamål, av vilka somliga snarast har minskat risken för djupare konjunkturnedgångar.” Är köpa ny bil, husbil, båt mm andra ändamål? Troligen har hushåll med tilläggslån finansierat inköpen då det är billigt att låna men tappar snabbt värde och kvar finns högre skuld än värdetillgång. Vid högre inflation betyder det mindre men —?
Hur har “enpersonshushållet” påverkat bostadspriser? Fler enpersonshushåll behöver en bostad och har lägre inkomst för att finansiera bostadsköp.än om två har inkomster.
När du ger exempel etta i Stockholm kan man undra, om det skulle gå att få belåning med 95-100% och utan amortering, hur priserna skulle utvecklas. Tror du att det finns en annan lösning på bostadsproblemet än att bygga och bygga billigare ?
Lite ostrukturerat men min fråga ovan kan vara viktig för att finna en framkomlig väg – att underlätta för
unga att köpa bostad.
Göran
Som skrivs i artikeln så gäller det att inkomstfallet blir kraftigare om amorteringskravet kvarstår.
Vid en framtida kris är möjligheten att sänka räntan i dagsläget begränsad.
första åtgärden borde varit att ta bort ränteavdraget under senaste årens goda tider för att kunna åter använda det som ett verktyg vid framtida kriser. Möjligheten att ta bort eller sänka amorteringskravet vid en framtida kris är nu ett tillgängligt verktyg.
Att ta bort amorteringskravet före nästa finanskris kommer antagligen leda till höjda bostadspriser och ökad sårbarhet.
Eftersom räntan i utgångsläget är låg är räntebetalningarna redan låga och ett mindre problem. Räntekvoten (räntebetalningar som andel av disponibel inkomst) är redan historiskt låg.
Att ta bort ränteavdraget skapar en stor orättvisa mellan den som inte har förmögenhet utan måste låna (och får betala räntan före skatt) och den som har förmögenhet och kan betala bostaden med pengar på banken (och får betala räntan efter skatt, eftersom alternativkostnaden blir bankräntan efter skatt). Se detta inlägg.
Bolåneföretagens möjligheter till undantag från amorteringar löser inte problemet med den minskade motståndskraften. Undantagen gäller enskilda bolånetagares individuella betalningssvårigheter (arbetslöshet, sjukskrivning, dödsfall i familjen,…), inte en situation när många bolånetagarna fullgör sina skuldbetalningar men inte kan upprätthålla sin normala konsumtion. Dessutom är undantagen ingen rättighet för bolånetagarna utan de är lämnade till bolåneföretagens godtycke.
Finansinspektionen kan ta bort amorteringskravet, men såvitt jag förstår behöver det inte betyda att bolåneföretagen avstår från avtalsbestämda amorteringar. Att Finansinspektionen skulle börja använda amorteringskravet för att påverka konsumtion och aggregerad efterfrågan och bedriva stabiliseringspolitik finns inte med i beslutsdokumenten och underlagen för amorteringskraven.
Att ta bort amorteringskravet kan höja bostadspriserna något, men detta leder inte till ökad sårbarhet. Oavsett bostadspriserna leder mindre amorteringar till förbättrade kassaflöden och marginaler för hushållen. Höjda bostadspriser minskar belåningsgraden för befintliga lån och det egna kapitalet ökar, vilket ökar motståndskraften. Eftersom bolånekanelen inte är aktiv i Sverige och det inte finns någon bolånefinansierad överkonsumtion med åtföljande undersparande (i Danmark och Storbritannien var sparkvoten negativ respektive noll före krisen, i Sverige är den drygt 15 %) så är hushållens kassaflöden och konsumtion inte känsliga för bostadspriserna.
“Men det finns inga tecken på att tilläggslånen använts till att finansiera konsumtion i någon väsentlig omfattning. Istället har de använts till andra ändamål, av vilka somliga snarast har minskat risken för djupare konjunkturnedgångar.”
Vilka ändamål är det som avses här? Känns väldigt centralt för hela resonemanget.
Jag föreslår att du läser avsnitt 2.4 “Uttag av eget kapital tycks snarast öka hushållens
motståndskraft”, på sidan 15 i rapporten.
Tack! Det är framförallt några ändamål som anges i rapporten som jag tycker kan ses som konsumtion i alla fall till viss del.
1) Renoveringar. En köksrenovering kan tänkas höja bostadens värde under kanske 20 år. Sedan har den förbrukats i sin helhet. Och fram till dess förbrukas den med i genomsnitt en tjugondel per år.
2) Konsumtionslån med höga räntor som läggs in i bolånet gör att bolånet används för ren konsumtion. Och det kan tänkas att man på nytt skaffar lån med höga räntor när man fått undan de andra in i bolånet.
3) Starta företag. Det krävs att företagsidén är bärkraftig för att kunna ses som en investering. Företag som förbrukar sitt kapital eller går i konkurs ingår inte i den kategorin tycker jag.
Hur stor andel av tilläggslånen som hamnar i kategorierna ovan tycker jag spelar roll för i hur hög utsträckning man ska se tilläggslånen som överkonsumtion. Det kanske framgår av källorna som hänvisas till i rapporten.
För det första: Det gäller konsumtion av annat än boende, “non-housing consumption” på engelska. Det är risken att dra ner på konsumtion av annat en boende i en lågkonjunktur det gäller.
För det andra: Det gäller boleånefinansierad överkonsumtion (av annat än boende) av MAKROEKONOMISK BETYDELSE, dvs. i praktiken av en omfattning som minskar sparkvoten med flera procentenheter, som i Danmark och Storbritannien.
1) Bolån som används till renoveringar är en ökning av bostadskapitalet och inte konsumtion av annat än boende.
2) Att ersätta befintliga konsumtionslån utan säkerhet med höga räntor med bolån med säkerhet till lägre räntor är en slags privat skuldsanering som förbättrar hushållens kassaflödesmarginal och ökar deras motståndskraft. Under den period Li och Zhangs undersökning gäller ökade sparkvoten med 4-5 procentenheter. Inget tecken på överkonsumtion av makroekonomisk betydelse.
3) Att en investering är riskfylld betyder inte att den är samhällsekonomiskt fel. Utan att höja bolånet hade kanske företagaren inte kunnat finansiera sin start-up. Dessutom har ju bolånet säkerhet, bostaden. Om företaget misslyckas är företagaren i ett bättre läge än om företaget finansierats med ett företagslån med högre räntor utan säkerhet.
Den betraktelse som redovisas i rapporten är väldigt beroende av priset på en etta, och där spridningen för priset inte beaktas. För förstagångsköpare vore det väl rimligare att använda priset för den 20-40 % av bostäderna som är billigast. Det finns dessutom nya ettor på pendeltågslinjerna för en och en halv miljon där man har ca 20 m till t-centralen, så tidsförlusten för att bo lite längre ifrån centrum är ganska marginell här. Bostäderna i successionsmarknaden är ännu billigare där ute.
Några frågor till rapportens författare:
-Varför används inte priset för hela Stockholms län?
-Varför använder man inte t.ex. den billigaste kvartilen för priset?
-Är det ens något att eftersträva att förstagångsköpare ska köpa i de dyraste områdena?
-Vad ska mark kosta? Krediter driver främst upp priset på mark i attraktiva områden?
-Är det inte bättre att se till så att efterfrågan hamnar där det går att bygga i volym, dvs inte i Stockholms innerstad?
Undersökningen gäller en genomsnittlig etta i Stockholms kommun, som är betydligt större än Stockholms innerstad (flera förorter, inklusive Järvaområdet ingår).
Sedan dess har jag fått data på hela fördelningen av ettor i Stockholms kommun, och jag kan således visa motsvarande fördelning av lån på 85% av priset som krävs för att köpa. Givet inkomstfördelningen av 25-29-åringar kan man då också beräkna fördelningen av möjliga lån för dessa före och efter kreditåtstramningen.
Vad man då ser är att före kreditåtstramningen ser fördelningen av möjliga lån rimlig ut i förhållande till fördelningen av de lån som krävs. Men kreditåtstramningen skiftar fördelningen av möjliga lån kraftigt till vänster (kreditåtstramningen medför ju att man för varje bruttoinkomst bara får låna drygt hälften så mycket som utan åtstramningen). 25-29-åringarna har bara möjlighet att köpa de billigaste ettorna, och ännu fler har inte möjlighet att köpa några alls.
25-29-åringarnas valmöjligheter har alltså drastiskt begränsats, med nästan hälften. Valmöjligheterna för den som har tillräckligt hög inkomst eller förmögenhet påverkas dock inte.
Undersökningen av fördelningen ger sålede samma resultat som undersökningen av genomsnittsettan.
Det borde inte vara svårt att föreställa sig de välfärdsförluster som dessa unga drabbas av.
Du skriver “Samtidigt visar mikrodata på ett ganska omfattande uttag av eget kapital, så kallade tilläggslån, från befintliga bolånetagare i Sverige. Detta dokumenteras av Emanuelsson m.fl. (2018). I befintliga studier av mikrodata finns det emellertid inget som tyder på att tilläggslånen skulle finansiera en överkonsumtion av makroekonomisk betydelse.”
Är det verkligen korrekt att säga att INGET tyder på att lånen skulle finansiera en överkonsumtion? I några av de referenser du anger så tycker jag mig finna en ton som tyder på viss osäkerhet. Sedan tycker jag att det är svårt att förstå att vi inte skulle få en förstärkning av en konjunkturnedgång om detta omfattande uttag av tilläggslån kraftigt skulle minska, som skulle kunna ske vid ett prisfall på bostäder. Konsumtionen skulle t ex minska om renoveringar upphör, får vi färre investeringar i bostäder och fritidshus borde väl detta förstärka nedgången av bostadspriser? Hushållen kan inte längre betala av konsumtionslånen med de billigare tilläggslånen och finansieringen av nya småföretag minskar, för att nämna några exempel. Allt detta bör väl sammantaget påverka situationen negativt, och även påverka konsumtionen indirekt?
Vid ett prisfall minskar möjligheten till tilläggslån för bolånetagare som ligger nära 85 %, och tilläggslån blir mindre attraktivt för bolånetagare som därmed skulle passera tröskeln för 50 eller 70 % för belåningsgraden eller 4,5 för skuldkvoten. För sådana bolånetagare minskar renoveringarna, som ju är en slags bostadsinvesteringar, i och med att de förbättrar bostädernas kvalitet och därmed ökar den kvalitetsjusterade bostadsstocken.
Vid ett prisfall minskar också nyproduktionen och den delen av bostadsinvesteringarna.
Detta är helt normalt och inget konstigt. Politiska åtgärder som minskar bostadsefterfrågan sänker priserna och minskar bostadsinvesteringarna. Det är ju precis vad som har hänt sedan hösten 2017. Men det är olyckligt och olämpligt, eftersom bostadsbristen gör att det är mer, inte mindre, nyproduktion som är önskvärd ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Dessutom kan förstås fallet i bostadsinvesteringarna och därmed aggregerad efterfrågan i sin tur minska sysselsättningen och konsumtionen vara börja på en sämre konjunkturläge.
Men i ovanstående exempel är det investeringar som initialt faller, inte konsumtion av annat än boende. (Som nämnts i en kommentar ovan gäller hela diskussionen konsumtion av annat än boende.)
Amorteringskraven tillför dessutom en omständighet som ofta tycks glömmas bort. Vid ett prisfall ökar belåningsgrader och skuldkvoter för befintliga lån. En del nya bolånetagare som förut låg under trösklarna 50 och 70 % för belåningsgraden och 4,5 för skuldkvoten hamnar över dessa trösklar. Då har bolåneföretagen rätten att begära högre amorteringar. I den utsträckning detta inträffar ökar skuldbetalningarna och försämras kassaflödet för dessa bolånetagare. Många drar då ner på sin konsumtion (av annat än boende). Risken för att bolåneföretagen ska kräva högre amorteringar kan också få många att försiktighetsspara och minska konsumtionen, även om bolåneföretagen tills vidare inte kräver högre amorteringar.
Detta visar att amorteringskravens konstruktion i sig bidrar till att konsumtionen blir känslig för bostadspriserna. Men i frånvaro av amorteringskrav och en bolånefinansierad överkonsumtion (av annat än boende) av makroekonomisk betydelse och omfattning blir den aggregerade konsumtionen inte särskilt initialt känslig för bostadsprisfall.
Frågan är inte om enskilda bolånetagare använder tilläggslån till att köpa bil eller åka på semester. Frågan är om det förekommer en bolånefinansierad ohållbar överkonsumtion (av annan konsumtion än boende) av makroekonomisk betydelse och omfattning, dvs. i praktiken motsvarande en flera procentenheter lägre sparkvot, eller en sparkvot som är noll eller negativ som i Danmark och Storbritannien (och i Sverige före 90-talskrisen). Det finns såvitt jag kan se INGA TECKEN på det. Finns det någon som kan hävda att det finns sådana tecken?
Går det att se vilka som hade överkonsumerat i Danmark?
För mig är det främmande att de som omfattas av kraven i Sverige idag, dvs. inflödet på marknaden (förutom att drabbas av snedvridningarna som borde skapas av att inte stocken av bolån behandlas på samma sätt) skulle vara lika representerade bland de som eventuellt konsumerar besparingarna på ett icke uthålligt sätt genom att belåna sin bostad (som i och för sig kan vara vettigt istället för att spara för mycket och lämna stora arv, men kanske felinformerat om det inte spridits ut över förväntad livslängd?).
Hela konstruktionen med det tredje kravet är i min mening befängt och en typ av anti-försäkring som borde ha rätt påtagliga välfärdskostnader.
Data i Andersen m.fl. (2016) är mycket detaljerade registerdata på individnivå (se avsnitt 3, som beskriver data).
Det viktigaste resultat i detta sammanhang (tabell 4) är följande: De högt skuldsatta hushåll som inte ägnat sig åt bolånefinansierad överkonsumtion före krisen minskade inte sin konsumtion under krisen mer än lågt skuldsatta hushåll. Det större konsumtionsfallet i Danmark för många hushåll berodde således helt och hållet på att dessa hushåll ägnat sig åt bolånefinansierad överkonsumtion. Konsumtionsfallet berodde inte på deras skuldsättning.