En ny artikel gör emellertid ett försök att med hjälp av enkätdata jämföra varifrån forskarna i 16 olika länder kommer. Föga förvånande visar sig USA vara det land dit forskare och från nästan alla länder helst söker sig (och amerikanska forskare är minst benägna att söka sig utomlands). Överlägset högst andel utländska forskare har emellertid Schweiz där 57 procent är födda utomlands. Sverige visar sig ha fjärde högst andel utländska forskare och 38 procent av de här verksamma forskarna är invandrade. Dessutom visar sig mångfalden vara näst störst i Sverige: endast Tyskland har en mer diversifierad forskarpopulation än Sverige.

Svenska forskare är däremot inte särskilt benägna att söka sig utomlands och en större andel svenska forskare i utlandet än i något annat land säger att de kan tänka sig att att återvända hem. Intressant nog är en väldigt hög andel svenska forskare i utlandet även säkra på att de inte kommer att flytta hem igen. Hemlandet verkar alltså väcka motstridiga känslor i forskarkollektivet.

Enkäten är även tydlig på en punkt: vill ett land locka till  sig utländska forskartalanger är kvaliteten på landets forskning avgörande. Möjligheten att arbeta med framstående kollegor för att på så sätt gynna sin forskarkarriär är det forskarna påstår vara avgörande för var de vill arbeta. Att försöka locka med generös föräldraledighet, utdragen semester och — faktiskt — hög lön verkar dock svårt: i förhållande till en stimulerande forskningsmiljö hamnar sådana faktorer långt ner på forskarnas uppgivna preferensordning.

Samtidigt ska man vara på det klara med att detta är de faktorer som forskarna påstår sig bry sig om och det kan ju se annorlunda ut i praktiken. En mer utförlig analys av vilka faktorer som faktiskt påverkar forskarnas mobilitet vore därför önskvärd.

I en nypublicerad uppsats i PNAS diskuterar bland andra Cesarini och Johannesson dessa och relaterade frågor.

Kände Muller till alla SAAB:s skulder?

Personbilstillverkaren SAAB:s ekonomi var dålig långt före konkursen. Men enligt vd Victor Muller skulle ett kapitaltillskott på fem miljarder räcka för att få skutan på rätt köl. Flera röster i samhället, däribland kända politiker, ville att svenska staten skulle stödja SAAB mer aktivt, och staten gick i borgen för SAABs lån i EIB. Men ingen utanför SAAB visste då att företagets skulder var betydligt större än vad som redovisats. När konkursboets fordringar presenterades var det inga fem miljarder, utan 12-13 miljarder, som saknades! Var detta gömda eller glömda skulder?

Ett annat flagrant exempel på gömda eller glömda skulder är det konkursade Barnkulturpalatset i Stockholm. Trots offentliga och privata bidrag på 50 miljoner fick palatset problem redan efter några månader. Palatsets ledare Lotta Nilsson skyllde då på att man var en liten aktör utan muskler “när det kommer en likviditetskris”. Men det var ingen likviditetskris: konkursförvaltaren konstaterade att palatsets tillgångar var 2,3 miljoner medan skulderna hela 30,5 miljoner.

Nog kände Maxwell till sina skulder?

Ett tredje exempel på gömda eller glömda skulder är den brittiske mediemagnaten Robert Maxwell. När Maxwell dramatiskt dog 1991 var han enligt Forbes Magazine god för 1,9 miljarder dollar, den 36:e största privata förmögenheten på jorden vid det tillfället. Men när bouppteckningen var klar visade det sig att Maxwell hade gigantiska – och definitivt gömda – skulder. När han dog var han god för minus två miljarder. Maxwell var alltså inte superrik utan fullständigt utblottad!

Vilken är då lärdomen av dessa episoder? Tja, för forskare är den uppenbara läxan att inte hysa någon övertro till andrahandsuppgifter om individers förmögenheter eller företags balanser. För politiker är nog istället läxan att man bör leta extra länge efter skulder innan skattebetalarnas pengar används till att understödja privata företag och organisationer. Trots moderna skattelagar och redovisningsregler vet vi nog betydligt mindre om hur det är ställt med vissa företags och individers ekonomier än vi tror. Sådant manar till försiktighet.

När det gäller till exempel smör säljer många butiker bara 250-gramsförpackningar av ekologiskt smör, medan den vanligaste förpackningsstorleken för icke-ekologiskt smör är 500 gram. Att konsumenterna föredrar 500 grams-förpackningar kan man också utläsa från till exempel Mathems hemsida (som sorterar varor efter hur ofta de köps). Kilopriset hos Mathem på konventionellt smör i 500-gramsförpackning är 58 kronor, medan kilopriset för 250-gramsförpackningen är 80 kronor. Ekologiskt  smör i 250-gramsförpackning kostar 92 kronor per kilo.

Ekologiskt smör kostar alltså 15 procent mer än icke-ekologiskt, vilket jag definitivt är beredd att betala. De flesta affärer låter mig dock bara köpa 250 gramsförpackningar, vilket innebär att jag måste betala ett 60 procent högre kilopris. Samma sak gäller bland annat mjöl, strösocker och glass. Även i dessa fall måste jag ibland köpa fler av mindre förpackningar, vilket gör att ekologiskt producerad mat får ett kilopris som ligger 50-100 procent över konventionell mat för dessa varor.

Jag kan tänka mig två förklaringar till att det är på detta vis. Den enklaste och tristaste förklaringen är att de som handlar ekologiskt föredrar mindre förpackningar, kanske på grund av att de oftare är singelhushåll, och att det är detta som speglas i butikernas utbud (hyllutrymmet är ju begränsat, så affärerna har inte plats för alla tänkbara förpackningsstorlekar).

Det finns dock en annan tänkbar förklaring. De som handlar ekologiskt är förmodligen mindre priskänsliga än andra konsumenter och butikerna har därför anledning att ha högre marginaler på ekologiska varor. (Enligt hörsägen har dock Coop lägre marginaler på ekologiska livsmedel för att stimulera ekologisk konsumtion, men jag vet inte om det stämmer.) Att sälja en 500-gramsförpackning ekologiskt smör till ett 60 procent högre pris skulle dock förmodligen avskräcka många som vill köpa ekologiskt. Ett något mer subtilt sätt att prisdiskriminera är därför att göra det genom förpackningsstorleken — kilopriset för de mindre förpackningarna skiljer sig ju inte så mycket mellan ekologiska och icke-ekologiska varor. Om detta är den riktiga förklaringen är det också ett tecken på att konkurrensen inte fungerar särskilt bra.

(Ett annat mysterium när det gäller priset på just smör som jag tagit upp tidigare är varför priset inte justeras efter utbudet — i Sverige drabbas vi av återkommande ”smörbrist”.)

Per Strömberg, HHS och SIFR, kommer.

Om en vecka, 15 maj, går tiden ut för att anmäla uppsats till den tredje nationella konferensen i nationalekonomi som kommer att äga rum på Stockholms universitet den 27-28 september 2012.

På konferensen samlas Sveriges aktiva forskare i nationalekonomi och andra med intresse för att mötas, diskutera och presentera pågående forskning. En paneldiskussion på tema miljö- och resursekonomi kommer äga rum. Dessutom kommer mottagaren av 2011 års Assar Lindbeck-medalj, Per Strömberg, att presenteras.

Detaljerad information hur man skickar in uppsats (eller om man enbart vill anmäla närvaro utan att presentera – är är deadline 30 juni) finns på konferensen hemsida. Välkomna!

Denna ordning ger kanske finansutskottet en tillräcklig utvärdering av penningpolitiken i normalfallet. Men ansvaret för den förda penningpolitiken bör egentligen utkrävas av de enskilda ledamöterna i Riksbankens direktion. Under de senaste tre åren har meningsskiljaktigheterna varit stora inom direktionen. Det verkar då otillfredsställande att endast be om riksbankschefens redogörelse för penningpolitiken.² Finansutskottet borde därför även kalla de andra direktionsledamöterna till utfrågningar, ett förfarande som används i Storbritannien.

Nu har vi inte ett sådant förfarande i Sverige. Det är därför sällan vi ser de svenska direktionsledamöternas argument nagelfaras. Men förhoppningsvis kommer detta att ske på fredag, då Nationalekonomiska Föreningen inbjuder till en diskussion med hela direktionen under rubriken ”Hur ser direktionen på penningpolitiken?”. Kanske kan vi då få höra en utvecklad diskussion kring följande påståenden, hämtade från det senaste penningpolitiska protokollet:

Svensson:

• ”Om reporäntebanan blev helt trovärdig … skulle (det) ha en betydande negativ effekt på den svenska ekonomin.”
• ”Det är ett svårsålt budskap att huvudscenariots oförändrade ränta skulle vara en välavvägd penningpolitik.”
• ”kan inte se att det finns något stöd i Riksbankslagen … för att i stället för arbetslösheten fokusera på en kvalitativ bedömning av resursutnyttjandet”
• ”(Penningpolitiken tycks) ha gett upphov till 0,8 procentenheters högre genomsnittlig arbetslöshet under de senaste 16 åren.”
• ”Man ska definitivt inte använda penningpolitiken … för att försöka styra bostadspriser och bolånetillväxt.”

Ingves:

• ”Svenssons argumentation och diskussion om utländska styrräntor 2015 och längre fram i tiden … (har)  inte tillfört mycket till den penningpolitiska diskussionen”.
• ”Svenssons argumentation förs på en för hög abstraktionsnivå.”

Tid och plats: fredag 11 maj kl 12.00-13.30, Aulan, Handelshögskolan i Stockholm. Inbjudan har gått ut till Nationalekonomiska Föreningens medlemmar, men tillställningen är i mån av plats öppen för alla intresserade.⁴

—————
¹⁾ Vart femte år låter finansutskottet dessutom externa experter utvärdera Riksbankens arbete. Till detta kommer att allmänheten ges möjlighet att utvärdera Riksbanken genom de motiveringar som ges till den förda penningpolitiken i material publicerat av banken. De viktigaste publikationerna är de penningpolitiska rapporterna, protokoll från de penningpolitiska mötena, samt direktionsledamöternas offentliga anföranden.
²⁾ Lars Svensson har ända sedan våren 2009 velat föra en mer expansiv penningpolitik än direktionens majoritet. Sedan sommaren 2010 har även Karolina Ekholm varit inne på en liknande linje. Och tidvis har andra direktionsledamöter förespråkat en mer restriktiv penningpolitik än majoriteten.
3) Se Svenssons nya papper om detta för en utvecklad analys. Hans argument är väl genomtänkta och resultaten verkar robusta. En tänkbar invändning är att analysen bygger på att inflationsförväntningarna har varit stabila kring 2 procent trots att inflationen i genomsnitt har blivit betydligt lägre. Denna förutsättning stämmer med inflationsförväntningarna i Prosperas undersökningar. Inflationsförväntningarna i Konjunkturinstitutets företagsundersökningar verkar däremot ha varit betydligt lägre, och också mer träffsäkra.
⁴⁾ Särskilt studenter är mycket välkomna att delta på föreningens möten utan att vara medlem. Den som regelbundet deltar på möten förväntas dock även bli medlem.

Enligt PIRLS 2001 (åk 3) och 2006 (åk 4) sjönk läsförståelsen mest bland högpresterande elever under perioden 1991-2006, vilket betyder att spridningen minskat.

Enligt TIMSS 2007 (åk 8) sjönk resultaten i matematik och NO mest bland högpresterande elever under åren 1995-2007.

Enligt TIMSS Advanced 2008 (N-studenter på gymnasiet) sjönk matematik- och NO-kunskaper bland naturstudenter (som får anses vara högpresterande i dessa ämnen) med nästan en standardavvikelse mellan 1995 och 2008. Bland de mest högpresterande naturstudenterna sjönk resultaten med ca 0,6 standardavvikelser.

Enligt PISA 2009 (åk 8) har nedgången mellan 2000-2009 i matematikkunskaper varit relativt jämnt fördelad bland olika elever. I naturkunskap och läsförståelse har dock de högpresterande eleverna klarat sig relativt bra.

Vidare tyder det mesta på att familjebakgrundens betydelse för skolresultaten inte ökat över tid. Eftersom skolsegregationen ökat markant under 2000-talet är detta en aning märkligt och jag har tidigare spekulerat om orsakerna.

Hur kan då Lärarnas riksförbund komma fram till att spridningen mellan starka och svaga elever ökat kraftigt? En anledning är  att de jämför meritvärdespoäng och vid undersökningens startår, 1999, var meritvärdessystemet nytt. Lärarna var då osäkra på hur både IG och MVG skulle användas, vilket gjorde betygsskalan sammanpressad. Sedan dess har hela betygsskalan börjat användas i högre grad, vilket ökat spridningen i meritvärden. Detta betyder dock inte att kunskapsspridningen ökat i motsvarande grad.

Eftersom Skolverket inte brytt sig om att följa kunskapsutvecklingen bland svenska elever är vi hänvisade till internationella undersökningar när det gäller att följa trender som dessa. Detta är naturligtvis inte oproblematiskt, varför alla resultat bör tas med en nypa salt. Samtidigt skulle inte heller en helsvensk kunskapsundersökning vara invändningsfri och även om en sådan existerat så skulle de internationella undersökningarna ge värdefull information.

En rimlig tolkning av existerande evidens är att kunskapsnedgången inte är något som enbart beror på försämrade resultat bland svaga elever. Istället tyder en hel del (men inte allt) på att försämringarna bland de starkaste eleverna varit ännu större och att sprdningen därmed minskat. När skolan diskuteras är det viktigt att verklighetsbeskrivningen är korrekt.

Den nya metoden går ut på att studera i vilken grad inkomsttagare påverkas av brytpunkter i inkomstskatteskalan. I Sverige finns två större brytpunkter: en där vi börjar betala statlig inkomstskatt och en där vi börjar betala värnskatt. Forskarnas hypotes är att vi borde se en onormalt stor ansamling (på engelska ”bunching”) av inkomsttagare med inkomster just under brytpunkterna eftersom man just där tjänar extra lite på att höja sin inkomst. Storleken på ansamlingen ger därmed ett mått på hur känsliga folk är för skatter i deras beslut att arbeta fler timmar.

Grundresultatet i Bastanis och Selins bunching-analys visas i figurerna nedan. Den översta figuren visar de anställdas arbetsinkomster efter skatt strax under och över brytpunkten för statlig inkomstskatt (figurens vertikala streck) på 1990- och 2000-talen. Som synes finns inget tecken på någon ansamling runt brytpunktsinkomsten, vilket indikerar att folk inte anpassar sitt arbetsutbud efter skattens nivå på kort sikt. Denna okänslighet för skatten (den s k utbudselasticiteten är precist skattad till noll) är provocerande låg, klart lägre än de nivåer kring 0,1-0,3 som påträffats i tidigare mikrodatastudier där andra metoder använts.

Bilden förändras dock något när man studerar egenföretagares inkomster kring brytpunkten. I figuren nedan framträder en tydlig ansamling kring brytpunkten, vilket antyder att denna inkomsttagargrupp påverkas av skatten och justerar sin inkomst genom en kombination av avdrag och arbetsmängd. Fast trots den synbara ansamlingen är effekten ändå liten; den skattade känsligheten är inte högre än 0,05.

De mycket låga känslighetsnivåerna antyder alltså att folk med anställning inte är vidare känsliga för inkomstskattens nivå. Men tolkningen beror på perspektiv. I den mån folk inte känner till var brytpunkterna finns eller om de är bundna av fasta lönekontrakt och arbetstider kan de inte omedelbart anpassa sin inkomst till skatten även om de ville. Deras beteendeanpassning syns i sådant fall först efter några år då de fått möjlighet att undvika en för hög skatt. Denna långsiktiga utbudseffekt är troligtvis betydligt högre än den kortsiktiga effekt som figurerna ovan visar. Utifrån beräkningsformler i en föregångsstudie av danska inkomsttagare visar Bastani och Selin att känsligheten (elasticiteten) på lång sikt rentav är så hög som 0,4, vilket är högre än tidigare studiers resultat. Fortfarande återstår osäkerhet kring skatters effekt på viljan att arbeta, men denna studie har åtminstone klarlagt ytterligare en dimension av det studerade sambandet.

Johanna Rickne

Olle Folke

Ibland läser man en studie där resultaten verkar osannolika utifrån ens egen uppfattning om världen. Den första reaktionen är då att titta närmare på om resultaten genererats av en trovärdig forskningsmetod. När vi läste Ekonomistas inlägg om kostnaden för könskvoteringen i norska bolagsstyrelser var vår reaktion just denna. Kan det verkligen vara så att den genomsnittliga inkvoterade kvinnan i en norsk bolagsstyrelse sänkte värdet på företaget med hela 20 procent? Detta kändes underligt av två anledningar. För det första hade vi hört från tidigare studier att kvinnorna som togs in ofta var släktingar och bekanta som inte förväntades delta i beslutsprocessen, vilket gjorde deras destruktiva effekt överraskande. För det andra har den stora debatten om styrelseledamöters löner (och kompetens) och företags värde ofta hävdat att lönerna är omotiverade i och med ledamöter endast har blygsamma effekter på företagsvärdet. Detta skapar frågan om hur, oavsett hur illa lämpade de nya styrelsekvinnorna var, de kunde förstöra sina företag så grundligt.

Oväntade, och i vår mening konstiga resultat, utgör knappast bevis för att en studie är felaktig, särskilt inte om de publiceras i en av de mest prestigefulla nationalekonomiska tidskrifterna. Men de utgör skäl att noga granska studiens metod. Efter att ha begrundat denna anser vi inte längre att det häpnadsväckande med studien är resultaten, utan snarare att en forskningsartikel med så pass stor brister i genomförandet kunde publiceras i en tidskrift som Quarterly Journal of Economics (QJE). Det är också tankeväckande att vissa av skribenterna på Ekonomistas inför publiceringen av Daniel Waldenströms inlägg – utan att själva ha läst studien – påpekade att metoden verkade lite vansklig, men att en publicering i QJE borde vara en garant för tillförlitlighet.

QJE-studien mäter andelen inkvoterade kvinnor genom att utgå ifrån hur stor andelen kvinnor var före kvoteringens införande. Eftersom kvoteringen ”tvingades på” företagen av den Norska staten var vissa företag tvungna att ta in många kvinnor, och vissa företag endast ett fåtal, för att möta lagen om 40 procent i styrelserna. Andelen kvinnor före kvoteringen blir alltså ett mått på hur många nya kvinnor företagen var tvungna att tillsätta. Vi kan likna denna strategi vid ett laboratorieexperiment där man vill studera effekten av onaturligt tillsatt östrogen på råttors hälsa. I utgångsläget har råttorna, av olika anledningar, naturligt varierande östrogennivåer. Forskaren tillsätter sedan östrogen tills alla har samma nivå. Genom att jämföra förhållandet mellan tillsatt östrogen och förändringen i hälsa skulle forskaren då kunna mäta effekten av onaturligt tillsatt östrogen.

För att den valda forskningsmetoden ska ge ett korrekt resultat måste vissa villkor vara uppfyllda. På ekonomspråk kallas dessa för ”oberoende” (indenpendence assumption) och ”exkluderbarhet” (exclusion restriction). Det första villkoret – oberoende – innebär att vi måste anta att den naturliga östrogennivån (andelen kvinnor) inte varierar systematiskt med förändringen i hälsa (förändring av företagets värde). Om till exempel en viss ras av råttor med naturligt lägre östrogennivåer också har större sannolikhet att utveckla vissa sjukdomar kan vi inte särskilja effekten av den initiala östrogennivån och det tillsatta hormonet. För de norska företagen är ett sådant antagande heroiskt. Det finns ett antal faktorer som kan förväntas påverka både den initiala andelen kvinnor i styrelsen och företagens värde, exempelvis företagskultur, kompetensen hos den sittande styrelsen, industri eller företagets ålder. Studien kan inte utesluta att sådana faktorer kan ha både varit negativa för styrelsens öppenhet, det vill säga andelen kvinnor, och utvecklingen av företagets värde.

För att uppfylla antagande nummer två om ”exkluderbarhet” krävs det att andelen kvinnor år 2002 endast påverkade företagets värde genom det antal nya kvinnliga styrelsemedlemmar som det gav upphov till. Det innebär att kvinnor i sig inte har någon påverkan på hur det går för ett företag, utan att det är bara är just inkvoterade kvinnor som har en påverkan. I vår liknelse med råttorna innebära att naturligt existerande östrogen inte skulle ha någon påverkan på råttans hälsa. Om däremot en hög naturlig östrogennivå skulle ge en lägre sannolikhet för att utveckla cancer senare i livet skulle detta antagande inte hålla, och studien skulle ge ett missvisande resultat när det gäller skadligheten av tillsatt östrogen. För de norska företagen kan vi starkt ifrågasätta antagandet att styrelsen sammansättning år 2002 helt saknade påverkan på företagets värde sex år senare. Bolagsstyrelser står ofta inför långsiktiga beslut. Skulle till exempel män och kvinnor prioritera långsiktiga och kortsiktiga vinster olika skulle detta antagande inte hålla. En standardlösning för denna typ av problematik hade kunnat vara att jämföra företagens värde med styrelsernas sammansättning över tid innan kvoteringen, vilket författarna inte gör.

Det finns sätt att bemöta dessa tveksamheter i forskningsmetoden. Ett vanligt är att jämföra företag som inte utsattes för kvotering med sådana som blev utsatta. Inom medicinen kallas detta för placebotest. Man jämför helt enkelt råttorna som behandlats med tillsatt östrogen med sådana som inte behandlats alls. På så sätt går det att utesluta att råttorna blev sjuka av det naturliga östrogenet, eller av faktorer som samvarierar med den naturliga nivån. De norska företagen jämförs de med företag i andra skandinaviska länder och i USA. För USA finner de ingen sämre utveckling av värdet av företag med en låg andel kvinnor år 2002 (alltså ett godkänt placebotest). För övriga Skandinavien finner de däremot att effekten var lika stor som i Norge. Obehandlade råttor blev alltså lika sjuka som de behandlade! Vanligtvis brukar dessa typer av misslyckade placebotest göra en vetenskaplig publicering omöjlig.

Om vi ska tro på studiens resultat måste vi alltså finna en rimlig förklaring till att Norges kvotering till bolagsstyrelser fick en större effekt på svenska än på norska företag. Författarnas förklaring till detta är att hotet om kvotering i övriga skandinaviska länder gjort att dess företag drabbades lika hårt som de norska. Lite hårdraget innebär det att svenska styrelser reagerade på de politiska diskussionerna om könskvotering med att fatta dåliga beslut. Alternativt måste vi tro att varje enskild kvinna som tagits in genom hotet om kvotering haft en ännu skadligare inverkan på företagen värde än varje enskild kvinna som togs in genom den faktiska kvoteringen i Norge.

Utöver dessa centrala problem med studiens metod finns även stora frågetecken kring vilka företag som studerats. Författarna har samlat in detaljerad information om styrelseledamöternas ålder, utbildning, etc. Men i och med att inte de kan få denna information för alla företag innefattas bara hälften av Norges börsnoterade bolag. När studien upprepas för samtliga företag finns varken en positiv eller negativ effekt av fler kvinnor på styrelseposter, vilket visats av Knut Nygaard.

I och med att forskningsmetoden inte gör det möjligt att ge resultat en kausal tolkning, vilket bevisats av författarna själva, och urvalet av företag är en stor problemkälla i studien, anser vi att den inte bör tas som ett trovärdigt belägg för effekt av könskvotering på industriföretags värde. Det blir därmed olämpligt att dra slutsatsen att ”Norges lag om könskvoterade börsstyrelser har varit synnerligen dyrköpt”, eller att uppmana svenska debattörer att fokusera på studien i QJE. Det finns i själva verket ett stort antal studier som funnit både positiva, negativa och nolleffekter för kvoteringen. Att jämföra dessa visar att metoden, urvalet av företag, måtten på företagets performance och vilka karaktäristika för styrelseledamöterna som tas i beaktande har stor betydelse för resultaten. Utifrån existerande forskning är det därför vanskligt att i dagsläget dra skarpa slutsatser när det gäller kvoteringens effekt. Även om man inte kan dra några skarpa slutsatser anser vi dock att det är viktigt att både fortätta forska på, och debattera, de potentiella konsekvenserna av kvotering, både positiva och negativa.

För fortsatt läsning om Ahern och Ditmars studie hänvisar vi till sidan 22 i Harvardprofessorn Rohini Pandes rapport.

—

Som påpekats i Ekonomistas kommentarsfält kan företagsfixa effekter ibland lösa problem med utelämnade variabler i den statistiska analysen. I studien av den norska kvoteringen löser dock detta inte problemet. Identifikationen bygger på interaktionen med en tidskonstant variabel (andel kvinnor 2002) och års-dummys. Det enda som företagsfixa effekter kontrollerar för är därför de faktorer som påverkar det genomsnittliga värdet under hela perioden (om utfallet var förändringar skulle det kontrollera för genomsnittlig förändring). För att på ett korrekt sätt kunna kontrollera för faktorer som är utelämnade från regressionen skulle författarna behöva mäta dessa faktorer och interagera måtten med års-dummys, vilket de inte gör. Att göra en interaktion med företagsfixa effekter skulle självklart inte fungera då andelen kvinnor år 2002, det vill säga innan kvoteringen, per definition är konstant.

En ekonomisk modell består av två komponenter. Dels består de av antaganden om ekonomins struktur. Det kan handla om att det finns företag och konsumenter, hur vinster fördelas, vilka valmöjligheter aktörerna har etc. Den andra komponenten är beteendeantaganden — till exempel att aktörerna känner till modellens struktur och har rationella förväntningar. Detta ger upphov till prediktioner som kan jämföras med faktiska makroekonomiska data.

STRUKTUR + BETEENDEANTAGANDEN = PREDIKTIONER

I ett experiment kan man ganska exakt implementera den teoretiska modellens antaganden. Experimentdeltagare tilldelas olika roller och ges de incitament och valmöjligheter som antas i den ekonomiska modellen. Deltagarna får interagera med varandra inom dessa ramar och man kan sedan observera resultatet av denna interaktion.

STRUKTUR + FAKTISKT BETEENDE = EXPERIMENTRESULTAT

Den avgörande skillnaden mellan teori och experiment förefaller alltså vara vad som antas om aktörernas beteende. I modellen gör man helt enkelt ett antagande om hur människor beter sig, medan man i experiment studerar hur experimentdeltagare beter sig. Det finns alltså klara likheter mellan teoretiska modeller och experiment. (I den här artikeln av Uskali Mäki diskuteras denna likhet mer utförligt.)

Centralbanker och regeringar utgår ofta från makroekonomiska modeller för att bilda sig en uppfattning av konsekvenserna av olika handlingsalternativ. På samma sätt skulle de kunna genomföra experiment för att bilda sig en sådan uppfattning. Eftersom experiment i alla fall bygger på hur människor av kött och blod beter sig, så förefaller det inte alls otänkbart att experiment kan vara en bättre källa till sådan kunskap än teoretiska modeller. Laboratorieexperiment är ju förvisso inte särskilt ”realistiska” och deltagarna inte representativa för hela befolkningen — men modeller är ju minst lika långt från ”verkligheten”!

Min inledande fråga handlade dock om makroekonomiska teoriers giltighet och inte om centralbanker och regeringar borde göra experiment. Det är självfallet så att ett experiment aldrig kommer kunna säga oss något om de strukturella antagandena är riktiga eller inte — de är ju de samma i både experiment och teori. Experiment kan därför inte ”bekräfta” makroekonomiska teorier. (Karl Popper har förstås lärt oss att empiri aldrig i logisk mening kan bekräfta teorier, men däremot kan empiri göra det induktiva språnget från teori till verklighet mer eller mindre trovärdigt.)

Kanske kan man tänka sig att experiment skulle kunna falsifiera makroekonomiska teorier?  Om det visar sig att människor inte beter sig i enlighet med modellens prediktioner ens när vi försöker skapa en situation som är så lik modellens strukturella antaganden som möjligt, är det då rimligt att förvänta sig att modellen skulle funka bättre för riktiga ekonomier som är mycket mer olika modellen än experimentet?

När det gäller besluts- och spelteoretiska experiment på mikronivån har jag svårt att se varför experiment inte skulle kunna falsifiera teorier. Men när det gäller makroekonomisk teori är jag inte lika säker (se den här artikeln för en liknande diskussion om arbetsmarknadsrelaterade experiment). Det finns ju en möjlighet att ”något” kan ”hända på makronivån” och att detta ”något” inte riktigt går att fånga i laboratoriet. I så fall skulle man kunna tänka sig att den kombination av förenklande strukturella antaganden och beteendeantaganden som görs i teorin skulle kunna vara de rätta förenklingarna för riktiga ekonomier, men inte för laboratorieekonomier.

Ett exempel skulle kunna vara att experimentdeltagare inte har samma erfarenhet och inte samma möjlighet att lära av egna och andras misstag som verkliga ekonomiska aktörer och att de teoretiska beteendeantagandena därför ligger närmare verkligheten än beteendet i ett experiment. Men just detta förefaller främst som ett argument för att man bör tillåta mycket tid för inlärning i experiment. (Att möjligheten att lära av sig själv och andra är viktigt illustreras i det här makroexperimentet.)

Att döma av reaktionerna från seminariedeltagarna här på IIES verkade det finnas delade uppfattningar om experiment kan falsifiera makroekonomiska teorier. Själv lutar jag åt att experiment faktiskt kan falsifiera makroteorier, men att en viktig förutsättning är att experimentdeltagarna ges tillräckligt med tid att fundera och möjlighet att lära sig av egna och andras misstag.