Trakasserier och diskriminering bland nationalekonomer

De senaste åren har jämställdheten inom nationalekonomin uppmärksammats på ett sällan skådat sätt. En bidragande anledning är uppsatsen av Alice Wu (numera doktorand på Harvard) som dokumenterade utbredd sexism, rasism och homofobi på det anonyma nätforumet Economics Job Market Rumors. En annan studie som fått stor uppmärksamhet är Heather Sarsons studie (under utgivning i Journal of Political Economy) om medförfattarskap som visade att kvinnliga nationalekonomer missgynnas mer än män av att ha medförfattat artiklar. Anklagelserna om sexuella trakasserier som riktats mot Harvard-ekonomen Roland Fryer har också väckt starka reaktioner. Den amerikanska nationalekonomiföreningen AEA har reagerat genom att tillsätta en särskild kommitté, det har formulerats en ny policy mot trakasserier och diskriminering och utvecklats ett nytt nätforum kallat EconSpark. I höstas genomfördes en enkät till nuvarande och före detta AEA-medlemmar. I måndags släpptes de första resultaten från denna enkät.

Enkäten har besvarats av ca 20% av de 45 000 nationalekonomer som enkäten skickades till. Enkätsvaren avslöjar att kvinnor och män (och även vita jämfört med icke-vita) upplever sin vardag som nationalekonomer väldigt olika. Kvinnor tenderar i betydligt större utsträckning än män att inte känna sig uppskattade och inkluderade. En mycket större andel av kvinnorna uppger att de diskrimineras. Till exempel uppger 3 procent av männen att de diskriminerats eller behandlats orättvist på basis av sitt kön, medan 48 procent av kvinnorna uppger detsamma. Det är också betydligt fler kvinnor än män som uppger att de utsatts för sexuella trakasserier. Studien sammanfattas utförligare i New York Times och vill man själv studera resultaten från enkäten i tabellform finns de tillgängliga på AEA:s hemsida.

Det är inte bara egna upplevelser av diskriminering som skiljer sig mellan män och kvinnor, utan även hur vanligt man tror diskriminering är inom nationalekonomi. Av kvinnorna som svarat på enkäten är det bara 4 procent som håller med om påståendet att diskriminering är sällsynt, medan 16 procent av männen instämmer i samma påstående. Men alldeles oavsett hur utbredd man tror att den faktiska diskrimineringen är, så är kvinnors och minoriteters negativa upplevelser ett problem i sig eftersom det kan avskräcka från en fortsatt karriär som forskare i nationalekonomi. Det riskerar att göra att de mest hårdhudade, snarare än bäst lämpade, personerna väljer att fortsätta som forskare i nationalekonomi.

Även om det förmodligen är en hel del svenskar som besvarat AEA:s enkät finns mig veterligen ingen motsvarande helhetsbild av svensk nationalekonomi. Uppsala universitet genomförde för ett par år sedan en enkät bland sina nuvarande och före detta doktorander som gav en liknande men något ljusare bild än AEA:s enkät.

Vilka åtgärder bör då vidtas i Sverige? Kanske är det dags att genomföra en nationell enkät för att få en bättre bild av läget på de nationalekonomiska institutionerna runt om i landet. Anna Sandberg och jag diskuterade i ett inlägg här på Ekonomistas fem andra åtgärder vi tyckte kunde prövas. En av dessa var att skapa mentorsprogram, vilket Nationalekonomiska föreningen börjat arbeta med i form av en mentor-workshop som Eva Ranehill ordnade för kvinnliga doktorander i samband med Nationalekonomiska föreningens möte i Växjö i höstas. Förhoppningsvis finns det fler krafter som är beredda att utveckla detta initiativ vidare.

En annan åtgärd Anna och jag tog upp vårt tidigare inlägg var att en alltför skev könsrepresentation om möjligt bör undvikas, vilket tyvärr är något av en elefant i rummet i detta forum. Vår nya policy för gästinlägg hoppas jag åtminstone ska vara ett litet första steg på vägen för att fler kvinnliga nationalekonomer ska komma till tals på Ekonomistas.

Comments

  1. Johanna Rickne says:

    Hej Robert! Bra att du skriver om detta! Det vore intressant att höra mer om varför ni är 100% män på Ekonomistas (om jag uppfattat skribentlistan rätt) och inte heller har några planer på att ändra den saken (om jag uppfattat inlägget rätt). Något annat som jag skulle vilja kommentera är skillnaden mellan mentorer och sponsorer. Att kvinnor ska lyfta andra kvinnor genom mentorsprogram kan ju inte skada, men jag tror inte att det kommer år jämställdhetsproblemet att män lyfter män. I min uppfattning finns det en stor skillnad i hur seniora män uppfattar kompetens bland yngre kvinnor och män inom vårt ämne. Att män dominerar på toppen och lyfter juniora män med sådan entusiasm behöver förändras eller balanseras med motsvarande entusiasm för kvinnor, tror jag. Om det går att hitta seniora män som vill vara ”sponsorer” för yngre kvinnor tror jag att det på många sätt skulle vara mer effektivt än kvinnliga mentorer (ett argument à la Sheryl Sandberg i Lean In).

    • Jag kände inte till distinktionen mellan mentorer/sponsorer, men jag håller helt med om att både män och kvinnor kan vara mentorer/sponsorer åt yngre kvinnor. Jag tror att den workshop som ordnades i Växjö hade både män och kvinnor som mentorer.

      Angående Ekonomistas: Eva Mörk var med från början och senare Johanna Möllerström i ett senare skede, men de valde att sluta. De senaste åren har vi velat fram och tillbaka lite hur vi ska vara organisera oss framöver och därför har det inte hänt något alls, men jag hoppas det ska bli ändring på den saken snart. Det är dock lurigt att rekrytera personer till något som är obetalt, tidskrävande och inte meriterande.

    • Johanna L says:

      Ditt inlägg är ett klockrent exempel på vad det egentliga problemet är: synen på kvinnor som inte riktigt vuxna och ansvariga för sina handlingar. Lågutbildade män anses ha full agens från det att det fyller 18 medan högutbildade kvinnor i 25-årsåldern behöver förebilder och mentorer.

      Eftersom du drar till med anekdotiska argument ska jag också göra det: låt oss titta på hur män och kvinnor på ungefär doktorandnivå klär sig när de ska undervisa studenter. Män, skjorta och långbyxor . i princip en förenklad kostym. Kvinnor visar hud både här och där (armar, ben, viss urringning), i många fall också lätt make up, slingor etc.

      När såg du senast en man med shorts föreläsa? Kostymer utvecklades ur militära uniformer. Poängen med uniformer är (förutom funktion, typ varma och slitstarka) att fokus ska ligga på dina handlingar, vad du säger mm, inte på din klädsel. Det är ju av samma anledning domare (och advokater) i domstolar i många länder fortfarande har en föråldrad tjänsteklädsel med peruk och cape etc.

      Och som av en händelse, i privat sektor där resultat räknas på ett annat sätt än inom akademin, så klär sig typ karriärkvinnor ofta i kostymliknande klädsel (cf Hillary Clinton, iofs inte privat sektor men ett bra exempel ändå).

      För mig som student var det uppenbart var män resp kvinnor ville att fokus skulle vara. Den här utseendefixeringen hos kvinnor är dessutom irrationell, det är män som borde klä ut sig till påfåglar, inte tvärtom eftersom, och det här finns det ju solid forskning på, det är kvinnor som väljer partner och män som blir utvalda. Jag har lite svårt att ta kvinnor som inte inser detta på allvar. Det här kan vem som helst som är normalbegåvad förstå utifrån minimal egen observation av sociala situationer.

      Om man utifrån detta inte kan dra rimliga slutsatser signalerar (som nationalekonom känner du säkert till detta begrepp?) man ju en brist på rationalitet mm som jag förstår att de som beslutar om utnämningar osv tar hänsyn till i sina bedömningar – det är ju de facto en relevant faktor för någon som ska arbeta med vetenskap.

  2. Intressant är ju också att när den nämnda enkäten diskuterades av institutionen på Uppsala försökte en kvinna lite mer utförligt förklara exempel på vad hon uppfattar kan vara problematiskt. Till svar får hon, från en senor äldre män, att personer som är så känsliga kanske inte platsar inom akademin. Ingen annan senior person rycker in…

    • Johanna S says:

      Så vad du säger är att en vuxen människa med hög utbildning som blir avfärdad kan förväntas behöva stöd av omgivningen? För att hon är kvinna eller? Tänk om hon har fel, ska omgivningen ändå gripa in?

  3. Anders Fredriksson says:

    Det skulle vara intressant om AEA-enkäten kunde göras i framtiden också för andra akademiska discipliner, för att ev kunna få veta mer om specifika aspekter av diskriminering som finns inom ekonomkåren.

    Enkäten var ganska lång men det känns ändå lite ororväckande med bara 20% svarsfrekvens.

  4. Johanna L says:

    Som kvinna tycker jag det här är genuint löjligt. Jaha, jargongen i ett visst forum är i vissas ögon otrevlig. Som nationalekonom (jag har bara läst två terminer så jag skulle inte kalla mig det själv) borde man inse möjligenheterna konsumentmakt resp fri etableringsrätt innebär.

    Ingen tvingar någon att delta i det där forumet och det är enkelt och billigt att starta sitt eget forum med sina egna regler. Nu kanske det visar sig att efterfrågan på ett forum med ”korrektare” ton är för låg för att det ska vara meningsfullt, men en ekonom borde kanske känna till Schumpeter och något som kallas kreativ förstörelse?

    Jag hade aldrig hört talas om den där siten men efter att ha spenderat en halvtimme på den är jag tveksam till att den är särskilt talande för vad folk ”egentligen” tycker och tänker. Hela upplägget inbjuder till korta, skarpt formulerade inlägg som får skrattarna på postarens sida.

    Ekonomistas själva hade ju länge fria, anonyma kommentarer. Förekom det någonsin ”otrevliga” kommentarer då? Inte vad jag minns men formen här är ju också betydligt seriösare. Hela studien lider ju av selection bias (är det begreppet bekant?): folk som gillar att uttrycka sig på ett visst sätt besöker EJMR, andra Ekonomistas. Att jämföra resp site säger ju ingenting om man inte kan kvantifiera antalet besökare, deras representativitet för gruppen mm.

    Skulle man gjort en antropologisk studie av en möhippa 23 på kvällen tror jag inte resultatet skulle få deltagarna att framstå i sin bästa dagar heller.

    Känna sig uppskattade och inkluderade”. Nyckelordet är ”känna”. Det är ju fullkomligt ointressant hur folk känner, någon som tror på homeopati känner sig knappast väl omhändertagen inom skolmedicinen.

    Skillnaden mellan könen i bilden av hur vanligt det är med diskriminering. Kvinnorna har nog rätt, men inte på det sätt de tror. Det kallas women are wonderful-effekten https://en.wikipedia.org/wiki/Women_are_wonderful_effect

    Om man är medveten om dess existens blir den uppenbar i princip varje dag. Jag ska inte förneka att jag utnyttjar den själv. Varför inte liksom?

    På ytan kan du ha en poäng med att dikotomin mellan hårdhudade och mest lämpade men jag tror det är en falsk dikotomi. Ska man på ett popperianskt sätt vederlägga etablerade sanningar (tex som jag försöker göra i det här inlägget) måste man vara hårdhudad och envis. I grund och botten handlar det här om vuxna människor. Som sådan kan man förväntas tåla ganska mycket motstånd.

    Varför ska ”blyga” kvinnor hjälpas upp medan ”blyga” män får klara sig själva? Ska ett mentorsprogram instiftas bör det ju gå på personliga egenskaper snarare än kön. Män missgynnas ju redan genom hela grundskolan pga en undervisning ej anpassad efter pojkars behov (Och få manliga förebilder – och nu pratar vi barn som alltså inte borde kunna förväntas ta samma ansvar för sig själva, men ändå är det vuxna kvinnor som får mentorer inte pojkar i tioårsldern. Det är helt absurt om man tänker efter lite och utanför ramarna.).

    Jag förstår inte ens varför frågan om skribeterna på Ekonomistas kön är en fråga. Det är en helt ideell verksamhet och vem som helst är välkommen att försöka publicera något. Det är enbart en fråga om engagemang hos den enskilde. Jag gissar också att om någon publicerat ett par intressanta gästinlägg och erbjuder sig att delta i skötseln av siten så är han/hon mer än välkommen. Hur kan, med sådana förutsättningar, könsfördelningen vara ett problem? Låter som en studentförening jag var med i. Vi hade alltid för få som var engagerade så vem som helst som kunde dra ett lass var välkommen, och det var mest män. Ändå hade vi ändlösa diskussioner kring könsfördelningen bland de engagerade.

    • Låt mig bara kort bemöta några av dina synpunkter. Angående EJMR tror jag inte att någon tror detta forum är representativt för alla nationalekonomer och som du säger är kommentarerna där väsenskilda från kommentarerna här på Ekonomistas (vi sållar mest ovidkommande kommentarer, nästan aldrig sexistiska eller rasistiska). Om EJMR vore ett isolerat forum för knäppgökar hade det inte varit något problem, men det finns också en del matnyttigt i detta forum som gör att andra har anledning att söka sig dit. Men då får man per automatik ofta läsa kommentarer om utseende, ålder m.m. så fort det är kvinnliga nationalekonomer inblandade.

      Jag håller också med dig om att vi inte bara ska fokusera på upplevd diskriminering, utan att det är viktigt att studera faktisk diskriminering (såsom ovan nämnda studie av Sarsons). Samtidigt tror jag dikotomin mellan hårdhudande och bäst lämpade är verklig, jag tycker mig alla fall se ett tydligt mönster av att kvinnor i större utsträckning än män söker sig bort från en akademisk karriär i nationalekonomi. Hade det inte funnits ett sådant mönster hade jag inte haft samma farhåga.

      Angående könsfördelningen här på Ekonomistas håller jag med dig om att man inte behöver eftersträva jämn könfördelning i precis alla sammanhang. Om vi vore en bland många ekonombloggar i Sverige hade könfördelningen inte varit något problem, men nu finns risken att vi är med och förstärker bilden att en nationalekonom är en man.

      • Johanna L says:

        Om nationalekonomen är en man är det väl helt naturligt att de flesta som skriver här är män? Könsfördelningen bland föreläsare var inget jag (medvetet) reflekterade över när jag valde att läsa NE, jag valde ämnet för att jag trodde det skulle vara intressant och givande.

  5. Petra Persson says:

    För att inflika något positivt till de doktorander / potentiella doktorander som möjligen (och mycket rimligen) blir avskräckta så är detta ett problem som tas på största allvar och diskuteras mycket intensivt på toppnivå i AEA. På årets AEA-konferens var detta problem i princip huvudämne, med tunga paneler, mycket medial uppmärksamhet, etc. Några exempel på artiklar i New York Times om AEA-konferensen:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s