Vad betyder en attack mot Iran för oljepriset?

Det här är ett gästinlägg av Johan Gars, Beijer Institutet, och Henrik Wachtmeister, Uppsala universitet

Det spekuleras nu om vilka mål Israel kan komma att angripa i Iran som svar på förra veckans robotattacker. Förutom militära och kärntekniska anläggningar har även oljeinfrastruktur pekats ut som potentiella måltavlor. Även relativt små bortfall av oljeproduktion kan påverka det globala oljepriset markant. Hur kraftig prisreaktionen blir beror på omfattningen av utbudsbortfallet och oljemarknadens elasticitet. Tillsammans med Daniel Spiro har vi tidigare modellerat och analyserat effekterna av oljesanktionerna mot Ryssland, inklusive potentiella konsekvenser av rysk vedergällning genom exportminskningar. Här använder vi en liknande men enklare modell för att uppskatta marknadseffekterna av olika scenarier av produktionsbortfall i Persiska viken till följd av attacker mot Irans oljeanläggningar och eventuell vidare eskalering av konflikten.

Det är framförallt iranska oljeexportterminaler och raffinaderier som nämnts som möjliga mål. Iran exporterar i dagsläget ca 1.7 miljoner fat råolja per dag (mb/d), vilket kan jämföras med den totala världsproduktionen om ca 103 mb/d. Ett bortfall av all iransk råoljeexport skulle alltså motsvara ca 1.5% av den globala produktionen. Utöver råoljan exporterar Iran även en del raffinerade produkter, men här är siffrorna mer osäkra. 

Det har även spekulerats i hur en fortsatt eskalering i regionen skulle kunna resultera i en kraftig minskning, eller till och med ett fullständigt stopp, av hela oljeflödet ut ur Persiska viken. Ett sådant fullständigt bortfall skulle motsvara ca 20% av världsproduktionen, vilket skulle innebära det största utbudsbortfallet hittills i historien. 

Att modellera den globala oljemarknaden med exakthet är svårt. Här använder vi endast den allra enklaste modellen, en statisk jämviktsmodell med konstanta priselasticiteter. De numeriska resultaten i figuren nedan ska alltså ses som just enkla uppskattningar. 

Beräkningarna för de olika utfallen motsvarar marknadseffekten på kort sikt (ca 1-6 månader). Oljepriset innan utbudsbortfall är satt till 75 USD/fat. Utbudselasticiteten, dvs hur produktionen i världen svarar på en prisförändring, är satt till 0. Istället kan en ”politisk” utbudsökning (i form av användning av OPEC:s ”spare capacity” eller strategiska lager i andra länder) läggas till efter egen bedömning och justera nettominskningen därefter. 

Efterfrågeelasticiteten, dvs hur efterfrågan anpassar sig till priset, är satt till -0.125 i basfallet. Figuren nedan visar även resultat för -0.05 (låg anpassning), -0.1 och -0.2 (hög anpassning). För vidare motivering av parametrar se vår studie av effekterna av europeiska bränsleskattesänkningar på ryska oljeintäkter. 

Möjliga utfall

Attack mot Kharg Island

Av Irans exporter om ca 1.7 mb/d går det mesta, ca 1.5 mb/d, ut via terminalen på Kharg Island. Ett sådant bortfall skulle leda till en prisökning om 9 USD/fat, ca 12%, i basfallet. I fallet med låg anpassning skulle ökningen istället vara 34%, i fallet med hög 7%. Skulle all export (1.7 mb/d) falla bort, skulle ökningen vara något större.  

Dessa prisreaktioner gäller alltså i fallen utan eventuell annan utbudsökning. OPEC har för närvarande ca 5 mb/d i spare capacity som, om den användes, skulle kunna täcka hela bortfallet. Likaså kan kommersiella och strategiska lager runt om i världen täcka ett bortfall om 1.7 mb/d under lång tid. Produktionen av amerikansk skifferolja skulle också kunna börja öka efter ett par månader om priset går upp. 

Attack mot iranska raffinaderier

Om endast iranska raffinaderier skulle attackeras behöver det inte påverka det globala oljeutbudet negativt, eftersom Iran kan exportera den råolja som inte längre kan raffineras, vilket de har ekonomiska incitament att göra. 

Utöver den direkta kostnaden för de förstörda anläggningarna skulle ett bortfall av raffineringskapacitet ha stor påverkan på Iran. Exakt hur stor är svårt att beräkna. Det inhemska priset på raffinerade produkter såsom bensin och diesel är kraftigt subventionerat vilket möjliggörs av att de använder egenraffinerade produkter baserade på billig inhemsk råolja. Att uppnå samma låga bränslepris med produkter importerade till världsmarknadspris skulle vara väldigt kostsamt och tidigare erfarenheter visar att ökade bränslepriser kan leda till stora inrikespolitiska problem. Hösten 2019 försökte Iran minska subventionerna vilket utlöste våldsamma regimkritiska protester med hundratals döda. Iran skulle också sannolikt få sämre betalt för sin ökade råoljeexport. På grund av USA:s sanktioner går denna export i dagsläget nästan uteslutande till Kina, via ursprungslandtvättning i framförallt Malaysia, vilket ger Kina en stark förhandlingsposition och en kraftig rabatt, till och med högre rabatt än Kina erhåller för rysk olja.  

Om utvecklingen stannar här, vid attacker på iranska exportterminaler och raffinaderier, innebär attackerna sannolikt en ganska liten effekt på världsmarknaden. Dessutom skulle OPEC ha möjlighet att helt neutralisera effekten om de så ville.  

Eskalering i Persiska viken

För att få en betydande effekt på den globala oljemarknaden krävs en eskalering där ytterligare oljeflöden från andra länder faller bort. Det skulle kunna ske på flera mer eller mindre sannolika sätt. Iran skulle exempelvis kunna svara med attacker mot vissa länders oljetankers i Persiska viken, ett scenario liknande Irans och Iraks Tanker War på 80-talet. Eller mer nyligen, Huthirebellernas attacker i Röda Havet. En viktig skillnad jämfört med Röda Havet är dock att oljan som transporteras ut via Persiska viken inte helt kan dirigeras om. Endast ca 3.5 mb/d av det totala maritima flödet om ca 20 mb/d kan ledas om via pipelines, enligt uppskattningar från amerikanska EIA. Och det mesta av detta leds ut till just Röda Havet, där trafiken minskat drastiskt på grund av de Iranstödda Huthirebellernas attacker. 

Ett ”worst case”-scenario är ett totalt stopp i Hormuzsundet, till exempel genom iransk minering eller riktade attacker. Då riskerar alltså ca 20% av världsproduktionen tillfälligt att falla bort. I basfallet skulle ett sådant bortfall ge priser över 300 USD/fat, en ökning med över 300%. Ett sådant pris skulle sannolikt försätta världsekonomin i djup recession, baserat på tidigare erfarenheter. Prisrekordet hittills, innan kraschen 2008, är 147 USD/fat, vilket motsvarar ungefär 215 USD/fat i dagens penningvärde. 

Vid ett totalt stopp i Hormuzsundet, och med de prisreaktioner som skulle följa, är det sannolikt att all möjlig omdirigering sker och att all tillgänglig produktionskapacitet används. Dock återfinns det mesta av OPEC:s reservkapacitet olägligt nog innanför Hormuz. Om vi antar att 1 mb/d av spare capacity finns tillgänglig utanför Persiska viken, och full omdirigering är möjlig (3.5 mb/d), trots attackerna i Röda havet, så får vi ett nettobortfall om ca 15.5 mb/d. Det skulle medföra priser om 230 USD/fat i basfallet. Aggressiv ytterligare lagertömning runt om i världen om säg 4 mb/d skulle temporärt kunna sänka priset till 175 USD/fat. 

Skulle utbudselasticiteten vara lägre än basfallet blir prisuppgången ännu större, och som i fallet med -0.05, orimlig. Detta visar, utöver att oljepriset är mycket känsligt för utbudsstörningar, på ett empiriskt problem, att vi inte med säkerhet vet värdet på elasticiteterna. Vid stora volymförändringar är det inte heller sannolikt att elasticiteterna är konstanta, som i vårt enkla exempel. Vi kan dock med säkerhet säga att även om all global reservkapacitet och omdirigering användes, tillsammans med kommersiella och strategiska lagertömningar, så skulle ett stopp i Hormuz fortfarande resultera i ett betydande nettobortfall och en mycket kraftig prisuppgång. 

Carterdoktrinen

Ett totalt stopp bedöms dock av många som osannolikt. USA:s betydande närvaro i Mellanöstern har i stor utsträckning varit avsedd att förhindra just detta, i enlighet med Carterdoktrinen, åtminstone historiskt sett. Det mesta av oljan från Persiska viken går idag österut till Asien medan USA numera är nettoexportör av olja sedan den så kallade skifferrevolutionen. Kina är alltså idag det land med kanske störst intresse att Carterdoktrinens ”free movement of Middle East oil” efterföljs. Men så länge internationell oljehandel upprätthålls så går oljepriset upp lika mycket för alla, så fortsatt amerikansk implementering av Carterdoktrinen är sannolik. Vi har alltså två stormakter med gemensamt intresse att oljan fortsätter flöda obehindrat. Även Iran har starka ekonomiska incitamenten att upprätthålla sin export, då landet är mycket boerende av intäkterna. 

För att sammanfatta: Attacker mot iranska oljeanläggningar kommer ha små effekter på världsmarknaden. Men leder de till fortsatt eskalering och i förlängningen en fullständig nedstängning av flödet ut ur Persiska viken, riskerar vi att få uppleva den största oljechocken hittills i historien. Detta scenario bedöms dock för närvarande som osannolikt av många, inte minst av oljemarknaden själv som hittills endast reagerat med en prisökning om ca 8%.