Vilken marginaleffekt möter en pensionär?

En av välfärdsstatens akilleshälar har alltid varit de höga marginaleffekter som möter samhällets mest utsatta. (Ibland drabbar detta även inte fullt lika utsatta medborgare — ett exempel är den s.k. Pomperipossaskatten som en gång gjorde höginkomsttagare som Astrid Lindgren rosenrasande.) Marginaleffekten visar hur mycket av en marginell inkomstökning som faller bort på grund av ökade skatter och minskade bidrag, och denna har traditionellt sett varit 100 procent för mottagare av försörjningsstöd (tidigare socialbidrag). Detta medför i praktiken att drivkrafterna för att få in en fot på arbetsmarknaden genom extraknäck eller mer varaktiga deltidsanställningar varit små för bidragstagare.

I en artikel i Ekonomisk Debatt skriver Sune Håkansson om de marginaleffekter som dagens pensionärer möter. Beroende på hur stor pensionen är, om särskilt pensionären får bostadstillägg (dvs en sorts bostadsbidrag för pensionärer), varierar marginaleffekten av en extra inkomst högst betydligt. Håkansson är kritisk mot denna horisontella olikhet och efterlyser en översyn, eller ännu hellre en höjning av garantipensionen för att minska beroendet av bostadstillägg.

Det är naturligtvis svårt att helt undvika höga marginaleffekter för pensionärer som tar emot stora bostadstillägg. Regeringen har dessutom infört dubbelt jobbskatteavdrag och rabatterat arbetsgivaravgiften för pensionärer, vilket borde räcka långt.

Nyligen föreslog regeringen en reform för att minska försörjningsstödets marginaleffekt genom att en del av arbetsinkomsten inte räknas in. Reformen är visserligen inte oproblematisk (vilket Eva Mörk kritiserat), men om den rätta formen hittas kanske en liknande reform kunde tänkas för pensionärers bostadstillägg. Därutöver är det dock svårt att se hur de problem som Håkansson nämner kan avhjälpas utan att göra en total systemöversyn.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 4 669 andra följare