Gästinlägg: Hur utformar vi en effektiv klimatpolitik?

Detta är ett gästinlägg i vår serie kring en effektiv nationell och internationell klimatpolitik. Inlägget är skrivet av Markus Larsson, Östersjöcentrum vid Stockholms universitet, Anton Arbman Hansing, Lunds tekniska högskola, Mathias Fridahl, Linköpings universitet. Alla tre är också verksamma i Fores klimat- och miljöprogram. Tidigare inlägg i serien finns här, här, och här.

Målet med all klimatpolitik bör vara att, på kort och lång sikt, bidra till att minimera de skadliga effekterna av klimatförändringarna. Vägen dit är att kraftigt minska utsläppen i närtid och samtidigt verka för att på sikt nå en värld med negativa nettoutsläpp. Vid första anblick kan dessa mål te sig identiska, men i själva verket kräver de till viss del olika sorters politiska åtgärder. En effektiv klimatpolitik har åtminstone tre ben: teknikneutrala styrmedel, innovationssatsningar och internationella insatser.

1) Teknikneutral styrmedel främjar utrullning av existerande klimatteknik, vilket är grundbulten i EU:s system för handel med utsläppsrätter och den svenska koldioxidskatten. Just koldioxidskatten lyfts ofta fram som ett internationellt föredöme. I en alldeles färsk vetenskaplig artikel argumenterar John Hassler, med kollegor, vid Stockholms universitet att “kostnaden för samhället av att införa en för hög klimatskatt är låg. Kostnaden för att inför en för låg skatt kan visa sig dramatisk”. Försiktighetsprincipen talar alltså för att ha en hög klimatskatt.

Det finns goda möjligheter att höja klimatskatternas styrande effekt utan att höja koldioxidskattens normalskattenivå. Som vi visat träffas endast ett fåtal sektorer av den här nivån- de flesta sektorer betalar betydligt mindre för sina utsläpp. Naturvårdsverket och Naturskyddsföreningen har de senaste åren granskat svenska klimatskadliga subventioner. De går till allt ifrån dieselsubventioner till reseavdrag och uppgår till, lågt räknat, 30 miljarder kronor per år. Enbart nedsättningen av energiskatten på fossil diesel uppgår till över åtta miljarder kronor om året, vilket kritiserats av EU-kommissionen. Att minska eller avskaffa dessa subventioner skulle utgöra en dubbel vinst ur ekonomiskt hänseende; dels sparas de miljarder de nu kostar, dels minskas behovet av att stimulera de förnybara drivmedlen. Ovanpå det görs en betydande miljövinst.

2) Stöd till forskning, utveckling och demonstrationsprojekt: Sveriges mål om netto-nollutsläpp till 2045 innebär att så gott som alla utsläpp – även inom sektorer där det är svårt att minska utsläppen som exempelvis stål, jordbruk och flyg – på sikt måste minska till nära noll. Dessutom behövs, för att nå Parisavtalets klimatmål, ny teknik för att åstadkomma negativa utsläpp, det vill säga för att återta redan gjorda utsläpp från atmosfären. Denna klimatomställning blir dyrare att genomföra ju längre den skjuts upp.

Thomas Sterner vid Göteborgs universitet skriver, tillsammans med kollegor, i Nature Energy: ”I takt med att länder reducerar sina utsläpp kommer olika policys, i kombination och i följd, visa sig viktiga för att undvika miljömässiga, ekonomiska och politiska låsningar i arbetet mot koldioxidfria energisystem.” I praktiken finns alltså tillfällen där avsteg från generell CO2-prissättning kan vara nödvändigt. Det kan handla om situationer där utsläppsminskningar är osäkra och/eller ligger långt fram i tiden (utsläppsfritt stål), där suboptimala dödlägen försvårar omställning (laddinfrastruktur och elbilsförsäljning) eller där internationella regler förbjuder prissättning (flygbränsle).

3) Internationella klimatinsatser är som regel mer kostnadseffektiva än liknande inhemska investeringar. Dessa projekt handlar nästan alltid om spridning av befintlig teknik, snarare än utveckling av nya innovationer. De är dock viktiga för att köpa oss tid att utveckla ny teknik och nya beteenden. Ju mer utsläpp vi undviker idag – både i Sverige och utomlands – desto mindre blir behovet av negativa utsläpp i framtiden.

Identifiering och uppföljning av internationella klimatinsatser är dock förenat med en rad problem. Att insatser i fattigare länder är billigare kan, enligt Thomas Kåberger, professor i industriell energipolicy på Chalmers, förklaras av ”att dessa länder inte reducerar utsläppen, utan räknar genom att jämföra utsläppen från elproduktion från till exempel vindkraftverk med utsläppen från koleldade verk som man säger att man annars skulle ha byggt”. En studie från 2016 uppskattar att endast 7 procent av utsläppsminskningar från CDM-projekt med stor sannolikhet är additionella och realistiska.

Sveriges största klimatnytta är som förebildsland. Tidigare har Thomas Sterner här på Ekonomistas uttryckt det så här: “Det viktigaste för ett litet land som Sverige är att försöka påverka världen till en bättre klimatpolitik. Effektiva åtgärder i Sverige idag räknas därfär inte i första hand i ton CO2/kr utan på det strategiska planet: ökar en viss åtgärd chansen att vi får en globalt verksam klimatpolitik?” För att stå för en dryg promille av jordens utsläpp är det uppenbart att Sverige har ett oproportionerligt stort inflytande på den globala klimatpolitiken. IVL Svenska Miljöinstitutet beräknar t.ex. att en nyantagen reform av EU:s utsläppshandelssystem – som gått under arbetsnamnet det svenska förslaget – kommer att leda till annulleringar av utsläppsrätter motsvarande nästan 50 gånger Sveriges årliga utsläpp.

Men vårt internationella inflytande bygger på trovärdighet – en trovärdighet som skulle få sig en törn om Sverige misslyckades med att nå våra nationella åtaganden gentemot EU och Parisavtalet. Därför är det av yttersta vikt att Sveriges nationella utsläpp minskar kraftigt och i närtid, och netto-nollutsläpp nås senast år 2045. Den senaste statistiken från SCB och Naturvårdsverket pekar tyvärr inte i den riktningen. I den mån utsläppen alls minskar är minskningstakten på tok för långsam. Om inte Sverige växlar upp ambitionsnivån kommer uppsatta reduktionsmål inte nås.

 

 

Comments

  1. Den största tjänst som ekonomer torde kunna göra i klimatfrågan, är att utveckla och sprida ett ekonomiskt tänkande som utgår från att ekonomins uppgift är – för att citera en större tänkare på området – mänsklighetens ämnesomsättning med naturen.
    Att kunna anvisa metoder och modeller som skulle kunna garantera maximal avkastning på kapitalet är helt enkelt ett alldeles för lågt satt mål för ekonomisk forskning. Ekonomin måste börja hantera frågan om bruksvärden, inte bara om priser.

  2. Anders Hjelmare says:

    Ibland går det nog lite väl fort vid tangentbordet. I punkt 1 föreslås borttagna diesel-‘subventioner’ och borttagna reseavdrag. Självklart bra för statskassan. Men var kommer miljövinsten? Har någon visat att bonden använder mindre diesel om den blir 3-4 kronor dyrare? Har någon visat att antalet km i bil ToR jobbet minskar med slopade avdrag? Kanske om glesbygden avfolkas mer?

    • bjornabelsson says:

      Att på en ekonomisajt ifrågasätta huruvida det finns något samand mellan en produkts pris och förbrukningen av samma produkt är väl om något att svära i kyrkan. Den vedertagna sanningen är ju, att det finns en priselasticitet som är större än noll på i stort sett alla produkter. Priselasticiteten är för all del sällan ett och för bränslen och arbetsresor ofta betydligt mindre än ett. Men dyrare diesel gör alternativa bränslen mer konkurrenskraftiga, ökar incitamenten för bränslesnåla fordon och redskap samt minskar incitamenten för att fuska med jordbruksdiesel.

      Slopade reseavdrag kan i någon mån medföra att det blir mindre attraktivt att bo långt ifrån arbetet och på så sätt bidra till en ökad avfolkning av landsbygden. Men om vi vill underlätta för människor att bo på landet är det väl snarare själva boendet eller ännu hellre arbetstillfällen på landsbygden som vi bör subventionera, inte resorna från landsbygden in till staden? Innan man väljer att flytta till staden torde dock de flesta undersöka möjligheterna att minska reskostnaderna. Detta kan ske genom att skaffa möjlighet att arbeta hemifrån någon dag i veckan, skaffa en billigare och mindre bränsleslukande bil, samåka eller utnyttja kollektivtrafiken för (en del av) resan.

      Så den enda rimliga gissningen är, att både höjd skatt på jordbruksdiesel och ett slopat avdrag för arbetsresor kommer att minska utsläppen av koldioxid.

      • Anders Hjelmare says:

        Det ska villigt erkännas: jag är inte ekonom. Jag är ingenjör. Därefter kan vi konstatera och glädja oss åt att vi båda anser det högst troligt att priselasticiteten för t.ex. diesel i jordbruket är större än noll. Jag läste dock att det stod ”betydande miljövinst”. Om vi nu, som de akademiker vi är, skall leda i bevis att miljövinsten blir ”betydande”, hur gör vi då? Innan det är gjort gissar jag att miljövinsten är minimal.

  3. Marcus says:

    ”Sveriges största klimatnytta är som förebildsland.”

    Detta är ett mycket starkt påstående, och ett sådant starkt påstående kräver rimligtvis starkt stöd om det ska kunna göras troligt. Finns sådant stöd? Evidensen som hänvisas till är att en mekanism som automatiskt ska annullera överskott av utsläppsrätter ska döpas till ”The Swedish proposal” eftersom förslaget kom från svenska förhandlare. Här borde man rimligtvis kunna applicera samma typ av kritik som (med rätta) brukar riktas mot CDM-projekt, nämligen skulle denna mekanism ha utvecklats ändå? Nu råkar det ha varit ett svenskt förslag, men det är lite märkligt att tro att andra länder gick med på det enbart på basis av att svenskar förhandlare la fram förslaget. Det verkar mer troligt att andra länder var beredda att genomföra sådan politik helt oavsett vad Sverige gjort. Och sen kanske man av främst politiska skäl ville ge svenskarna cred, så att de får gå hem med en fjäder i hatten. Att (lite självgoda) svenska förhandlare vill försöka ta åt sig äran för detta är förstås naturligt, men det betyder inte att det är den faktiska förklaringen till vad som skedde.

    I det andra blogginlägget av Thomas Sterner hänvisar någon i kommentarsfältet till Konjunkturinstitutets rapport. Där går man igenom det s k ”förebildsargumentet” (s 99-100) och konstaterar där att den ”ömsesidighet” som krävs för att argumentet ska fungera inte är självklar, och att det därför är en mycket svårbesvarad, empirisk fråga. Sedan hänvisar man till en annan studie som tydligen visar att denna påverkanseffekt inte går att avläsa. Nu är ju inte jag särskilt insatt i empirin i den här frågan, men i nuläget så ger påståendet att Sveriges största klimatnytta är som förebildsland mer intrycket av en förhoppning än ett faktum.

    • Johan says:

      Bra fråga! Även jag som tror på det citerade påståendet, på erfarenhetsmässiga och högst ovetenskapliga grunder, är mycket nyfiken på om det finns forskning i ämnet. Svårforskat såklart, men någon påhittig statsvetare kanske har en teori.

  4. Den grundläggande konflikten i miljöfrågan just nu – vem skall bestämma över vädret – illustreras påtagligt av konflikten mellan Volkswagens nybilslager och de kring fabriken odlande bönderna i Mexico. Frågan är hur föredömet Sverige skall reagera på sådana försök till imperialistisk miljö-styrning. https://mronline.org/2018/10/10/mexican-farmers-accuse-volkswagen-hail-cannons-of-causing-drought-as-climate-catastrophes-and-weather-engineering-proliferate/

  5. gruelse says:

    ”Vägen dit är att kraftigt minska utsläppen i närtid och samtidigt verka för att på sikt nå en värld med negativa nettoutsläpp.”

    I den mån man med utsläpp syftar på fossila bränslens förbränningsprodukt – koldioxid, vill jag upplysa om det i detta sammanhang viktiga förhållandet mellan mängden koldioxidutsläpp och befolkningens storlek. I stort sett varje människa på vår jord förbrukar en viss mängd fossil energi och är därmed behäftad med en viss mängd koldioxidutsläpp, som tenderar att vara större om man tillhör ett mer industrialiserat land. Så ju fler människor det är i Sverige, desto större utsläpp får vi som land betraktat.

    Trots att Sverige är ett föregångsland på ”klimat”-området, som det antyds i inlägget, och trots att Miljöpartiet med sin högprofilerade ”klimatpolitik” har suttit i regeringsställning 2014-18, så har inte utsläppen minskat under denna period, snarare ökat. Utsläppsökningen är sannolikt kopplat till den relativt stora befolkningsökningen under samma period, som till övervägande del består av en stor invandring.

    Sveriges årliga invandring enligt SCB:
    2014___126 966
    2015___134 240
    2016___163 005
    2017___170 000* *) ”Enligt SCB:s prognos.

    Här gäller det att tänka utanför bag-in-boxen. Den mest effektiva åtgärden för att minska utsläppen i närtid i Sverige, vore att propagera för en befolkningsminskning, läs återvandring. Om detta inte är politiskt möjligt, bör man koncentrera ansträngningarna på att hålla nettoinvandringen till nära noll, för att minimera befolkningsökningen. Massinvandring är således förkastligt om man är seriös med att minska utsläppen.

    Då Miljöpartiet med sin högprofilerade ”klimatpolitik” är det riksdagsparti som de facto allra ivrigast har propagerat för massinvandring, vars resultat är en stor befolkningsökning med tillhörande utsläppsökning, så Miljöpartiet Miljöpartiets värsta fiende.

    • gruelse says:

      I slutklämmen ska det stå:
      … så är Miljöpartiet Miljöpartiets värsta fiende.

    • Visst kan miljökrisen även den användas till att diskriminera nytilkommna icke svenskfödda innevånare i Sverige. Fast det verkar en smula opportunistiskt att i miljösammanhangen peka ut dem som konsumerar minst. Motsvarande sker dock ofta i den internationella debatten, till exempel i resonemangen om ”carrying capacity”, där man vanligtvis glömmer att de (emellanåt av-)koloniserade länderna även tvingas utföra de mest miljöbelastande delarna inom de globala produktionskedjorna. Som kanske bekant har början, design och patent och konstruktion, liksom slutänden marknadsföring och distribution kommit att hamna i de imperialistiska kärnländerna, medan de arbetskrävande och miljöförstörande verksamheterna placeras i fattigare territorier. Se tex. https://monthlyreview.org/2015/07/01/imperialism-and-the-transformation-of-values-into-prices/

      • gruelse says:

        @Fred Torssander 10:29

        ”Visst kan miljökrisen även den användas till att diskriminera nytilkommna icke svenskfödda innevånare i Sverige.”

        Kan vi lämna den antirasistiska propagandan därhän, och i stället utan insinuationer debattera utifrån sakliga grunder?

        ”Fast det verkar en smula opportunistiskt att i miljösammanhangen peka ut dem som konsumerar minst.”

        Vad har du för belägg för att ”nytilkommna icke svenskfödda innevånare” bidrar minst till Sveriges koldioxidutsläpp, när just dessa grupper tar i anspråk relativt stora resurser av samhället, dvs. ökar de BNP-höjande offentliga investeringarna, samt erbjuds relativt förmånliga bidrag till BNP-höjande konsumtion av varor och tjänster?

        Observera! Det jag för fram som en kompletterande kommentar till blogginläggets innehåll med bäring på Sverige är:
        mängden koldioxidutsläpp i ett land som funktion av landets befolkning.

        Och följande länk från 2017 med rubriken ”Klimatutsläpp har ökat med rödgrön regering”, tar jag som intäkt för att koldioxidutsläppen har ökat under förra mandatperioden, och ingår som ett kvalitativt underlag för min analys:
        https://www.svt.se/nyheter/inrikes/klimatutslappen-har-okat-med-rodgron-regering

        För att du ska kunna övertyga dig själv om att det existerar ett förhållande mellan mängden koldioxidutsläpp i ett land och dess befolkning, kan du utgå från tankeexperimentet att ett land har 0 invånare. Då blir det svårt att kunna tala om några antropogena koldioxidutsläpp (enligt gängse definitioner) i det landet.

        Att jag nämner invandringen i min kommentar är för att den är instrumental i folkökningen i Sverige, vilket också stöds av SCB, som skriver:

        ”Invandringen är det som bidrar mest till Sveriges folkökning just nu. Ungefär 80 procent av folkökningen under 2017 beror på att fler personer invandrar än utvandrar. Resten beror på att det föds fler än det dör.”
        https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/in-och-utvandring/

        Av detta följer att Sveriges befolkning har ökat med 4 % på fyra år, enligt data från SCB:
        2014___9 747 355
        2015___9 851 017
        2016___9 995 153
        2017___10 120 242

      • gruelse says:

        @Fred Torssander 10:29

        Observera! Det jag för fram som en kompletterande kommentar till blogginläggets innehåll med bäring på Sverige är:
        mängden koldioxidutsläpp i ett land som funktion av landets befolkning.

        Och följande länk från 2017 med rubriken ”Klimatutsläpp har ökat med rödgrön regering”, tar jag som intäkt för att koldioxidutsläppen har ökat under förra mandatperioden, och ingår som ett kvalitativt underlag för min analys:
        https://www.svt.se/nyheter/inrikes/klimatutslappen-har-okat-med-rodgron-regering

        För att övertyga sig själv om att det existerar ett förhållande mellan mängden koldioxidutsläpp i ett land och dess befolkning, kan man utgå från tankeexperimentet att ett land har noll invånare. Då blir också de antropogena koldioxidutsläppen noll (enligt gängse definitioner) i det landet.

        Att jag nämner invandringen i min kommentar är för att den är instrumental i folkökningen i Sverige, vilket också stöds av SCB, som skriver:
        ”Invandringen är det som bidrar mest till Sveriges folkökning just nu. Ungefär 80 procent av folkökningen under 2017 beror på att fler personer invandrar än utvandrar. Resten beror på att det föds fler än det dör.”
        https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/in-och-utvandring/

        Av detta följer att Sveriges befolkning har ökat med 4 % på fyra år, enligt data från SCB:
        2014___9 747 355
        2015___9 851 017
        2016___9 995 153
        2017___10 120 242

        ”Fast det verkar en smula opportunistiskt att i miljösammanhangen peka ut dem som konsumerar minst.”
        Vad har du för belägg för att ”nytilkommna icke svenskfödda innevånare” bidrar minst till Sveriges koldioxidutsläpp?

      • Att utgå från tankeexperiment är visserligen god ortodox nationalekonomi. Och det är helt riktigt att en ökning av antalet mänskliga innevånare i ett visst område också rent automatiskt innebär en ökning av utsläppen av växthusgaser. Dels CO2 genom utandningen, dels den miljömässigt faktiskt ännu värre gasen CH4 (Metan). Från den andra ändan så att säga.
        Däremot är sådana mänskliga utsläpp tämligen betydelselösa för de totala utsläppen av växthusgaser från Sverige. Störst är industrin (32 %) och därefter kommer vägtrafiken med 30 procent. Det är faktiskt inte helt enkelt att urskilja någon enda procent som direkt skulle kunna påverkas av antalet personer i befolkningen. Visst kan man ändå räkna utsläppen per capita, dvs. dividera med alla innevånare i landet, men då blir problemet att en ökning av antalet innevånare även vid en konstant nivå på utsläppen innebär minskad siffra per capita. Och de totala utsläppen från Sverige minskar. I tämligen jämn takt sedan mätningarna inleddes.
        Om vi koncentrerar oss på de nytillkomna så har dessa i allmänhet lägre inkomster än infödda när de har anställning och en större andel nytillkomna tvingas gå arbetslösa. Det förra torde kunna påverka mängden sopor, vilka är en mätbar källa till CO2 och det senare antalet vägtransporter. Det blir inga dagliga resor till och från jobbet.

        I förhållande till utlandet kan man dock hävda (med all rätt) att Sveriges handel med fattigare länder är ojämlik, och att detta även gäller vad som kan kallas miljövärdet (se tex. The theory of unequal ecological exchange: A Marx-Odum dialectic https://johnbellamyfoster.org/wp-content/uploads/sites/9/2014/07/The-Theory-of-Unequal-Ecological-Exchange.pdf )

Trackbacks

  1. […] Målet med all klimatpolitik bör vara att, på kort och lång sikt, bidra till att minimera de skadliga effekterna av klimatförändringarna. Vägen dit är att kraftigt minska utsläppen i närtid och samtidigt verka för att på sikt nå en värld med negativa nettoutsläpp. Vid första anblick kan dessa mål te sig identiska, men i själva verket kräver de till viss del olika sorters politiska åtgärder. En effektiv klimatpolitik har åtminstone tre ben: teknikneutrala styrmedel, innovationssatsningar och internationella insatser. Nedan följer en sammanfattning av blogginlägget, som går att läsa i sin helhet på Ekonomistas. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s