Just nu läser jag Robert Franks bok The Darwin Economy som driver tesen att Charles Darwins syn på konkurrens är mer relevant än Adam Smiths. Den avgörande skillnaden är att Darwin — enligt Frank — ser tydligare motsättningar mellan individuellt och kollektivt intresse. Mer specifikt ligger det ofta i individens intresse att vara relativt bättre än andra vilket kan skapa kollektiv irrationalitet.
När individer bryr sig om sin relativa position gentemot andra skapar förbättringar för individen en negativ externalitet för andra. Om jag studerar hårdare och får högre betyg så tränger jag undan någon annan från en attraktiv utbildning. Andra inser detta och pluggar i sin tur hårdare vilket gör min ökade ansträngning meningslös (se inlägg på detta tema om antipluggnormer). Enligt Frank är relativa hänsyn som dessa regel snarare än undantag.
Det finns mycket att säga om Franks bok men vad som väckt mitt intresse är diskussionen om varför nationalekonomer varit skeptiska till att ta denna typ av positionella överväganden på tillräckligt stort allvar. En av hans förklaringar är att det ansetts vara moraliskt fel att ta hänsyn till preferenser baserade på den sortens avundsjuka som relativa hänsyn faktiskt innebär. I grund och botten tror jag Frank har rätt vilket är ett underbetyg åt nationalekonomin som vetenskap (eller åtminstone åt nationalekonomerna som vetenskapsmän).
När man vetenskapligt betraktar samhället är det självklart förkastligt att bortse från vissa drivkrafter bakom mänskligt beteende bara för att dessa råkar krocka med ens moraliska sinnelag. Den analys som levereras riskerar att bli felaktig både i positiv och normativ bemärkelse. Än värre blir det när man betänker att nationalekonomer i många andra sammanhang anser sig vara neutrala betraktare av individers preferenser; att stöld i ekonomisk mening enbart är en transferering är till exempel något vi ibland gillar att provocera andra med.
Som tur är verkar nationalekonomin och nationalekonomerna utvecklas (vi har skrivit om forskning kring relativa hänsyn tidigare: 1, 2, 3) men Franks tes väcker onekligen en viss oro. Hur många andra av våra vetenskapliga överväganden drivs av implicita antaganden om hur saker och ting borde fungera snarare än hur det faktiskt fungerar? Kanske våra läsare kan peka på några bjälkar i våra ögon?
Ekonomistas 
Hausman & McPhersons bok “Economic analysis, moral philosophy and public policy” är en guldgruva om man funderar över sådana frågor. Dessutom är den, som en bonus, nästan oväntat bra på att förklara etisk teori.
Även nationalekonomer kan ju inte vara oberoenda av samhällets värderingar.
Förr att vara en bra människa = Att vara kristen
Nu att vara en bra människa = Att vara politiskt korrekt.
Var inte politisk korrekt detsamma som kristen i ditt “förr”? Sen är väl politiskt korrekt bara en rubrik på rådande politiska paradigm. Om man gillar paradigmet eller ej är en helt annan fråga
Robert Östling har i ett tidigare inlägg (“marknadens moral”, 2012-04-05) berättat om sin ovilja att lära ut Adam Smith med hänvisning till att hans studenter kan få för sig att ett antagande om egoistiska människor innebär att man bör vara egoistisk. Han tycker till och med detta antagande är ”farligt”. Jag tycker inte ett sådant resonemang förtjänar ett “underbetyg”. Jag tycker snarare det vittnar om en ganska sund tanke om att människans preferenser inte är givna. (Däremot tycker jag Robert verkar ha väldigt valpiga studenter).
Men framför allt känns inte resonemanget om relativ prestation som speciellt färska nyheter eller ens speciellt oortodoxa inom nationalekonomin. Ed Lazear och Sherwin Rosen har väl sedan 70-talet studerat implikationerna av ”tournament theory” för arbetskontrakt. George Akerlof och Yanet Yellen studerar relativ nytta som ett motiv bakom effektivitetslöner. Flertalet ekonomer inom offentlig ekonomi har studerat optimal beskattning under så kallad ”keeping up with the joneses”-preferenser (bland annat Lars Ljungqvist vid hhs). Ibland visar det sig att dessa preferenser leder till väsensskilt olika prediktioner jämfört med standardpreferenser. Ibland inte.
Att klistra på etiketten ”darwinism” på dessa preferenser gör dem inte mer vetenskapliga (i synnerhet inte mer naturvetenskapliga, vilket jag misstänker är undertonen i den här boken). I synnerhet inte när modern nationalekonomisk forskning visat att människor har en för däggdjur ovanlig tendens att samarbeta och vara altruistiska (cf. Ernst Fehr et al.).
Att människor är altruistiska och samarbetar har även det en darwinistisk förklaring, nämligen att det ger individen fördelar. Ensam är inte stark. Jag såg förresten nyligen en film om schimpanser som också uppvisade altruism i sitt agerande. Uppenbarligen var det på något vis gynnsamt för dem.
Vi måste hursomhelst vara medvetna om att alla människor agerar utifrån sin kunskap och tillgängliga information (samt brist på kunskap eller tillgänglig information). Moraliska överväganden kommer ofta in i människors val, men även där handlar det ofta om kunskap och information. Man är exempelvis medveten om att om man stjäl något så riskerar man att stigmatiseras och få det svårare i livet, men klär det i termer av moral. Vissa individer kan dock uppenbarligen i många fall väga fördelen av den ekonomiska vinningen av stölden mot nackdelen av ett straff eller andra svårigheter och se det som rationellt att stjäla något. Att ta med sig en penna från jobbet är till exempel en stöld med väldigt låg tröskel, då den potentiella nackdelen är så försvinnande liten och den sociala acceptansen stor.
”Att människor är altruistiska och samarbetar har även det en darwinistisk förklaring”
Ja. Måste varit otydlig, för det var (en del av) min poäng.
Får jag bara inflika att det behöver inte vara gynnsamt för individen för att det ska vara förenligt med Darwinism. Bara att beteendet leder till framgång för arten så kommer arten och beteendet att fortleva. Här passar getingens gadd utmärkt in, att getingen sticker leder ofrånkomligen till dennes död. Därför sticker den bara när den “tror” att den kommer dödas. Men om getingen skulle maximera sin egen nytta skulle den vänta och se vad som händer, för det kommer alltid finnas en chans att getingen överlever om den inte sticker, men sticker den innebär det slutet för den. Altså, dåligt för individen men bra för gruppen (för handen undviker i framtiden getingar) och därför reproduceras beteendet.
Knappast så att det ska vara gynnsamt för arten. Däremot för den enskilda individens avkomma.
Precis som människor inte är beredda att ge upp särskilt mycket för mänskligheten men mer än gärna går i graven för sina barn.
I fallet med sociala getingar blir det ju dock givetvis komplicerat då hela kolonin i någon mening är avkomma eller åtminstone syskon. Men med solitära getingar så är analogin bättre. En enskild hona kommer ta livet av sig för sina barn men är inte alls programmerad att bry sig om sina artfränder.
Människan påminner väl iofs mer om sociala getingar om man ser länder eller folkgrupper som kolonier.
Det är väl kanske ganska självklart, men preferenser för status och relativ position kan ibland skapa positiva externaliteter också (i alla fall för andra än de som jämför sig med varandra). Till exempel drivs förmodligen forskare och bloggare ganska mycket av sådana preferenser. För både forskare och bloggare finns dock vanligtvis väldigt små ekonomiska incitament. Om de inte kämpade så för att imponera på varandra skulle förmodligen vi andra inte åtnjuta samma kvalitet och kvantitet när det gäller både bloggeri och forskning.
Ja, ditt exempel om antagning i konkurrens som leder till hårdare pluggande syftar väl inte minst just till att ge incitament till studier, vilket antas vara samhälleligt gynnsamt.
Din fråga häromåret om vilka incitament, och den samhälleliga önskvärdheten i dessa, konkurrens ger i olika situationer är högeligen relevant.
Jag tog upp Franks idéer i en diskussion om huruvida nationalekonomi har en ideologisk slagsida. Personen jag diskuterade med (ej ekonom) hade tydligen läst Falling Behind (som Jonas skrivit om tidigare) och utbrast: “men han är ju sociolog!”
Det är svårt att förstå att—den väldigt allmänna—idén om att relativa utfall spelar roll har fått så lite genomslag inom nationalekonomi. Kanske är det svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt, dvs att både absolut och relativt utfall spelar roll i många sammanhang?
Den enklaste förklaringen i mina ögon är inte ideologi (även om det säkert spelat en viss roll också), utan att det helt enkelt skulle göra livet svårare för ekonomer att ta relativa utfall på allvar. Det är svårare att skriva ner teoretiska modeller som införlivar relativa mekanismer, särskilt om dessa mekanismer varierar mellan olika sammanhang. Och hur ska man tolka empiriska mikrostudier, t.ex. om effekterna av något arbetsmarknadsprogram eller ökad utbildning, om effekterna beror på alla andra? (Det är f.ö. talande att oberoende av andra presenteras som ett närmast tekniskt antagande, SUTVA, i treatment-litteraturen.)
Ofta blir det helt enkelt en tydligare och mindre klyddig “story” om man utgår ifrån att endast absoluta utfall spelar roll.
Trevligt med många kommentarer. Hinner bara med ett något kortfattat svar.
Relativa utfall är, som jag skriver, något som tas på allt störra allvar men det är knappast inkorporerat i mainstream-modellerna. Tror precis som Martin Berlin att det även finns tekniska orsaker till detta vilket dock inte är särskilt mycket bättre än ideologiska. Om tekniken sätter hinder i vägen för en fullständig analys så bör man vara öppen med analysens begränsningar och därmed dess anspråk, snarare än att bortse från resonemang om relativa hänsyn.
Niklas: Turneringsmodeller är relativa i den bemärkelsen att vinnaren tar priset, men det är den absoluta storleken på detta pris som spelar roll. Alltså är detta inte ett särskilt bra exempel på att hänsyn tas till positionella överväganden.
Per S: Jag valde medvetet exemplet med pluggande därför att det kan finnas samhällsskäl till att man vill få eleverna att tävla medelst pluggande. Sett ur elevernas personliga (måhända kortsiktiga) perspektiv skapar dock konkurrensen ineffektiviteter. När den samhälleliga avkastningen på studerande överstiger den privata kan man använda sig av denna typ av mekanismer för att föra privata och samhälleliga intressen närmre varandra.
Ditt budskap var att nationalekonomer undviker att göra antaganden som är okristna eller av andra skäl politiskt inkorrekta. Avund är ju visserligen en dödssynd men det är girighet också, och det senare verkar nationalekonomer inte haft några problem med. Jag köper inte riktigt att chicagopojkarna undvek nyttofunktioner med avund av rädsla att framstå som kontroversiella. Det är en slutsats som är både ointuitiv (för dem som träffat en nationalekonom) och, tycker jag, ohistorisk. Nationalekonomer är de enda som kan skriva artiklar med titlar som ”Can unemployment be involuntary?”.
För det första vill jag påstå att även modeller som inkorporerar relativ hänsyn enligt din lite snävare definition (dvs. att de kommer in i nyttofunktionen direkt snarare än som ett instrument för en högre belöning) är etablerade inom nationalekonomin. Jag nämnde Akerlof’s effektivitetslöneteori och modeller baserade på så kallad ”keeping up with the joneses”-nytta. En anledning till att dessa förlängningar av den konventionella nyttofunktionen inte blivit populärare (hur det nu ska mätas) är (a) att prediktionerna och policyrekommendationerna inte markant skiljer sig från de enklare modellerna och (b) ekonomer enligt principen om Occhams rakkniv varit ovilliga att komplicera saker om det inte behövs.
I brist på tid låter jag Fehr och Schmidt förklara (Theories of Fairness and Reciprocity – Evidence and Economic Applications, CEPR 2000):
”Why are economists so reluctant to give up the self-interest hypothesis? One reason is that this hypothesis has been quite successful in providing accurate predictions in some economic domains. For example, models based on the self-interest hypothesis make very good predictions for competitive markets with standardized goods. This has been shown in many carefully conducted market experiments. [Här syftar man på experiment av Vernon Smith, min anmärkning. Lite senare:] A second reason for the reluctance to give up the self-interest hypothesis is methodological. There is a strong convention in economics of not explaining puzzling observations by changing assumptions on preferences. Changing preferences is said to open Pandora’s box because everything can be explained by assuming the “right” preferences. We believe that this convention made sense in the past when economists did not have sophisticated tools to examine the nature of preferences in a scientifically rigorous way. However, due to the
development of experimental techniques this is no longer true. In fact, one purpose of this paper is to show that much progress and fascinating new insights into the nature of fairness preferences have been made in the past decade.”
Nu har ju Fehr och Schmidt (QJE 2000) presenterat en populär modell där en andel människor går runt och bryr sig om relativ fördelning medan resten är ”själviska”. De menar att deras modell inte motsäger de tidigare experimentella resultaten och teorierna om effektiva konkurrensmarknader, men att modellen bättre förklarar vissa icke-marknadstransaktioner.* De ger stöd för sin tes genom att skatta nyttofunktionsparametrarna i serie experiment. Inte genom att Darwin-ranka dem.
För det andra menar jag att OM det finns någon ängslighet inom nationalekonomin så verkar den ha uppkommit på senare tid. Det finns (som redan nämnt) en uttalad ambition hos många beteendeekonomer att saluföra alternativa nyttofunktioner med argumentet att antaganden om själviskhet gör människor själviska. Se till exempel Bowles (”Policies designed for self-interested citizens may undermine” the moral sentiments”: Evidence from economic experiments”, Science 2008). Jag ser här en direkt motsättning med att stipulera att vissa preferenser är givna av naturen efter Darwinistiska principer och att de skapas av våra ekonomiska system. Det är inte ovetenskaplighet, bara ett annat perspektiv.
*Avner Shaked har riktad ganska skarp kritik mot den här forskningen i en opublicerad pamflett. (”The Rhetoric of Inequity Aversion”).
“att prediktionerna och policyrekommendationerna inte markant skiljer sig från de enklare modellerna”
Vad gäller prediktionerna är de mycket riktigt i många fall desamma, t.ex. att folk strävar efter att öka sin inkomst, oavsett om det är absolut eller relativ inkomst som spelar roll.
Vad gäller policyrekommendationerna så är det ju just där det finns stora skillnader. Ett extremt exempel vore om endast relativ inkomst spelar roll, vilket skulle innebära att allt lönearbete är ren dödviktsförlust. Även om inkomst endast delvis är “positionell” så kommer marknadsjämvikten inte att vara effektiv (under förutsättning att fritid är mindre positionell).
Ett bra exempel som Frank tar upp (“regulation is data”) är reglering av arbetsplatssäkerhet. Standardteorin betraktar ju sådan reglering som ineffektiv, men den kan mycket väl vara välfärdshöjande om folk lägger vikt vid relativ inkomst.
Ett problem i sammanhanget är just att ekonomer har fokuserat för mycket på beteendeprediktion à la Friedman (vilket diskuterats tidigare på Ekonomistas), snarare än förklaring. Sedan har man ändå gett policyrekommendationer med ett välfärdsinnehåll, trots att man inte testat prediktionerna m.a.p. välfärdsutfallen.
Även prediktionerna kan skilja sig f.ö. Ett exempel Frank tar upp är att företags komprimerade lönestruktur potentiellt kan förklaras med statuspreferenser.
Jo, om man bara ska jämföra med standardteorin från 1920-talet så känns Franks bok oerhört fräsch, det håller jag med om. Nästan som en nationalekonomisk teori från 70-talet.
Jag vidhåller att om Frank inte hade smetat på ordet ”Darwin” på omslaget så hade ingen läst den här boken. Och hade inte Rupert Murdoch dykt upp på sidan 5 hade nog fler läst klart den.
Det är väl inte svårare än att nationalekonomin är en tämligen ung vetenskap som fortfarande utvecklar sina modeller. I en första approximation så kanske det duger att approximera människor efter sin absoluta position men allteftersom modellerna förfinas och databehandlingskapaciteten ökar så får man bättre möjligheter att ta fler hänsyn.
Självklart spelar den relativa positionen stor roll för hur människor agerar och det är iallafall något som de nationalekonomer jag känner en självklarhet. Det torde det också vara eftersom det är en självklarhet även för en någorlunda oinsatt lekman.
Men att det är en självklarhet betyder inte att det är trivialt att ta hänsyn till det i modellbyggen. Alla applicerade naturvetenskaper är fulla av sådana approximationer. Så länge man vet vad man gör och förstår åt vilket håll approximationen påverkar modellen så ser iallafall jag inget problem i detta.
@Krille “Men att det är en självklarhet betyder inte att det är trivialt att ta hänsyn till det i modellbyggen. Alla applicerade naturvetenskaper är fulla av sådana approximationer. Så länge man vet vad man gör och förstår åt vilket håll approximationen påverkar modellen så ser iallafall jag inget problem i detta.”
Och detta är svårt, om man inte modellerar med mindre approximationer, och jämför med modeller med färre eller andra approximationer.
Om relativ position har betydelse, så finns det ett lass med artiklar av varierande kvalité om detta fenomen. Hur bygger forskaren en teori av dessa artiklar, utan att börja modellera?
Att säga att “Alla applicerade naturvetenskaper är fulla av sådana approximationer.”
Naturvetenskaper har sina approximationer, men är de av samma slag som nationalekonomins? Används de på ett likartat sätt?
Att säga “sådana” förutsätter lite väl mycket det som skulle bevisas, enligt min mening.
I gymnasiet fick jag itutat mig att man skall vara försiktig med att göra upprepade avrundningar av delresultaten i en beräkningskedja. Olika tumregler gällde inom olika områden, interpolation, extrapolation, etc.
Inom nationalekonomin så verkar man ha hybris, och politiker och allmänhet ger disciplinen för stor vikt i samhällsdebatten i många frågor. (I andra frågor så behövs det desperat mer ekonomiska resonemang, ex trängselskatter, kostnad för att rädda ett liv, miljöekonomi, etc.) (Sidospår: Hur mäter man hubris och empiriresistens hos människor?)
Det som är trevligt är att nationalekonomin tagit stora steg framåt de senaste 30 åren. Ex “Moral Sentiments and Material Interests: The Foundations of Cooperation in Economic Life (Economic Learning and Social Evolution” av Gintis, Bowles, Boyd och Fehr)
“Moral Sentiments and Material Interests presents an innovative synthesis of research in different disciplines to argue that cooperation stems not from the stereotypical selfish agent acting out of disguised self-interest but from the presence of “strong reciprocators” in a social group.
Presenting an overview of research in economics, anthropology, evolutionary and human biology, social psychology, and sociology, the book deals with both the theoretical foundations and the policy implications of this explanation for cooperation. Chapter authors in the remaining parts of the book discuss the behavioral ecology of cooperation in humans and nonhuman primates, modeling and testing strong reciprocity in economic scenarios, and reciprocity and social policy. The evidence for strong reciprocity in the book includes experiments using the famous Ultimatum Game (in which two players must agree on how to split a certain amount of money or they both get nothing.)” http://www.amazon.com/dp/0262072521/
Dags att fixa den svenska skolan, så att nationalekonomin och resten av samhället får elever som kan läsa bra, räkna bra och som vet en hel del övrigt.
Men redan det initiala exemplet måste väl vara fel eller ofullständigt. Både ur individens och ur kollektivets perspektiv måste det vara bra om två personer sporrar varandra till mera kunskap och bättre utbildning, även om en ligger före. För den som ligger strax efter är heller inte utgången given, så det vore dumt att inte anstränga sig.
Även om vi antar att utgången vore given mellan dessa två är det inte bara två personer på marknaden. Det är flera miljarder. Att inte anstränga sig för att man inte kan bli bättre än bänkgrannen givet detta är rätt korkat. Att förutsäga inbördes rangordning i en population som är så stor är givetvis omöjligt.
Just utbildning kan ju vara ett olyckligt exempel, eftersom det kan finnas direkta positiva effekter av att man pluggar hårt, förutom att man ska komma in på ett toppuniversitet. Franks poäng är att det ska vägas mot de potentiella negativa effekterna av konkurrensen i meningen att man hade kunnat få samma utfall genom att alla hade spenderat färre resurser. Måhända krystat exempel (från naturen): om alla älgtjurar kunde komma överens om att alla horn skulle vara 10% mindre så skulle utgången i termer av rankingen bland skogens konungar vara densamma och de skulle inte ha behövt ödsla lika mycket energi på att få stora horn.
Vad Frank pekar på är att den här typen av “resursslöseri” i många fall kan vara stor, och inte bara bland djuren.
Just utbildning är ett väldigt medvetet valt exempel för att, kanske något subtilt, introducera ytterligare en aspekt av potentiella externa effekter. För gruppen elever som enbart bryr sig om att komma in på en viss utbildning (och inte vad de lär sig) så är andras ansträngning en negativ externalitet.
Som masterstudent i NEK på LiU kan jag meddela att vi har två böcker av Frank redan i de grundläggande 30hp i NEK 1, alltså på kandidatnivå.
Vi har även ofta diskussioner om positiv och normativ analys!
Jonas, jag har sett ett antagande som är en bjälke i svenska nationalekonomers ögon – och som är samhällsdestruktivt: föreställningen att incitament – belöningar och straff – är effektiva drivkrafter. Daniel Pink sammanfattar på ett utmärkt sätt ca 40 års internationell forskning som motbevisar det antagandet, och visar vad som i stället fungerar, i detta korta och underhållande föredrag: http://www.ted.com/talks/lang/en/dan_pink_on_motivation.html Han säger: “This is one of the most robust findings in social science, and also one of the most ignored.”
Svenska nationalekonomers rekommendationer som rör arbete och inkomstförsäkringar, och som presenterats i exempelvis Långtidsutredningen, bygger till stor del på antaganden som är bevisat felaktiga.
@P
Har du en bra länk för Daniel Pink, med text istället för video?
Långtidsutredningen, vilka felaktiga antaganden gör de?
Humor:
Anta att man presenterar denna forskning samt studier om hur man bör välja chefer. Om företagets styrelse och ledning fortsätter syssla med incitamentsprogram och resultatbonusar, innebär det att styrelsen sviker sitt uppdrag från aktieägarna? Moraliskt och kanske även juridiskt?
Jag har ingen sådan länk, men Daniel Pink har skrivit en bok som heter “Drivkraft : den överraskande sanningen om vad som motiverar oss”.
För ett år sedan ökade långtidsarbetslösheten, samtidigt som arbetslösheten minskade och “aktiva åtgärder” ökade. Risken att exponeras för kontroll och incitament – faktorer som försämrar arbetsminnets funktion och den kognitiva förmågan, enligt Sam Glucksberg, Sian Beilock m fl – ökar med tiden som arbetslös. Det är därför naturligt att långtidsarbetslösa har svårt att hitta kreativa lösningar, oavsett läget på arbetsmarknaden.
Långtidsutredningens författare rekommenderar “insatser” som orsakar minskad kapacitet i hjärnans arbetsminne, och försämrad problemlösningsförmåga, hos exempelvis arbetslösa. De antar att “[k]ontroll, sanktioner och obligatoriska program gör att de sökande hittar jobb fortare.” Hjärnforskare och beteendevetare har presenterat resultat som visar att människans normala reaktion på sådan intervention är den rakt motsatta.
Långtidsutredningens författare antar sammanfattningsvis att bevisat ineffektiv intervention är effektiv: att det är effektivt att exponera arbetslösa och sjuka för aktiviteter och incitament som, enligt studier med hög evidensgrad, sänker prestationsförmågan – försämrar förmågan att skaffa ett arbete eller förbättra hälsan.
Riktigt intressant, Jag har precis börjat läsa Economic analysis av Hausman och McPherson. Tror att nästa bok får bli The Darwin Economy som nämndes ovan. Har ni fler böcker att rekommendera?
Jag skulle nog rekommendera Choosing the Right Pond eller Falling Behind, (båda av Frank) före The Darwin Economy, faktiskt.
Tack Martin. Då har man lite att läsa nu 🙂
Jag tycker att Frank är läsvärd som alltid, även om det naturligtvis finns en grad av polemik i det hela, och även om de mest centrala tankarna funnits med tidigare, t ex i hans Choosing the Right Pond (som jag ser som en vetenskaplig milstolpe faktiskt) från 1985.
Sedan är det naturligtvis som med de flesta intressanta tankar att de inte är riktigt nya. Adam Smith själv skrev t ex om att vi motiveras av relativa jämförelser, vilket även t ex Marshall, Veblen, Pigou, Scitovsky och Keynes gjort. På senare tid har även Gery Becker, med Lois Rayo, en artikel i JPE om den evolutionära förklaringen till att vi verkar ha sådana preferenser.
Jag tror det finns flera förklaringar till att vi, i standardteorin som den lärs ut till våra studenter, tenderat att negligera sådana aspekter. Utöver de som Jonas nämner tror jag faktiskt att ämnets matematisering under första halvan av 1900-talet är ett icke-försumbart skäl.
Jag välkomnar så klart den utveckling (även om den är ganska långsam) som inkorporerar sådana effekter i teorin, även om den blir lite bökigare och ett antal av våra normativa slutsatser måste omprövas.
Olof, jag instämmer helt. Tyvärr är det väl också så att en del av oss som blev imponerade av “Choosing the Right Pond” när den kom på 80-talet, kan tycka att de flesta av Franks senare böcker mest är variationer på denna klassiker.
När det gäller föregångare är Fred Hirsch’s “The Social Limits to Growth” den helt klart viktigaste. Hela begreppapparaten kring “positional goods” som Frank använder kommer från Hirsch.
Läste nyligen de första kapitlen av den här boken (“Is behavioral economics doomed” av D. Levine), och jag måste säga att det är ganska fascinerande. En frisk motpol till t.ex. Frank
Och den är tillochmed gratis! http://www.openbookpublishers.com/reader/77
Tack för tipset!
Tänkvärt är att lärare i Finland har inga individuella löner, utan det är tjänsteåren som avgör deras inkomst. Enligt en undersökning i våras var lärare den yrkesgruppen som trivs bäst i sitt arbete.
http://svenska.yle.fi/artikel/2012/06/15/larare-mest-nojda-med-sina-jobb
De lär också ha minst sjukfrånvaro.
Själva vill de gärna avstå från individuella löner även i fortsättgningen. Hur skulle vi kunna samarbeta om vi måste konkurrera om löner?, frågar de.
Och resultatet? inte så illa, i alla fall om man vill tro på internationella skolstudier .
Ja, men det kan även ha helt andra orsaker. I Sverige är just lärare den yrkesgrupp som har bland den absolut lägsta graden av lönespridning, även om lönesättningen formellt sätt är individuell.
Ja, jag håller med dig. När det gäller skolresultaten, finns det många viktiga faktorer, som tillsammans har påverkat resultaten, men man kan definivt säga att det inte är konkuressen om högre lön som har gett bra resultat i finska skolan.
Dessutom kan man också diskutera om det är löneskillnadernas storlek som är avgörande för hur en enskild lärare känner sig inför sin arbetsuppgift.
För mig gav det i alla fall lite mer att tänka på när det gäller konkurrensens fördelar och nackdelar.