Artiklar som handlar om hur naturresurser påverkar ekonomisk och politisk utveckling väcker alltid mitt intresse. Gissningsvis beror detta mycket på att jag själv studerat denna fråga (och som jag skrivit om här). Huvudresultatet i en artikel jag skrivit tillsammans med Anne Boschini och Jan Pettersson är att effekten av naturresurser beror på institutionell kvalitet och på vilken typ av resurser ett land har. Om landet har dåliga institutioner så är naturresurseffekten negativ, men om institutionerna är tillräckligt bra så är effekten positiv. Denna effekt är olika stark beroende på typ av resurs; om landet har olja eller metaller så är problemen extra stora om institutionerna är dåliga (men också extra värdefulla om institutionerna är tillräckligt bra). Om landet istället har t ex jordbruksprodukter så är inte effekterna — varken de negativa eller positiva — lika tydliga.

I en ny artikel av Oeindrila Dube och Juan Vargas illustreras en specifik mekanism för exakt hur olika typer av resurser kan ha olika effekter på konfliktbenägenhet i ett land (och genom detta förstås på både politisk och ekonomisk utveckling). Mera precist så jämför de hur prisfluktuationer på olja respektive kaffe påverkar sannolikheten för väpnade konflikter i olika regioner i Colombia. Det visar sig att prisuppgångar på olja ökar konfliktbenägenheten i oljeregioner, men däremot minskar konfliktbenägenheten i kafferegioner när priset på kaffe går upp. Förklaringen är att det finns två effekter som verkar i olika riktning. En prisuppgång leder å ena sidan till att det blir mera värt att kontrollera resursen, vilket ökar konfliktbenägenheten. Samtidigt leder prisuppgången till att lönerna för personer som arbetar med resursen ökar, vilket gör att alternativkostnaden för att ägna sig åt konflikten ökar, vilket gör att konfliktbenägenheten minskar. Eftersom kaffeproduktion är arbetskraftsintensiv så dominerar den konfliktdämpande löneeffekten för denna resurs, medan värdeökningen av den kapitalintensiva oljeresursen istället resulterar i mera konflikt.

I spåren av finanskrisen verkar som bekant allmänhetens stöd för en svensk EMU-anslutning ha stärkts. Detta har medfört att en ny EMU-debatt har blossat upp, ofta med krisens kronförsvagning som ett argument för en EMU-anslutning. Lars Calmfors beskrev argumenten för och emot i en artikel på DN Debatt tidigare i år, och i dagens SvD Brännpunkt sammanfattar Stefan de Vylder de ekonomiska argumenten emot en EMU-anslutning. I likhet med de Vylder tycker jag att de ekonomiska argumenten emot en anslutning är starka – se mitt tidigare inlägg om detta. EMU-området skulle behöva ett bättre regelverk kring de offentliga finanserna, dels för att olikheterna mellan länderna ska reduceras, dels för att de offentliga finanserna ska stärkas över lag. Som Calmfors påpekar finns det också starka argument för en anslutning, men enligt mig överskuggas dessa av euroländernas offentlig-finansiella problem.

Sedan finns det även politiska argument för den gemensamma valutan. Om någon är intresserad ansåg jag, åtminstone vid förra omröstningen, att dessa argument var tillräckligt starka för att motivera en positiv röst.

Universiteten har tre huvudsakliga uppgifter: att undervisa studenter, producera forskning och sprida forskningsresultaten i samhället. Som alla byråkratier tenderar emellertid universiteten att expandera sina uppgifter vilket skapar vissa problem. Exempelvis har ledningen på Lunds universitet sett sig tvungen att förbjuda studenter att blogga om religion och politik via universitets eget bloggverktyg.

Om detta kan man säga mycket men jag undrar mest när det blev universitetens uppgift att tillhandahålla bloggverktyg? Lunds universitet är inte ensamt om detta; Stockholms universitet gör samma samma sak och det finns säkert fler exempel. Frågan är om universiteten har svårt att göra av med de medel de drar in via kravet på full kostnadstäckning av forskningsanslag och därmed överbemannar IT-avdelningarna? För en sak är säker: dessa bloggverktyg blir aldrig lika bra som de som WordPress eller Blogger tillhandahåller. Alldeles gratis, ska tilläggas.

Häromdagen presenterades den senaste upplagan av Europaperspektiv som behandlar hur EU klarat den finansiella krisen. Ekonomhistorikern Jonas Ljungberg gav som många andra uttryck för den euro-skepsis som den grekiska statsfinansiella krisen gett upphov till. Och visst, att inte kunna skriva ner värdet på sin valuta är onekligen ett problem i en situation som den grekiska.

Samtidigt finns det ett annat perspektiv. Grekerna är knappast ovana vid en oansvarig stat som spenderar för mycket. Tack vare euron är det emellertid nu betydligt enklare för enskilda greker att skydda sig från följdverkningarna av detta. Genom att helt enkelt ta ut sina euro från banken och låsa in dem i ett kassaskåp har man effektivt skyddat dem både från inflation och konfiskation. Ett skydd som tidigare enbart fanns tillgängligt för en finansiellt sofistikerad elit finns nu i var mans hem. De historiska siffrorna över den grekiska inflationen visar att det är svårt att bortse från den trygghet detta skänker.

I Sverige är vi vana vid att se statens väl och ve som allas personliga angelägenhet. I Grekland betrakats däremot staten som närmast parasitär och landets statsapparat rankas regelmässigt bland de mest korrumperade i Europa. Genom att grekerna nu har ett effektivt sätt att skydda sina tillgångar tvingas den grekiska staten — troligtvis för första gången — att hantera sina underskott på det självklara sättet; genom att sänka utgifterna och höja skatterna. Det är inte en oväsentlig vinst.

I en väldigt läsvärd artikel av Angus Deaton formuleras en svidande kritik mot övertron på vilka generella insikter som kan genereras genom ”randomisering”. Sannolikt måste man vara, typ, Angus Deaton både för att kunna och våga formulera sig som han gör givet hur samstämmiga alla tycks vara kring randomiseringens förträfflighet jämfört med alla andra tänkbara ansatser. På ekonomistas har vi skrivit hur många inlägg som helst om resultat från sådana studier, (t ex här, här, här, här, här, här, och här, och det finns många till). Man kan till och med säga att det nästan är svårt att hitta välpublicerade akademiska studier om utvärdering av bistånd eller annan policy som inte använder sig av experiment i någon form (konstruerade eller ”naturliga”).

Huvudpoängen med randomisering är enkel. Vi vill veta svaret på den kontrafaktiska frågan: ”Vad skulle hända med en person eller grupp om de verkade under andra omständigheter än de som nu råder?” (t ex; skulle barn lära sig mer i skolan om lärartätheten var större?). Problemet är att vi inte kan observera samma personer både med och utan en viss policy samtidigt (vi kan inte observera samma barn samtidigt med hög respektive låg lärartäthet). Alternativet att jämföra mellan grupper (t ex skolor med fler lärare och skolor med färre lärare) är att det kan finnas andra skillnader mellan dem (eleverna i skolor med hög lärartäthet kan vara systematiskt annorlunda än dem i skolor med låg lärartäthet) och att det är dessa skillnader, inte policyn (lärartätheten), som förklarar eventuella skillnader i utfall. Huvudpoängen med vanlig regressionsanalys kan sägas vara att försöka kontrollera just för sådana skillnader genom att inkludera variabler som fångar just sådana andra skillnader. Det finns dock en rad problem med detta och även om man kan lösa många av dessa så finns alltid problemet med ”icke-observerbar heterogenitet”. Genom att slumpmässigt implementera en policy för vissa (slumpmässigt höja lärartätheten i hälften av skolorna) kan vi försäkra oss om att den förväntade skillnaden mellan grupperna i alla avseenden, utom policyn självt, är noll (utöver lärartäthet så är skolorna och dess elever i snitt exakt lika). Detta gör i sin tur att vi kan säga att förändringar i genomsnittliga utfall mellan grupperna måste ha orsakats av policyn (eftersom vi genom randomiseringen försäkrat oss om att inget annat skiljer grupperna åt innan policyn införs).

I många situationer och för många frågeställningar detta en fantastisk ansats. Om frågan i en utvärderingssituation är: Har en viss policyförändring orsakat ett visst utfall? så är detta sätt att tänka oslagbart. Det tycker nog även Angus Deaton. Han är däremot kritisk mot en rad saker. Jag kan inte göra alla hans argument och invändningar rättvisa (läs hans artikel!) men följande saker uppfattar jag som centrala:

1) Experiment sker alltid i en viss kontext. Om man inte förstår kontextens roll för resultaten så får man problem med resultatens generaliserbarhet, d v s deras ”externa validitet”. (Denna poäng illustreras i ett tidigare inlägg av Jonas där det konstateras att nivågruppering verkar ha fungerat i Kenya men det betyder inte att det skulle funka i Sverige).

2) Alltför mycket fokus ligger på att förstå om någonting fungerar och alltför lite på varför det fungerar. Han anser att experimenterandet för att vara till verklig nytta måste kombineras med teori där mekanismer preciseras (något som tidigare poängterats av t ex Heckman och Smith, 1995)

3) Slutligen finns problemet att ”experimentvurmen” leder till att bara frågor som kan studeras med denna ansats anses vara ”riktiga forskningsfrågor”. I många fall vore det nog bra om tågordningen var 1)”är detta en viktig fråga?”; 2) ”hur studerar vi den på bästa sätt?” (om med experiment så toppen), istället för 1) ”finns det ett experiment eller någon sorts randomisering här?” 2a) om ”ja”, kör (oavsett vad saken gäller) 2b) om ”nej”, sök vidare efter en situation där det finns det”. Trots sina förtjänster så är inte experimenterande det enda sättet att studera samhället och framförallt så intar inte experiment någon särställning som det ”bästa sättet” att studera viktiga frågor. (Han hänvisar här framförallt till Nancy Cartwrights arbeten som (åtminstone delvis) kan läsas på hennes hemsida här).

Men är ändå inte Deaton överdrivet kritisk? Jo, möjligen, men givet maktbalansen inom professionen tycker jag att han kan få vara det. Dessutom tar han upp viktiga frågor som det inte skadar att diskutera mer.

Ps. En annan bra artikel på ämnet är Dani Rodrik’s ”We shall experiment, but how should we learn”

När regeringen i höstade minskade skattesubventioneringen av utländska artister och idrottare verksamma i Sverige mötte detta kritik från flera håll. Fotbollskulbben Elfsborgs ordförande Bosse Johansson menade att ”Det här försvårar skattesituationen ytterligare för svenska fotbollsklubbar. Det blir svårare att värva både svenska och utländska stjärnor”. 

Allbäck fnyste åt svenska skatter och valde Danmark

Men spelar egentligen skatten någon roll för spelarnas val av europeisk liga? Enligt studien Taxation and the international mobility of superstars: Evidence from the European football gör den faktiskt det. Det är danske ekonomkometen Henrik Kleven som tillsammans med fransmännen Emmanuel Saez och Camille Landais har studerat vilken betydelse toppmarginalskatter har för elitfotbollsspelares val av europeisk fotbollsliga att spela i. Efter Bosman-domen 1995 ökade europeiska spelarnas möjligheter att välja klubb och liga dramatiskt. Denna nyordning tillsammans med skattesubventioner (för såväl europeiska som icke-europeiska spelare) utnyttjar forskarna i sin strategi att identifiera skatternas betydelse för spelarnas rörlighet över nationsgränser. 

Resultaten visar att andelen utländska spelare ökar markant i de länder där utländska fotbollsproffs skattegynnas. Särskilt tydligt syns detta i Danmark, Belgien och Spanien efter att kraftiga skatteändringar införts i dessa länder. Något överraskande har forskarna dock missat att även Sverige haft en artistskatt sedan 1990-talet (som nu alltså minskat i effekt); Sverige beskrivs som ett jämförelseland där inga skattesubventioner existerar. 

Parallellen till en ”expertskatt” för högproduktiva utlänningar är uppenbar, om än långt ifrån perfekt. Sverige har haft en sådan skattelättnad sedan 2001 (25% skatteavdrag under 3 år), men ansökningsförfarandet har varit bökigt och tidsbegränsningen negativ varför dess effekt enligt vissa varit begränsad. Ett av förslagen i Globaliseringsrådets slutrapport från förra året var att Sverige borde införa en utökad expertskatt av dansk modell, vilken är generellare (inkomster över 56 kkr beskattas in och den har ingen bortre tidsgräns).

Nu är det inte givet att högavlönade fotbollsstjärnor svarar på starka skatteincitament på samma sätt som experter inom andra fält (t ex forskare). Men även om de inte gör det finns det mycket som talar för att fotbolls-Allsvenskan skulle bli betydligt roligare att se på om Sverige följde Danmarks exempel, och det är ju inte fy skam!

I dagens SvD (ej på nätet) rapporteras att allt fler människor låter kartlägga sin arvsmassa. Även om det naturligtvis är trevligt att folk får veta mer om hur deras DNA ser ut, lär detta ha stora konsekvenser för den framtida sjukvårdsfinansieringen runt om i världen. Detta beror på att testerna riskerar att skapa ett snedvridet urval, adverse selection. Försäkringsbolag som inte kan skilja på kunder med hög och låg sjukdomsrisk tvingas sätta ett pris baserat på den genomsnittliga risken. Personer som vet med sig att de har låg risk kommer då inte att teckna försäkringen varpå försäkringsbolagen måste höja sina priser, vilket får ännu fler personer att frågasätta värdet av att försäkra sig.

Nu är detta teori och det har varit svårt att empiriskt hitta starka belägg för denna typ av mekanismer, åtminstone i sjukvårdsområdet. En anledning är att både forskarna som letar efter urvalseffekter och patienterna själva haft svårt att mäta sjukdomsriskerna. I och med DNA-testerna håller detta på att ändras och i en ny studie (icke-teknisk sammanfattning här) av bland andra Emily Oster har forskarna direkt kunnat observera risken för Huntingtons sjukdom. Huntingtons är en obotlig sjukdom som skapar i ett långvarigt – och dyrt – vårdbehov. Resultaten är slående: personer med hög risk för sjukdomen är mångdubbelt mer benägna att teckna privata försäkringar som täcker långvarig sjukvård.

Huntingtons en ovanlig sjukdom men i takt med att vår kunskap om arvsmassan förbättras kommer liknande fenomen att bli allt vanligare och Oster mfl visar att även ganska små urvalseffekter kan få en privat försäkringsmarknad att haverera. En lösning vore helt enkelt att ge försäkringsbolagen rätt att utföra gentester på försäkringstagarna. Detta skulle undanröja problemet som ju ytterst beror på att köparen har bättre information än säljaren. Nackdelen är att försäkringarna kommer att bli mycket dyra för personer med hög risk för sjukdomar med kostsam behandling.

Det verkar med andra ord som att den enda rimliga vägen är att införa en obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Nu löser inte en sådan försäkring alla problem; en kollektiv lösning förutsätter exempelvis begränsningar i hur mycket vård som kan konsumeras och det är inte populärt. I takt med att selektionsproblemen blir större borde dock opinionen för en kollektiv lösning att stärkas. Kan det helt enkelt vara så att Obama är före sin tid?

 Att fotboll inte bara är av godo, utan även kan leda till våld visar en ny uppsats av David Card och Gordon Dahl.  De har undersökt hur förluster och vinster för hemmalaget påverkar antal polisrapporter om våld i hemmet. Det visar sig att när hemmalaget förlorar så ökar våldsrapporterna med 5 procent. Har förlusten dessutom varit oväntad och matchen viktig så är effekten hela 50-100% större.

Ekonomistas har tidigare rapporterat om Gordon Dahls forskning, då handlade det om våldsamma filmer och våld.

Vem var 1900-talets mest inflytelserika ekonom — J M Keynes eller Milton Friedman? Svar: ingen av dem, utan Paul Samuelson. Läs varför i professor Mats Perssons understreckare om denne nyligen bortgångne gigant.

Jag är allra mest intresserad av forskning som jag kan relatera till på ett personligt plan. Förmodligen är det därför jag är så fascinerad av den forskning om självkontroll och tidsinkonsistens som inom nationalekonomin har växt kraftigt under det senaste decenniet. Vanligtvis handlar självkontrollskonflikter om svårigheten att agera i sitt eget långsiktiga intresse (se till exempel tidigare inlägg om svårigheten att spara), men det kan också ha att göra med moraliska beslut.

I en mycket välciterad studie från 1999 visar forskarna i marknadsföring Baba Shiv och Alexander Fedorikhin att risken för att vi faller för en frestelse – i det här fallet en smaskig chokladkaka i stället för fruktsallad – är större om vi ombetts att hålla en svår sifferkombination i huvudet medan vi fattar beslutet. Tolkningen av detta resultat är att den ”högre”, kognitiva delen av hjärnan hålls så sysselsatt av sifferkombinationen att den inte mäktar med att kämpa emot den mer driftsstyrda impulsen att äta kakan.

Men upplever vi inte en liknande konflikt när det gäller moraliska beslut? Om vi ställs inför frågan hur mycket av en hundralapp som vi vill skänka till välgörenhet så får vi kanske en impuls att behålla allt, samtidigt som vårt mer resonerande jag tycker att vi nog borde skänka bort en del. Eller är det tvärtom? När vi ser en tiggare på gatan kanske vi får en impuls att skänka pengar, men hejdar oss när vi tänker mer på saken. Den här frågan dyker även upp i moralfilosofin. Västerländsk moralfilosofi har framförallt betonat den resonerande sortens moral, medan s.k. intutionister fokuserar på att vi har djupt liggande moraliska intuitioner som vi också bör följa.

Den norska nationalekonomidoktoranden Karen Hauge undersöker tillsammans med ett par medförfattare just den här frågan i en serie experiment. Metoden är densamma som i Shiv och Fedorikhins studie, men beslutet handlar om hur mycket av en hundralapp man vill skänka bort. Resultaten är inte helt entydiga och det är överlag väldigt små effekter.

En förklaring till dessa tvetydiga resultat är att moraliska överväganden både handlar om affektiva och kognitiva processer – i många fall handlar det om en kombination av impulser och mer resonerande överväganden. Kanske måste vi därför hitta mer entydiga moraliska dilemman och ”skruva upp volymen” på det moraliska självkontrollsproblemet för att hitta tydliga effekter. Kanske genom att utsätta en nunna för diverse syndiga frestelser?