Finansministern bloggar

(En varning: det här inlägget är lite längre och mer tekniskt än vanligt. Paul Krugman hade nog kallat det wonkish.)

Ekonomistas noterar med glädje att finansminister Anders Borg har gett sig in i bloggvärlden. I sitt första inlägg diskuterar han Finanspolitiska rådets rapport. En av finansministerns huvudpoänger rör de så kallade automatiska stabilisatorerna. De automatiska stabilisatorerna är finanspolitikens automatiska reaktioner på konjunkturläget. I en konjunkturnedgång sjunker skatteintäkterna automatiskt och de offentliga utgifterna för arbetslöshetsersättning stiger utan att nya beslut fattas. Det uppstår alltså ett budgetunderskott utan att politikerna fattar beslut om detta, och detta budgetunderskott bidrar automatiskt till att motverka konjunkturnedgången.

De automatiska stabilisatorerna är ett välkommet inslag i stabiliseringspolitiken eftersom de brukar bli vältajmade och tillfälliga, till skillnad från diskretionära stimulanser som ofta kommer för sent och som dessutom är svåra att avveckla när konjunkturen vänder. Därför misstänker jag att det är med viss glädje finansministern konstaterar att de svenska automatiska stabilisatorerna är starka. Diagrammet ovan är det första som visas på finansministers blogg och även det första som visas i Vårpropositionen 2009 (diagram 1.1). Diagrammet visar att de svenska automatiska stabilisatorerna under 2008-2010 uppgår till 14 procent av en årlig BNP.

Jag är inte helt säker på hur Finansdepartementet har räknat fram värdet 14 procent, men gissningsvis har de noterat att vårpropositionen bedömer och prognostiserar BNP-gapet under perioden till -1,8 procent av BNP 2008, -7,2 procent 2009 och -8,7 procent 2010, dvs -17,7 procent totalt under perioden.¹ I en OECD-studie skattade Paul van den Noord den s k budgetelasticiteten till 0,79 i Sverige. Budgetelasticiteten är ett mått på de automatiska stabilisatorernas styrka, och anger hur många procent av BNP den offentliga sektorns finansiella sparande minskar om BNP-gapet minskar med en procent av BNP.² Den automatiska budgetförsvagningen beräknas som budgetelasticiteten multiplicerat med BNP-gapet, 0,79*17,7 procent = 14,0 procent, vilket är samma uppgift som i finansministerns diagram.

Men här är det lätt att låta sig luras. Trots sitt namn kommer de automatiska stabilisatorerna inte nödvändigtvis att automatiskt träda i kraft. Bakom beräkningarna av dessa stabilisatorer finns ett antagande om att inga budgetregler förhindrar budgetunderskott i den offentliga sektorn. Nu har vi ju ett antal sådana budgetregler i Sverige. Särskilt det kommunala balanskravet kan tänkas förhindra denna automatik.

En närmare titt på data ger stöd för den farhågan. I Budgetpropositionen för 2009 var prognosen för den offentliga sektorns finansiella sparande 2,8 procent av BNP 2008, 1,1 procent 2009, och 1,6 procent 2010. I vårpropositionen hade prognosen sänkts till 2,5 procent, -2,7 procent, och -3,8 procent, dvs en total nedrevidering på 9,5 procent av en årlig BNP. Mellan budgetpropositionen och vårpropositionen sänktes Finansdepartementets bedömning av BNP-gapet för treårsperioden 2008-2010 med 14,0 procent av BNP. Med en budgetelasticitet på 0,79 innebär det att den offentliga sektorns finansiella sparande under samma tidsperiod sjönk med 11,0 procent av BNP. De här uträkningarna visar alltså att de automatiska stabilisatorerna har ökat med 11 procent av BNP efter höstens budgetproposition, samtidigt som de totala (automatiska plus diskretionära) stimulanserna har ökat med 9,7 procent av BNP. Med andra ord verkar de automatiska stabilisatorerna ha motverkats av olika diskretionära beslut som har stramat åt politiken.

Man behöver heller inte vara Sherlock Holmes för att se att det främst är i kommunsektorn som de automatiska stabilisatorerna motverkas. Trots att kommunerna står för en stor del av de offentliga skatteintäkterna har prognosen för kommunernas finansiella sparande under 2008-2010 endast sänkts marginellt mellan budgetpropositionen och vårpropositionen (0,2 procent 2008, 0,0 procent 2009 och 0,5 procent 2010). Enligt mina överslagsberäkningar är kommunernas budgetelasticitet 0,13 vilket skulle medföra en automatisk försvagning av kommunernas sparande med totalt 1,5 procent av BNP under 2008-2010.³

Låt mig avslutningsvis poängtera att alla dessa skattningar av BNP-gap och budgetelasticiteter är förknippade med ett flertal tänkbara felkällor, och att de därför bör tas med en ganska stor nypa salt. Egentligen tycker jag att en bättre analys av behovet av ytterligare bidrag till kommunerna utgår från observationen att kommunerna tvingas till åtstramningar under lågkonjunkturen, och att åtstramningarna är en olycklig och onödig konjunkturpolitik, som inte stämmer överens med regeringens ambition från vårpropositionen (s 50): “Det är därför befogat att temporärt tillåta mindre underskridanden av överskottsmålet så att budgetens automatiska stabilisatorer kan verka fullt ut.”

—————
¹⁾ I vårpropositionen anges att man tagit skattningarna från en ny OECD-studie. Jag misstänker att man menar kapitel 3 i denna studie, men de automatiska stimulanserna ser större ut i vårpropositionen än i OECD-studien.
²⁾ I en nyare OECD-studie skattade Nathalie Girouard och Christophe André budgetelasticiteten till 0,55. Detta är också den elasticitet som Finansdepartementet brukar använda i sina beräkningar. Den nyare studien bygger förstås på nyare uppgifter om det svenska skatte- och bidragssystemet, men den främsta anledningen till att elasticiteten skattas till ett lägre värde är att Girouard och André inte räknar den aktiva arbetsmarknadspolitiken till de automatiska stabilisatorerna. Se min egen studie för nyare beräkningar både med och utan aktiv arbetsmarknadspolitik.
³⁾ Detta efter justering för tillskottet av 7 mdr kr från staten under 2010.