Befogade och obefogade statsbidrag

Efter att den ymniga floran av statsbidrag riktade till skolan under flera år ifrågasatts från diverse håll annonserades i dagarna ett nytt, denna gång avseende lärarassistenter. Regeringen och dess stödpartier avser att lägga 500 miljoner kronor per år för att få skolorna att anställa personal vars uppgift är att avlasta lärarna. Detta ger anledning att fundera lite kring när riktade bidrag kan vara befogade och inte.

I grund och botten tror de flesta att lärare, rektorer och eventuellt även huvudmän är bättre positionerade än staten att göra prioriteringar gällande den egna verksamheten. Detta talar allmänt mot riktade statsbidrag men i vissa fall kan skolans beslut påverka även andra aktörer. Ett exempel är fortbildning; en skola som ger sina lärare kvalificerad fortbildning bär hela kostnaden för detta, men om läraren byter arbetsplats skördar någon annan frukterna. Ett mer centraliserat ansvar för fortbildning, exempelvis i form av riktade statsbidrag, kan därför vara lämpligt.

När det gäller lärarassistenter är situationen en annan. Lärarbristen är stor och växande och lärarnas löner har de senaste åren ökat rätt snabbt, delvis på grund av de legitimationskrav som staten infört för att få skolorna att anställa behöriga lärare. Samtidigt ökar protesterna mot att kommunerna inte kompenserar för ökade lönekostnader vilket leder till ökad arbetsbörda för lärarna. Sammantaget innebär detta att skolor har mycket starka skäl att anställa personal som kan avlasta lärarna.

Det finns alltså all anledning att tro att enskilda skolor gör vad de kan för att finna produktiva sätt att låta andra än lärare utföra en del av de arbetsuppgifter som idag faller på lärarna. Inte heller finns någon anledning att tro att det finns några tydliga externa effekter som håller tillbaka de enskilda skolornas arbete avseende detta. Tvärtom infördes lärarlegitimationen som en motvikt mot den enskilda skolans incitament att anställa billigare och mer lättfunnen personal än behöriga lärare. Frågan är därför om det går att finna ett mindre lämpligt statsbidrag än ett riktat mot just lärarassistenter.

Vad gäller riktade statsbidrag i stort är det ofta en glidande skala. Karriärstjänster är något enskilda skolor själv kan inrätta men ett stöd kan motiveras då förekomsten av sådana tjänster kan påverka lärarnas arbetsmarknad i stort. Riktat stöd till elevhälsa kan motiveras då kostnaderna för bristande hälsa faller på många andra än den enskilda skolan. Riktat stöd till läxhjälp förefaller emellertid märkligt då skolor kan organisera undervisningen på många olika sätt och det är svårt att förstå varför staten skulle föredra just läxhjälp.

Ett skäl att rikta ett statsbidrag till lärarassistenter kan vara att staten vill tillföra mer resurser till skolan. Eftersom kommunerna är självständiga är emellertid detta ett rätt hopplöst sätt. Inget hindrar kommunen från att helt enkelt stuva om i skolbudgeten så att mer resurser läggs på de assistenter som kommer med statsbidrag, samtidigt som skolbudgeten hålls konstant. I så fall är det enda man åstadkommer att skolor tvingas till suboptimala lösningar för att kommunen ska kunna ta del av statsbidraget.

Om staten vill få kommunerna att lägga mer resurser på skolan vore en bättre lösning höja de generella statsbidragen. Sådana bidrag riskerar att användas till helt andra syften än att öka skolornas anslag men detta är svårt att komma ifrån när huvudmännen är självständiga. Det är också viktigt att minnas att exakt samma mekanismer gäller sänkta statsbidrag; det är därför svårt att hindra kommuner från att kompensera minskade statsbidrag till äldreomsorg och vuxenutbildning genom att dra ner på skolornas anslag. Samma skolor vars anslag nu alltså delvis ska reserveras för assistenter som de har svårt att finna produktiva sysslor för.

Comments

  1. Johan Richter says:

    ”Inget hindrar kommunen från att helt enkelt stuva om i skolbudgeten så att mer resurser läggs på de assistenter som kommer med statsbidrag, samtidigt som skolbudgeten hålls konstant.”
    Det kan nog finnas politiska skäl som hindrar det. Att dra ner på skolan är inte populärt, och att hänvisa till att staten ökat sina riktade bidrag tror jag inte övertyger väljarna.

    • Att skolan inte kompenseras för kostandsökningar och volymförändringar har blivit vanligt.

      • Ja, men jag tror väljare främst reagerar på nominella förändringar. Det är lätt för de politiska motståndarna att kommunicera en minskning av en siffra i en budget.

  2. Olof Johansson-Stenman says:

    Håller med om det mesta av dina resonemang Jonas. Men kan man inte se satsningen, i alla fall delvis, som arbetsmarknadspolitik, om vi antar att en ansenlig andel av de som anställs tillhör kategorin som skulle ha svårt att få arbete annars? Den fiskala externaliteten skulle då bestå i det faktum att kommunerna själva har begränsade incitament att lägga resurser på att minska arbetslösheten lokalt till följd av effekter via skatteutjämningssystemet. Det skulle i så fall dessutom sannolikt vara arbetsmarknadspolitik med en gynnsam fördelningsprofil.

    • Visserligen men i så fall är det svårbegripligt varför detta ska reserveras för skolan. Det är en udda form av arbetsmarknadspolitik som riktas till en särskild personalkategori i en särskild sektor istället för, förslagsvis, riktas till personer som har svårt att få jobb.

      • Olof Johansson-Stenman says:

        Jo, håller förstås med rent allmänt om det, men ett skäl skulle möjligen kunna vara att man kan befara mindre utträngningseffekt här, i form av att man byter namn på ett jobb så att man ersätter ett arbete man skulle haft ändå med samma arbete, fast omdöpt så att man får bidrag för det.

  3. Bosse says:

    Att mikromanagera när man är långt från den verksamhet man styr och ställer med är sällan, om ens någon gång, lyckat. Av det enkla skäl att man inte förstår problemen som skall lösas, samt inte implikationerna av styrningen. Gäller såväl privat som offentlig sektor.
    I exemplet här kan det nog finnas inslag av arbetsmarknadspolitik. Så som påtalats ovan. Och här kan man då ställa frågan om business case. Finns ingen lönsamhet så är åtgärden levnadsstandardsänkande.
    Vad man gör i ett sådant fall är att konfiskera investeringsmedel på ett ställe, och dela ut som någon grad av slöseri på ett annat.
    Att låta skolan som sådan erhålla mer anslag behöver i sig inte vara levnadsstandardsänkande, men en riktad åtgärd kan lätt bli det.
    Att låta de utförande enheterna vara profitjagande företag som levererar i konkurrens lär driva upp verkningsgrad på max. Begränsade av de bivillkor som överheten ställer upp. Vill man då satsa mer på skolan kan man öka på någon form av skolpeng, och kanske modifiera krav och hur KPI mäts. (Key Performance Index vill säga).
    För just skolan finns en stor effektiviseringspotential med datorer och nätverk. Jag ser att man nu kan gå en master på kända Universitet helt online. Bachelor finns också. Här kan man köra samma kurs till stora massor av elever varvid priser går ned iom att fler delar på fasta kostnader.
    Och det finns inget skäl att det inte kan krypa ned i åldrarna. Låt vara att man då också behöver någon som håller ordning. Och behöver arrangera laborativa inslag. Och det kan hanteras lokalt. (Pss som när man köper däck online och anlitar en lokal förmåga för bytet).
    Det är i den här riktningen utvecklingen dundrar på. Och som bl a möjliggör och förbilligar kvalitetsutbildning för människor i 3:e världen. Då kan man verkligen ifrågasätta att överheten i Sverige bränner av skattepengar på att staffa upp med mer människor i skolan. Utvecklingen i världen går mot färre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s