Replik på DN Debatt: Finansinspektionen drar fel slutsatser

Replik publicerad på DN Debatt idag:

Riskerna med hushållens skulder har överdrivits. Utländska erfarenheter beskrivs på ett missvisande sätt. Amorteringskraven har införts på felaktiga grunder. De drabbar nya bolånetagare utan hög inkomst eller förmögenhet, särskilt unga. De minskar också hushållens motståndskraft mot inkomststörningar.

DN Debatt 14/6 drar Finansinspektionen slutsatsen att amorteringskraven genom att tvinga nya bolånetagare att ta mindre lån minskat riskerna med hushållens skuldsättning. Slutsatsen bygger på FI:s uppfattning att högt skuldsatta hushåll kan komma att dra ner sin konsumtion kraftigt vid en konjunkturnedgång. Hög skuldsättning skulle därmed orsaka en makroekonomisk risk för djupare lågkonjunkturer. FI menar att internationella erfarenheter från finanskrisen 2008–2009 stöder denna uppfattning.

Men FI glömmer att forskningen visat att FI:s uppfattning är felaktig, något som jag betonat i en rapport till Stockholms Handelskammare och som framhållits av Finanspolitiska rådet. Konsumtionsfallet i andra länder berodde nämligen inte på skuldsättningen i sig utan på att ökade bolån använts till en bolånefinansierad ”överkonsumtion” före krisen. Detta visade sig bl.a. i en ohållbart låg, till och med negativ, sparkvot. När krisen kom kunde överkonsumtionen inte längre fortsätta. Det helt avgörande forskningsresultatet är att de högt skuldsatta hushåll som inte ägnat sig åt bolånefinansierad överkonsumtion inte drog ner sin konsumtion mer än lågt skuldsatta hushåll.

FI framhåller Danmark som ett varnande exempel på riskerna med skuldsättningen, men Danmark är tvärtom det tydligaste och bäst dokumenterade exemplet på att konsumtionsfallet inte berodde på skuldsättningen utan på bolånefinansierad överkonsumtion.

I Sverige finns inga tecken på någon bolånefinansierad överkonsumtion av makroekonomisk omfattning. En sådan överkonsumtion är oförenlig med att hushållens sparkvot har stigit till historiskt höga nivåer. Det betyder att det inte finns några belägg för den makroekonomiska risk som FI betonar.

FI:s uppfattning är att amorteringskraven ökar hushållens motståndskraft genom att minska skuldsättningen. Men forskningen har visat att även denna uppfattning är felaktig. Hushållens förmåga att upprätthålla sin konsumtion vid inkomstfall beror nämligen inte på skuldsättningen i sig utan på hushållens skuldbetalningar, ”kassaflödesmarginaler” och tillgångar till en likviditetsbuffert och kredit. Amorteringskraven försvårar möjligheterna att bygga upp en likviditetsbuffert. Framförallt medför amorteringskraven en mycket ”framtung” skuldbetalningsprofil. Nya bolånetagare får mycket höga skuldbetalningar under åtskilliga år, med åtföljande små kassaflödesmarginaler, hög inkomstkänslighet för konsumtionen och låg motståndskraft. Amorteringskraven ger något lägre skuldbetalningar än ett amorteringsfritt lån först efter ca 10 år. Amorteringskraven minskar således hushållens motståndskraft och ökar i sig därmed risken för djupare lågkonjunkturer.

Möjligheterna för bankerna att ge undantag från amorteringarna löser inte detta problem, eftersom de avser situationer med individuella skuldbetalningsproblem, inte när många bolånetagare fullgör sina skuldbetalningar men minskar sin konsumtion.

FI gör en poäng av att andelen unga bland nya bolånetagare inte minskat sedan 2016 (andelen ökade åren innan). Men amorteringskrav och övrig kreditåtstramning drabbar otvetydigt unga som inte har hög inkomst, förmögenhet eller hjälp från föräldrar, t.ex. att dessa blir medlåntagare eller ökar sitt eget bolån. Beräkningar visar att med amorteringskrav och övrig kreditåtstramning har bara 20 % av 25–29 åringarna i Stockholm tillräckligt hög inkomst för att få lån och köpa en genomsnittlig Stockholmsetta. Utan amortering och kreditåtstramning skulle 50 % ha tillräcklig inkomst. Tre av fem utesluts därmed. För att ingen skulle uteslutas skulle bostadspriserna behöva falla med nästan 40 %.

En annan beräkning visar att från 2012 till 2017 har den minsta bruttoinkomsten för att få ett lån på 85 % av priset på Stockholmsettan ökat med 14 400 kronor. Av detta står amorteringskraven för 8 300 kronor, övrig kreditåtstramning för 1 600 kronor och högre priser för 4 500 kronor. De unga utestängs således främst av amorteringskraven, som står för närmare 60 % av den höjda tröskeln.

FI:s siffror inkluderar inte de allt fler unga som enligt uppgifter från bankerna får avslag på sin bolåneansökan. En del av dessa tvingas gå till andrahandshyresmarknaden, där de får mycket höga hyror, lägre kassaflödesmarginaler, och minskad motståndskraft. FI visar inte heller att sammansättningen av de unga är oförändrad efter åtstramningen. Andelen unga med en minst 18 år äldre medlåntagare, dvs. sannolikt en förälder, har enligt en rapport från Skandia ökat från 15 % 2016 till 24 % idag. Allt tyder på att unga som inte har hög inkomst, egen förmögenhet eller hjälp från föräldrar drabbas och utestängs.

Uppdatering: Andra repliker på FI:s DN Debatt-artikel finns här och här.

Comments

  1. Johan says:

    Hörde idag på Macrovoices.com och All-Star professor Steven Keen som tydligen varit i Stockholm nyligen inför lanseringen av e-krona, om jag förstod det rätt. Professor Keens slutsats efter att ha gått igenom de svenska nyckeltalen är att Sverige står inför en ekonomisk kris inom 3 år. Hade varit intresant att höra varför Lars inte delar Professor Keens slutsatser.

    • Jag är mycket förvånad över att någon kan ta denna podcast med Steven Keen på allvar. Han verkar inte veta något särskilt om Sverige. Det finns ingen analys eller substans i hans ytliga påståenden om möjliga risker med svenska hushålls skulder. Det är bara löst prat.

      Mycket mer detaljerade och djupgående studier krävs för att bedöma sådana risker. Sådana studier har genomförts av internationella forskare av utvecklingen i Danmark, Storbritannien och USA (som jag citerat och summerat här, här och här). Resultaten av dessa innebär att det inte finns några tecken på att hushållens skulder skulle medföra några risker i Sverige för den makroekonomiska stabiliteten, dvs. en risk för större konsumtionsfall och djupare konjunkturnedgångar. En sådan makroekonomisk risk beror nämligen inte på skuldkvoten utan på om det förekommer en bolånefinansierad överkonsumtion av makroekonomisk betydelse. Och det finns inga tecken på något sådant.

      Finansinspektionen har också visat att hushållens skulder inte medför någon risk för den finansiella stabiliteten (något som jag också noterat och citerat i ovanstående länkar).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s