Vet ekonomer vad lycka är?

Förra veckan var makroekonomen Jonathan Heathcote på IIES och presenterade en uppsats som handlade om välfärdseffekterna av den ökade inkomstojämlikheten i USA under de senaste decennierna. Han drog slutsatsen att denna utveckling inneburit en ökning av välfärden i bemärkelsen att den genomsnittliga nyttonivån ökat. En av anledningarna till detta är att utbildningspremien ökat, vilket gjort att fler utbildat sig längre och att den totala produktionen därmed ökat.

Hur kom han då fram till detta? Något förenklat gjorde han på följande vis. Han utgår från en mycket stilig och ganska enkel makromodell, estimerar denna modell med hjälp av amerikanska data och räknar sedan ut den genomsnittliga nyttan för alla agenter i modellen före och efter ökningen i ojämlikhet. Häromdagen skrev John Hassler en kolumn i Affärsvärlden som uppmärksammade en uppsats av Chad Jones och Peter Klenow som gör en liknande kalkyl för ett stort antal länder och bland annat kommer fram till att välfärden är nästan exakt lika stor i Sverige som i USA, trots att Sveriges BNP per capita är mycket lägre än USAs.

Men håll nu i era hästar. Brukar vi inte säga att avvägningen mellan kakans storlek och jämlikhet är en politisk avvägning som ekonomer inte har något att säga om? Jo, som jag påpekat tidigare står det så i många läroböcker, men det är ofta inte det vi ekonomer ägnar oss åt i praktiken. Men finns det då verkligen ett vetenskapligt svar på frågan om den genomsnittliga nyttan är större i ett samhälle än ett annat? Jag tvivlar på den saken, även om jag som utilitarist förstås är frestad att svara ja.

Oavsett om man tycker att forskare ska ägna sig åt detta eller inte, så ställer jag mig tvekande till makroekonomernas sätt att försöka räkna på den totala välfärden i samhällen. De makromodeller som används har utvecklats för att på ett så enkelt sätt som möjligt och på ett teoretiskt konsistent vis predicera makroutfall så bra som möjligt. Inget fel i detta, men om uppgiften är att försöka besvara frågan vad som maximerar människors nytta, ja, då är det förstås viktigast att modellerna är realistiska i bemärkelsen att de korrekt beskriver människors upplevda nytta. Då blir enkelhet inte längre än dygd, utan det är bara en så hög grad av realistiskhet man bör sträva efter.

Ett exempel är om människor bryr sig om sin relativa position. Det skulle kunna vara så att detta inte spelar så stor roll för prediktionerna på makronivå, men däremot kommer det förmodligen påverka välfärdseffekterna av ojämlikhet. Jones och Klenow nämner just relativjämförelser i en föredömligt lång lista med invändningar i slutet av uppsatsen. Denna lista illustrerar med all tänkbar tydlighet svårigheten att göra den här typen av välfärdsjämförelser eftersom man skulle behöva ta hänsyn till alla dessa faktorer (och förmodligen många fler).

Det här problemet gäller för övrigt inte bara makroekonomi, utan det dyker alltid upp om man vill uttala sig om välfärdseffekter. Vill vi säga något om välfärd kan vi inte bara fokusera på modeller som ger rätt prediktioner av observerbara utfall, modellerna måste också ge en korrekt förklaring till dessa utfall (en poäng Martin Berlin gjorde i en kommentar till ett tidigare inlägg).

Comments

  1. Mycket intressant, som vanligt Robert.

    En undran bara, är rubrikens ”lycka” jämförbar med ”nytta” ?

  2. trots att Sveriges BNP är mycket lägre än USAs.

    Ja det var ju en stor överraskning. Eller menar du kanske per capita? Vad är det med nationalekonomer och deras hang-up på BNP (ej per capita). Minns mina grundkurser där man lärde ut att ett sätt att öka BNP på var ökad befolkning. Ganska ointressant om man inte är Stalin (vilket Robert Östling kanske är med sitt erkännande av att han är utilitarist).

  3. Olof Johansson-Stenman says:

    Håller med om (nästan) allt du skriver Robert, men hur landar nu Jones och Klenow i sina slutsatser? D v s vilka är deras viktigaste antagandena bakom att Sverige och USA kommer ungefär lika väl ut?

  4. Kristian Grönqvist says:

    Robert

    Det är nästan gemytligt att läsa denna inlaga. Jag har länge trott att det måste vara något fel på mig, som är så lycklig, trots att jag egentligen inte borde vara det…:-)

    Vad jag, som antropolog tidigare konstaterat, har den stereotypa fokuseringen på ekonomi, förenklat diskussionen om lycka till ett matematiskt/monetärt problem, fast det egentligen innehåller fler variabler än så.

    Att lycka = nytta är iofs ganska gångbart, eftersom intensiva lyckorus upplevs ffa när man både lyckas få som man vill själv kombinerat med nytta för andra, eftersom det då resulterar i beröm dessutom.

    Det kanske har att göra med att vi både är egoistiska och flockdjur och har barn som tar lång tid på sig att bli vuxna.

    Den intensiva lycka man upplever, när man lyckats få ett spädbarn att somna är fullständigt översvallande.

  5. Olof Johansson-Stenman says:

    Svarar kort själv Robert :-)

    Förväntad välfärd i basmodellen för en individ beror i varje period på logaritmen av konsumtion (vilket gör att konsumtionen är mer värd för de med lägre inkomst, vilket i sin tur gör att ojämlikhet minskar aggregerad välfärd för en given genomsnittlig konsumtionsnivå) plus en term som reflekterar fritid. Dessutom beror den rent additivt på livslängden, d v s antalet perioder.

    En inte alls orimlig modell, även om jag delar synpunkterna om att effekten av relativ konsumtion förmodligen innebär att extra vikt bör läggas på minskad ojämlikhet (det är t ex implikationen i den modell som jag, Fredrik Carlsson och Dinky Daruvala utgår ifrån i vårt EJ-papper från 2002 och sm finns nedladdningsbart från min hemsida).

  6. Olof, jag har framförallt tittat på Heathcotes uppsats. Den bygger på en rimlig nyttofunktion etc, men i den modellen antas människor ha rationella förväntningar och optimalt utbilda och försäkra sig inför framtiden. Jag kan inte överblicka hur stor roll dessa antaganden spelar för välfärdsslutsatserna, men detta är antaganden som förefaller väldigt starka.

    Hursomhelst, min poäng är allmän och kan uttryckas på ett annat vis som kanske är enklare. Vad det här handlar om är att vi försöker förklara en icke observerbar variabel, människors nytta, med våra modeller. Det innebär att vi inte har något vettigt sätt att testa (åtminstone med dagens teknik) om våra slutsatser är riktiga. För att vi ska kunna lita på välfärdsslutsatserna krävs därför att vi är rejält övertygade om att våra modeller är någorlunda korrekta beskrivningar av människors psyken. Det är inte jag, men det kan förvisso vara relevant att ägna sig åt dylika övningar ändå. Men när vi gör det ska vi vara väldigt ödmjuka och försiktiga och vara medvetna om att det finns legitima invändningar om hur vetenskapligt dessa saker går att göra.

    • Såväl Jones och Klenow som mycket av välfärdsanalysen i Heatcote et al. utgår enbart från ett antagande om en nyttofunktion i kombination med observerade nivåer (och spridning mellan hushållen) på konsumtion och arbetsinsats. Sedan försöker Heathcote et al. även med hjälp av en modell ta hänsyn till hur utbildningsval etc optimalt har reagerat på ökad lönespridning. För den delen av deras analys krävs förstås mycket starkare antaganden, men dessa gäller snarare antaganden kring hur individer beter sig och reagerar på incitament, än antaganden kring hur nyttofunktioner ser ut.

      Jag håller helt med Olof J-S nedan: Det är bättre att försöka mäta välfärd med hjälp av ett mått som är konsistent med våra modeller än med en mycket grov indikator som BNP per capita, eller något välfärdsmått där man på mer eller mindre godtyckliga grunder viktar ihop olika faktorer (t ex FNs Human Development Index eller det i svensk media ofta uppmärksammade Weighted Index of Social Progress). Sedan måste man naturligtvis vara medveten om att dessa välfärdsskattningar är förknippade med mycket stor osäkerhet, att aggregaten bygger på en viss viktning av individernas skattade nyttor, etc.

  7. Olof Johansson-Stenman says:

    Enig Robert, men jag tycker att det ändå är ett fall framåt att försöka modellera och skatta variabler som vi är genuint intrresserade av, istället för att enbart fokusera på variabler som är relativt enkla och mäte men mindre intressanta, som t ex BNP/capita.

    Lyckoforskningen har förvisso stora blister, men den kan ändå användas för att åtminstone grovt säga något om dessa och liknande modeller.

  8. Per Johansson says:

    Rätt off-topic, men ”The rational addict” kanske faller i er humorsmak?

    http://www.xtranormal.com/watch/7873033/

  9. Olof Johansson-Stenman says:

    :-)

Trackbacks

  1. [...] Kommentarer « Vet ekonomer vad lycka är? [...]

  2. [...] Ekonomistas diskuterar möjligheten att mäta lycka och välfärd, delvis utifrån J&K, här och här. Marika Storstad skriver läsvärt på temat tillväxt och Primegate [...]

  3. [...] i olika länder med hjälp av de nyttofunktioner som ofta används av makroekonomer (se Roberts kritiska inlägg om detta papper och Per Krusells replik). De faktorer som påverkar välfärden är då förutom [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 5 411 andra följare