Jag har hört sägas att förr i tiden så kunde en forskare den dagen han blev professor (för det var alltid män som blev professorer förr i tiden) lägga ner pennan för att aldrig ta upp den igen. Nu är väl detta inte riktigt sant idag, många av dagens professorer deltar aktivt i forskarvärlden och publicerar nya artiklar. Men om man jämför antal seminarier under en termin per doktorand och nydisputerad forskare med antal seminarier per professor är jag övertygad om att de nya forskarna kommer att dominera över de gamla.
Min förutfattade mening att en forskare är som mest aktiv när hon eller han är ny får stöd i ett pågående forskningsprojekt som bedrivs av Ali Sina Onder vid Vanderbilt University. Tillsammans med med 3 medförfattare undersöker han hur antal publicerade artiklar i topp-tidskrifter avtar ju längre tid som går efter doktorsexamen. I figuren nedan framgår hur antal publicerade sidor i topp-tidskrifter avtar med tid sen disputationen bland disputerade från topp-20 universitetn i USA. Mönstret ser likadant ut för studenter från sämre universitet, även om nivån är lägre.
Källa: Conley, J.P., M.J. Crucini, R.A. Driskill, A.S. Onder (2009), “Why Can’t New Professors Get Tenure? The Effect of Publication Lags on
Life Cycle Productivity in Economics”, manuscript.
Nu beror säkert en del av minskningen på att en del nydisputerade forskare lämnar den akademiska världen och därför upphör att publicera sig (det enda som kurvorna i figuren betingar på är att forskaren har åtminstone en publikation). Trots detta tror jag att en inte obetydlig förklaring är att nydisputerade forskare är i stort behov av att bygga upp en CV för att kunna meritera sig och få fasta positioner, men att detta behov avtar när de väl har fått sina fasta anställningar. Så det är kanske som de säger: att hungriga vargar jagar bäst.
Ekonomistas 
En annan möjlig förklaring till avtagande publiceringstakt med ålder är att vi i Sverige har ett system där professorer förväntas ta ett stort arbetsledande och administrativt ansvar, i alla fall på mindre högskolor.
Direkt efter disputation kunde jag nyttja i praktiken all min tid till forskning, numera som nybliven professor bedömmer jag att minst 50% (och många veckor 70%) av min tid går till arbetsledning och administration istället för forskning eller handledning.
Och även om jag förmodligen blivit mera produktiv allteftersom jag fått mer erfarenhet så svarar detta ändå inte mot minskningen i tid som kan läggas på forskning.
Men utöver detta så ligger det nog något i att forskning i viss utsträckning är “a young persons game”…
Jag är på KTH och även här förväntas seniora forskare ta mer aktiv del i administration och ledning, uppgifter som självklart stjäl tid från forskningen.
En annan aspekt är att flera etablerade professorer jag känner numera siktar på betydligt svårare problem än de gjorde som yngre forskare. Det är 30-taggare som gäller nu, inte vilket byte som helst! Det är väl inte så konstigt att så länge “publish or perish” gäller, för forskare utan fast tjänst, så kommer ambitionsnivån att modereras så att man får en strid ström publikationer. En fast tjänst tillåter då att man tar sig an de riktigt svåra frågorna.
Jag tror absolut att både Niklas och Lars har en poäng (eller två poänger blir det väl), men vill poängtera att grafen gällde publiceringar i topp-tidskrifter, så det handlar även här om en hög ambitionsnivå.