Att skatter kan få oss att ändra beteende med syfte att betala mindre skatt är det nog få som betvivlar i dessa deklarationstider. Men att människan skulle vara i stånd att påverka tidpunkten för sin egen död för att minimera skatten är nog mindre känt.
Nu är detta dock bevisat (i alla fall nästan). I en mycket uppmärksammad artikel för några år sedan visade skatteforskarna Wojciech Kopczuk och Joel Slemrod att amerikaner även på dödsbädden var i stånd att finjustera tidpunkten för sitt dödsfall på ett sådant sätt att de minimerade sin inbetalade arvsskatt. Artikeln hette rätt och slätt “Dying to save taxes”.
Men fenoment har observerats även i Sverige! I en ny studie av ekonomerna Henry Ohlsson och Marcus Eliason närstuderas dödsfallstidpunkter i samband med tre olika förändringar i den svenska arvsskattelagen (som Ekonomistas-kollegan Jonas f ö vill återinföra). De finner bl a att dödsfallen sjönk 16% i förhållande till förväntan dagen före nya regler med lägre arvsskatt började gälla. Uppsatsen heter följaktligen “Living to save taxes”.
Vilka är då policyimplikationerna? Tja, de uppmätta effekterna är för små för att vara av finanspolitiskt intresse. Men i ett större sammanhang visar resultaten vilka långtgående beteendeeffekter skatter kan ha och att vi därför aldrig helt bör bortse från den ekonomiska politikens dynamiska effekter.
Ekonomistas 
Är det inte väldigt märkligt att ha preferenser över saker som händer efter ens död? Varför bry sig om arvsskatten när dess konsekvenser inträder efter döden, då man inte längre existerar?
Det är väl inte särskilt svårt att tänka sig att man bryr sig om sina arvingars framitda välstånd och därmed storleken på deras arv efter skatt.
Som Ohlsson och Eliason är inne på i avslutningen av uppsatsen bör man nog titta närmare på olika dödsorsaker, för att isolera effekten från anhöriga. När väljer man att avbryta livsuppehållande åtgärder? Det är lätt att se hur skatteeffekter kan förmå anhöriga att hålla igång respiratorn lite längre. En annan möjlig förklaring – mer av ett långskott – är att det handlar om avsiktlig felrapportering den 31 december. Man är mer benägen att fördröja fastställandet av döden några timmar för att komma på rätt sida datumgränsen.
Som Peter S-W säger kan inte författarna helt utesluta fixerier med respiratorer eller inrapportering av dödsfallstidpunkten. Men även sådana beteendeeffekter – att anhöriga är villiga att mixtra med sina käras liv för att betala mindre skatt – är ju också ganska intressanta i ett större perspektiv…
Håller med dig Daniel, de är i högsta grad intressanta effekter och en riktigt rolig och fiffig studie. Och jag skulle trivas bättre med den förklaringen, än att döende skulle kunna hålla sig vid liv med ren viljekraft. (Det låter som medicinsk Dr Phil-mystik i mina öron.)
Sedan är tycker jag inte att det är upprörande om man är beredd att vänta ett halvt dygn eller så med att rycka ut sladden om man tjänar hundratusentals kronor på det – eller att läkaren med en blinkning säger att “Vi skriver 1 jan kl 00.30, va?” när han fyller i journalen.