Vad är fel med makrotillsynen? (Och vad visar coronakrisen?)

[Uppdatering 2020-06-22]
In ny uppsats i Nordic Economic Policy Review med titeln “Macroprudential Policy and Household Debt: What is Wrong with Swedish Macroprudential Policy?” menar jag att mycket är rätt i den svenska makrotillsynen. Finansinspektionen har sett till att bankerna har stora kapitalbuffertar och god likviditet, och de klarar stränga stresstest. Men när det gäller risker förenade med hushållens skulder klarar inte makrotillsynen en nyttokostnadsanalys. Den stora kreditåtstramning som Finansinspektionen har åstadkommit – genom amorteringskraven men även på andra sätt – har ingen påvisbar samhällsnytta. Däremot har den stora samhälleliga och individuella kostnader. FI, liksom de internationella organisationer som regelbundet granskar Sverige, har i själva verket en bristfällig och missvisande tankeram för att bedöma makroekonomiska risker kopplade till hushållens skulder. Denna tankeram motsägs av forskningen. Därför har kreditåtstramningen genomdrivits på felaktiga grunder.

En bättre tankeram i enlighet med forskningen föreslås i uppsatsen.  Flera reformer krävs också för en bättre fungerande bolånemarknad, inklusive att avskaffa amorteringskraven. En grundläggande reform av själva makrotillsynen – inklusive en beslutsfattande kommitté och stärkt ansvarsutkrävande – kan minska risken för misstag i makrotillsynen.

Amorteringskraven minskar hushållens motståndskraft

Uppsatsen betonar att FI:s amorteringskrav ökar bolånetagarnas skuldbetalningar och minskar deras kassaflödesöverskott. Därigenom minskar hushållens motståndskraft mot störningar – tvärtemot FI:s syfte att öka motståndskraften.

[Förklarande tillägg och figur, 2020-06-22] Amorteringarna minskar visserligen skulden över tid, tills skuldkvot och belåningsgrad sjunkit under 4,5 respektive 50 % och amorteringarna kan upphöra. Då blir skuldbetalningarna lägre än för ett från början amorteringsfritt lån. Men som visas i figur 12 på sidan 148 i uppsatsen tar det under rimliga antaganden (specifikt 2% real inkomsttillväxt och 2 % inflation) hela 10 år innan detta inträffar. Under det första 10 åren är skuldbetalningarna i förhållande till inkomsten mycket större med amorteringskraven, mot att de efter 10 år är bara är något lägre än för ett amorteringsfritt lån. Nettoeffekten på motståndskraften blir då tydligt negativ med amorteringskraven. [Slut tillägg]

FI är medvetet om detta problem och denna motsättning. Därför har FI i sina bestämmelser tillåtit bolåneföretagen att göra undantag ”för en begränsad period” på grund av ”särskilda skäl”. Men de särskilda skäl som FI nämner gäller situationer när enskilda bolånetagare får problem med skuldbetalningarna på grund av ”arbetslöshet, längre sjukskrivningsperioder och dödsfall bland närstående”. Det sägs inget om att bolåneföretagen ska ta hänsyn till bolånetagarnas konsumtion och den makroekonomiska risken att hushållen fortsätter att fullgöra sina skuldbetalningar men tillsammans kraftigt drar ner på den aggregerade konsumtion – den risk som är FI:s officiella motiv för amorteringskraven.

Det är svårt att tänka sig att bolåneföretagen skulle medge undantag från amorteringar på grund av att bolånetagarna visserligen kan fortsätta att amortera men då inte kan upprätthålla sin normala konsumtion. Bolåneföretagen skulle rimligtvis fokusera huvudsakligen på risken för missade individuella skuldbetalningar snarare än makroekonomiska konsekvenser för konsumtionen. FI har således inte skapat ett regelverk som undviker den minskade motståndskraft som amorteringarna medför. Och Fi har inte i reglerna om amorteringskraven nämnt något om hur kriser ska hanteras.

Coronakrisen visar på problem med amorteringskraven

Uppsatsen skrevs före coronakrisen och behandlar inte dess konsekvenser. Men coronakrisen visar på ovannämnda problem med amorteringskraven, i och med att den föranledde FI i mars 2020 att komma med en ny och överraskande rekommendation, nämligen att ”inkomstbortfall kopplat till coronaviruset [är ett] skäl till undantag från amortering”. Men bolånetagarna har ingen rätt till undantag, det är fortfarande bolåneföretagen som bestämmer. Dessutom gällde rekommendationen inte alla utan bara de som redan förlorat sin inkomst, vilket Claes Bäckman kritiserade i ett första Ekonomistasinlägg. I april korrigerade FI det senare och meddelade att ”banker får ge alla bolånetagare undantag från amortering”. Men undantaget är temporärt och gäller bara till slutet av juni 2021. Som Bäckman hävdat i ett andra inlägg – och som hävdas i uppsatsen – är det bättre att helt enkelt avskaffa amorteringskraven.


Ett online-appendix till uppsatsen innehåller en mer utförlig redogörelse för kostnader och konsekvenser av kreditåtstramningen och särskilt amorteringskraven. Det innehåller också en utförlig litteraturlista med länkar.

[1] (Fotnot tillagd 2020-06-22): Amorteringarna minskar visserligen En situation när faktisk inflation systematisk understiger inflationsförväntningarna har också negativa reala konsekvenser i form av systematiskt högre arbetslöshet (Svensson, 2015).

Comments

  1. Mattias says:

    Intressant, tack Lars.
    Finns det dock inte en risk att slopade amorteringskrav leder till kraftigt ökade huspriser, vilket gynnar de som redan har köpt en bostad (både genom minskade kostnader och dessutom genom ökad förmögenhet)? Min uppfattning är att det nya amorteringskravet ser ut att ha kylt av bostadsmarknaden.
    För hus- och lägenhetsspekulanter är månadskostnaden helt central i kalkylen, om amorteringskravet slopas klarar en potentiell köpare ökad räntekostnad och kan ta ett större lån. Förutom att detta driver på huspriser riskerar det inte också att göra hushållen mer sårbara för ett framtida högre ränteläge? Vid en ny och kanske ännu värre kris (än den vi nu befinner oss i) finns inte heller åtgärden att slopa amorteringskravet kvar, den är då så att säga redan förbrukad.

    • Mattias, jag håller med om att amorteringskravet har ”kylt av bostadsmarknaden.” Men detta har FI gjort genom att kraftigt begränsa lånemöjligheterna för (och därmed bostadsefterfrågan från) hushåll som inte har hög inkomst eller hög förmögenhet (eller hjälp från rika föräldrar). Men som visas i uppsatsen har detta ingen påvisbar samhällsnytta. Det minskar inte makrorisken för framtida konsumtionsfall. Snarast ökar den, eftersom amorteringskraven minskar bolånetagarnas kassaflödesöverskott och därmed gör dom mer känsliga för inkomststörningar. Dessutom har det stora individuella och samhälleliga kostnader (som diskuteras i mer detalj i ett online-appendix). En av kostnaderna är minskad nyproduktion och fortsatt stort och snarast ökande strukturell bostadsbrist.

      Se svar till kommentarerna nedan om övervärdering samt undantag från tvångssparande som stödåtgärd. Se också avsnitt 3.2 i uppsatsen om bolån och konsumtionens räntekänslighet.

  2. Johan says:

    ”Det är svårt att tänka sig att bolåneföretagen skulle medge undantag från amorteringar på grund av att bolånetagarna visserligen kan fortsätta att amortera men då inte kan upprätthålla sin normala konsumtion.”

    (1) Varför skulle bolåneföretagen inte vilja ha så hög utlåning som möjligt och medge undantag från att amortera?

    (2) I uppsatsen bedöms bostadsmarknaden inte vara övervärderad pga en strukturell bostadsbrist, men är det fortfarande lika otroligt med en strukturella förändringar nu efter Covid-19?

    • Johan, beträffande (1) (jag har satt nummer på dina kommentarer): För ett gammalt lån har ju bolåneföretaget redan ställt ut lånet och lånevolymen påverkas inte av amorteringarna. För nya lån måste ju bolåneföretaget enligt amorteringskraven ta med amorteringarna i kvar-att-leva-kalkylen. Detta måste man rimligtvis göra även efter FI:s rekommendation att tillfälligt medge undantag, eftersom detta medgivande enligt nuvarande rekommendation ska upphöra i slutet av juni 2021. Då påverkas rimligtvis inte nyutlåningen särskilt mycket.

      Beträffande (2): Ett kriterium på övervärdering är att brukarkostnaden för ägda bostäder överstiger hyran på jämförbara hyresbostäder. Men enligt figur 10 på sidan 140 är brukarkostnaden för en genomsnittlig Stockholmsetta ungefär hälften av hyran för en hyresreglerad genomsnittlig Stockholmsetta och ungefär en fjärdedel av motsvarande andrahandshyra. Detta gäller för 2017 års priser. Dagens priser ändrar inte detta. Dessutom är brukarkostnaden beräknad med en hög ränta, en 10-årsränta på 3,5 procent. Med en lägre mer realistisk ränta blir brukarkostnaden betydligt lägre. Har man tillräckligt hög inkomst eller förmögenhet och klarar boendebetalningarna så bor man således mycket billigare än i en jämförbar hyreslägenhet. Samma resultat gäller för genomsnittliga större Stockholmslägenheter. Marginalen till övervärdering är således mycket stor. Även efter förändringar efter coronakrisen. Eftersom nyproduktionen föll kraftigt redan före coronakrisen blir dessutom den strukturella bostadsbristen fortsatt stor eller snarast större.

  3. Håkan Granbohm says:

    En tanke som inte lämnar mig är denna :amorteringstvånget har kanske bromsat skuldtillväxten men definitivt gjort att många låntagare tvingats använda en del av sin budget till amortering. Så kom Corona och slog mot hela samhällsekonomin. Nu kunde man lätta på amorteringstvånget, som en stödåtgärd. Antag nu att man inte haft amorteringstvång, vilken stödåtgärd hade man då kunnat vidta för att stödja låntagarna ? Många hade väl troligen innan pandemin, använt mer av sitt budgetutrymme mot räntebetalningar, dvs haft en högre belåning.

    • Håkan, en intressant tanke, men problematisk, vill jag mena. Amorteringskraven är ju ett tvångssparande för bolånetagare. För den genomsnittliga Stockholmsettan med 85 procents belåning och båda amorteringskraven blir det mycket, ca 6 000 kr per månad.

      Att FI låter bankerna fram till slutet av juni 2021 göra undantag från amorteringskraven kan således ge ett betydande kassaflödestillskott för låntagare med hög belåning. Men hyresgäster och lägre belånade får inte något sådant kassaflödestillskott.

      Om staten vill ha möjligheter till en sådan stödåtgärd, vore det inte bättre med ett allmänt och stort tvångssparande för alla, inte bara bolånetagare? Då kan staten stimulera ekonomin i kristider genom att sänka tvångssparandet.

      Å andra sidan, som figur 4 och 5 på sidan 128 visar hade svenska hushåll ett mycket högt sparande (och låg konsumtion) redan före amorteringskraven, så ur samhällsekonomisk synpunkt behövdes knappast något högre sparande, snarast lägre. Och Sverige har ju som bekant haft ett stort överskott i bytesbalansen under många år.

      • Håkan Granbohm says:

        Jag tänkte mig inte det borttagna amorteringstvånget som en allmän stimulans, utan mer som en lättnad för den som var högt belånad och samtidigt varslad. Men jag förstår att det snarast är ett fåtal som det gäller för. Samtidigt kanske man kan se ett borttaget amorteringstvång, som ett allmänt stöd för en vacklande bostadsmarknad, där ett kraftigt fall måste undvikas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s