Search Results for: baumol

Nytt nummer av Ekonomisk Debatt (7/2018) kommer ut idag

Idag publiceras Ekonomisk Debatt nr 7 2018. Tidskriften ges ut av Nationalekonomiska Föreningen och kommer ut åtta gånger per år. I detta nummer finns bland annat artiklar om intergenerationell rörlighet, faktagranskning och Bertil Ohlin. [Read more…]

Sociala nätverk och entreprenörskap

Det här är ett gästinlägg av Karl Wennberg (professor i företagsekonomi vid Linköpings Universitet) och Martin Andersson (professor i industriell ekonomi vid Blekinge Tekniska Högskola).

Under veckan tillkännagavs att professor Olav Sorenson vid Yale är årets vinnare av det svenska forskningspriset Global Award for Entrepreneurship Research som delats ut årligen sedan 1996. Sorenson får priset för att genom sin forskning ”ha ökat förståelsen för hur entreprenörskap kopplas till sociala nätverk och till den ekonomisk-geografiska miljön där entreprenörer verkar”. [Read more…]

Byråkratins ökning i universitetsvärlden

I förra veckan beskrev malmöstatsvetaren Patrik Hall på DN Debatt hur byråkraterna ökar hastigt i offentlig sektor medan “kärnverksamheterna” får allt mindre plats. Hur ser det då ut i universitetsvärlden? Följer den övrig offentlig sektor eller går den mot strömmen? Detta inlägg presenterar siffror från samma yrkesstatistik som Hall använde, och siffrorna ger en ännu mer dramatisk bild: byråkratin ökar snabbare inom universiteten än i övrig offentlig sektor, antalet lärare ökar endast marginellt och assistenter som ger stöd till forskare och lärare minskar drastiskt. Varför denna byråkratisering är så kraftfull och vilka konskvenser den har för forskning och undervisning är inte uppenbart. Mer kunskap, och kanske rentav en större utredning, vore därför välkommen.  [Read more…]

Ekonomipriset enligt Ekonomistas läsare

Enligt Ekonomistas läsare kommer 2014 års ekonomipris gå till Joshua Angrist, David Card och Guido Imbens för utvecklandet av ekonometriska verktyg för kausalanalys (19 procent av rösterna). Nästan lika många (18 procent) trodde dock att Philippe Aghion, Peter Howitt och Paul Romer får priset för att de utvecklat endogen tillväxtteori. På tredjeplats (13 procent) kom William Nordhaus och Martin Weizman för insatser inom miljöekonomi. Antal röster för övriga föreslagna kandidater återfinns i ursprungsinlägget. Klockan ett imorgon (måndag 13/10) får vi veta vem priset faktiskt går till.

Utöver de av oss föreslagna namnen hade ett par stycken föreslagit Thomas Piketty och Jean Tirole som pristagare. De andra egna förslagen från läsarna var Emmanuel Saez, Peter Taylor, Leo Jonker, Andreu Mas-Colell, Alan Kreuger, William Baumol, Michael Woodford, Elhanan Helpman, Daron Acemoglu, Jagdish Bhagwati, Bradford de Long och Larry Summers.

Ska företagarna försäkra entreprenörerna?

Baumol och Wetterstrand tänker lika

Miljöpartiet har tagit upp det förslag som NYU-ekonomen William Baumol kastade fram för några år sedan. Idén går ut på att arbetsgivarna ska vara skyldiga att ge sina anställda tjänstledigt för att få prova på nyföretagande.

Hur mycket man än uppskattar småföretag måste man ställa sig frågan om det verkligen är en ännu striktare arbetsrättslagstiftning som ska få företagandet i landet att blomstra? Ovanpå föräldraledighet, sjukledighet, studieledighet och medfinansieringsansvar vid sjukdom, ska alltså företagen tvingas ge dem som vill testa att starta eget ledigt.

Det är alltså de företag som är tillräckligt framgångsrika för att anställa folk som ska försäkra entreprenörer in spe mot ett misslyckande. Det är svårt att se hur detta skulle göra företagen mer benägna att expandera sin verksamhet. Snarare ser man en utveckling där företagen drar sig för att anställa driftiga och initiativrika personer – när de fått fast jobb kan de ju få för sig att testa om den där idén de grunnat på verkligen flyger.

Jag hoppas verkligen att ingen utanför Miljöpartiet tycker att detta är ett bra förslag.

Ekonomipriset till Ostrom och Williamson

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2009 går till Elinor Ostrom och Oliver Williamson. Daniel hade tippat Elinor Ostrom och fick alltså rätt i år igen och jag har tidigare uttryckt en önskan om att hon skulle få priset, men tvivlat att hon skulle få det inom “överskådlig framtid”. Anledningen till att jag är förvånad är inte att hon är kvinna (vilket DN, SvD, SVT och E24 basunerar ut på sina förstasidor), utan att hon är statsvetare, empiriskt orienterad och väldigt metodologiskt bred samt att hennes främsta verk skrevs så sent som 1990. Av läsarna här på Ekonomistas var det heller ingen som tippade Ostrom och endast en person som tippade Williamson. Oddsen för dem båda var skyhöga på Ladbrokes och båda gav häromdagen så mycket som 50 gånger pengarna där. Vi lär ha anledning att återkomma till årets pristagare här på bloggen, men tills dess följer resultaten från omröstningen.

[Read more…]

Behöver vi oroa oss för framtiden?

Liknelserna duggade tätt idag när Per Borg vid ett seminarium presenterade den första rapporten till den återuppståndna ESO. Bo Könberg, som var en av tre inbjudna kommentatorer, anklagade Per Borg för att ha bevisat att humlan inte kan flyga, medan Per Borg svarade med att likna Könberg vid en man som halvvägs i fallet ner från en skyskrapa konstaterar att hittills har allt gått bra.

Vad ligger då bakom dessa liknelser? I rapporten Den långsiktiga finansieringen – välfärdspolitikens klimatfråga, liksom idag på DN Debatt argumenterar Per Borg för att att den stora utmaningen för den framtida offentliga sektorna inte alls är den förändrade ålderssammansättningen med en allt mindre andel i förvärvsaktiv ålder. Det som ställer till de största problemen är i stället att vi i och med en stigande levnadsnivå också kommer att höja våra krav på de välfärdstjänster som det offentliga tillhandahåller. Samtidigt är välfärdstjänster personalintensiva, vilket innebär att kostnaderna för dessa per automatik stiger med BNP-tillväxten om lönerna inom den offentliga sektorn inte ska halka efter realt. Detta problem är känt som Baumols sjuka. Lösningen på detta problem, hävdar Borg, måste vara att vi i större utsträckning kommer att behöva förlita oss på utökat privat finansierande av välfärdstjänster. 

Bo Könberg å sin sida hävdar att den finns gott om utrymme för effektivitetstillväxt inom offentlig sektor, vilket han exemplifierar med att dagens sjukvård är avsevärt mycket bättre än den på 80-talet, trots att kostnaderna inte stigit i motsvarande grad. Alltså, ingen anledning till oro.

De övriga två kommentatorerna, Irene Wennemo från LO och Maria Rankka från TIMBRO har, föga förvånande, diamentralt olika uppfattningar; medan Wennemo absolut inte vill se att viktig vård och omsorg finansieras privat välkomnar Rankka Borgs utredning och utläser till och med i Borgs budskap att det är dags att skrota välfärdsstaten.

Vem har då rätt? Ja, det får naturligtvis framtiden utvisa. Men med tanke på de potentiella svårigheterna som välfärdsstatens framtida finansiering står inför så skulle åtminstone jag vilja ha ett tyngre argument än att “det har gått bra tidigare”  innan jag slappnar av och låter frågan bero.

Läsarnas val — och våra

Eugene Fama

Eugene Fama

Omröstningen om årets ekonomipristagare är nu avslutad. Sexton procent av Ekonomistas läsare tror att Eugene Fama vid GSB Chicago får priset. Fama är en av de stora figuererna i finansiell ekonomi och är nog mest känd för hypotesen om effektiva marknader. Enligt denna hypotes reflekterar marknadspriserna all tillgänglig information och det är omöjligt för någon som inte har mer information än andra att systematiskt fatta bättre investeringsbeslut än marknaden i stort.

Med vardera tretton procent kommer Jagdish Bhagwati, Paul Krugman och Peter Diamond på delad andraplats. Handelsekonomerna Krugman och Bhagwati är aktiva i den allmänna debatten och välkända för en bred publik. Diamond är främst känd för sina arbeten om socialförsäkringar och pensioner.

Avinash Dixit och Paul Romer kammade hem åtta procent av rösterna var medan Robert Barro fick nöja sig med fem procent. Nordhaus, Jorgensen, Feldstein, Hart och Helpman fick några röster var. Andra heta tips är Thomas Sargent och Peter Hansen som inte var med på vår lista men som föreslagits av våra läsare. Bland dessa märks även Elinor Ostrom och William Baumol.

Ekonomistas själva är kluvna. Martin satsar på Romer då hans forskning la grunden för för en enorm litteratur om tillväxtens drivkrafter. Sällan har en enskild individ så tydligt startat upp — eller återupplivat — ett helt forskningsfält.

Daniel tror att Krugman och Helpman får priset för bidragen till teorin om internationell handel och ekonomisk geografi.

Eva tror också på handel, men att Krugman får priset med Bhagwati och Dixit.

Robert tycker det är länge sedan priset gick till finansiell ekonomi och är därför enig med läsarna om att Fama kommer att dra årets vinstlott.

Jonas gissar att Barros tidiga bidrag till makroforskningen kommer att rendera honom årets pris.

Jesper, slutligen, tror att Diamond får priset tack vare sina vikitiga bidrag till makroteori, särskilt sök- och OLG-modeller.

Försvarets problem är sjukvårdens

Leif Pagrotsky har låtit utreda de reala försvarutgifternas utveckling över tiden. Trots årtionden av nerskärningar har utgifterna bara sjunkit från 39 miljarder per år under 1980-talet till 34 miljarder förra året. Tretton procent är alltså allt man lyckats kapa, slopad värnplikt (i praktiken) och regementsnedläggningar till trots.

Något att förundras över? Knappast. Det är helt enkelt en orsak av två mäktiga krafter. Den första är att lönerna stiger när produktiviteten i samhället stiger. Även försvaret måste då höja sina löner, vilket gör att försvarets lönekostnader – i reala termer – stiger med sisådär 2-3 procent varje år. Om anslagen inte höjs innebär det alltså i praktiken en minskning av försvarets personalbudget. Fenomenet går även under namnet Baumols lag.

Den andra kraften är att försvarets teknologi blir allt mer avancerad och därmed allt dyrare.

Sammantaget är detta precis samma problem som sjukvården står inför. Lönerna måste stiga även om inte arbetskraften blir mer produktiv. Dessutom blir den medicinska teknologin blir allt dyrare. Om sjukvårdskostnadernas andel av BNP ligger still betyder detta att vi i praktiken minskar sjukvårdens resurser.