Vårt sätt att mäta tillväxt är alltså en överskattning av den reala tillväxten, och det finns väl många som är rädda för att vi knaprar för mycket på det här huset i tron att vi gör något gott, när vi i själva verket bara lappar och lagar våra egna skadeverkningar, eller helt enkelt inte får några vettiga prissignaler på att resursen är ansträngd. Nu tror ju jag att vi fortfarande gör verkliga framsteg, även i real produktivitet och i vår del av världen – även om vi sannolikt exporterar en stor del av miljöpåverkan till tillväxtländerna – men bara den här känslan av att vi inte vet vilka begränsningar naturen runt omkring oss sätter upp för ekonomin är djupt oroande, och tror jag ligger bakom mycket av den klimatångest och miljöfrustration som grasserar i samhället. Jag tror att alla skulle må mycket bättre om vi hade en mer realistisk kompass när vi mäter framsteg – en som mäter total resursproduktivitet, där naturens ekosystemtjänster ingår, i synnerhet produktionsfaktorerna land och energi. Dit hör också att korrekt räkna på miljöpåverkan av konsumtionen, inklusive den som är inbäddad i produkterna och som sker i andra länder. Vi blir kanske inte så mycket rikare som vi inbillar oss, och det kan slå tillbaka med förödande kraft längre fram. Det vore nog lättare om vi kunde växla ner tempot några hack, lata oss lite mera och kanske komma på fina idéer om hur vi ska kunna leva mer uthålligt på jorden.

Dessutom ska inte effekten av att studera tillsammans med begåvade studiekamrater underskattas, det gör nog minst lika mycket eller mer än utbildningens ”kvalitet”.

Samtidigt är det uppenbart att HSVs endimensionella utvärderingsmodell kan slå rejält fel, med allvarliga konsekvenser. Att inte ta hänsyn till studenternas kvalitet är, som påpekats, ett generalfel som i mina ögon är tillräckligt för att upphäva modellens existensberättigande.

Dessutom används inte modellen enbart för att peka ut problemfall kring den undregränsen. HSV rapport innehåller en rangordning på flera nivåer, vilket lätt ger upphov till en ”rankning” mellan utbildningarna. Här kan modellen bli direkt skadlig i den mån felaktiga signaler skickas ut till såväl finansiärer som presumtiva studenter.

Det vore lovvärt om HSV bemöter denna kritik på ett sakligt och konstruktivt sätt. Förmodligen krävs dock att även utbildningsdepartementets ledning tar upp frågan.

Vad gäller schaktmassorna tror jag inte det blir ett så stort problem, det är ju ändå relativt koncentrerat, och en gångbar teknik redan idag att utvinna sällsynta jordartsmetaller ur slagghögar (nyhet från LKAB nyligen). I städerna har man börjat med ”urban mining” och gräver upp kopparledningar (både på laglig och olaglig väg). Men allt kostar förstås energi, och hittills går alla arbetsmaskiner på fossila drivmedel. Om det lönar sig eller inte hänger endast på två saker: priset på energi relativt priset på råvaran.

Ett mycket större problem är illusionen (som jag sett presenteras av en framstående ekonom) om att man på mekanisk väg skulle kunna samla in koldioxiden i luften för att på så sätt minska halterna när de redan sluppit ut ur Pandoras ask. Anledningen till det är det skulle kosta alldeles för mycket energi. Dessutom verkar det vara lite hål i huvudet, eftersom det redan finns en effektiv naturlig processer för fixering av koldioxid – fotosyntes. Möjligen skulle man kunna tänka sig gigantiska bassänger med alger som producerar drivmedel med hjälp av solenergi. Faktum är att vi redan kan observera sådana naturliga ”bassänger” i Östersjön sommartid – dock utan någon energiproduktion. Att samla in algerna, omvandla dem till biogas skulle kunna vara en god idé om den gick att genomföra, men för att koldioxidhalten i luften ska minska måste man också samla in den efterförbränning vilket reducerar nettoenergiuttaget med en tredjedel, och sedan hitta något slags ”slutförvar” för den.

Slutligen skulle jag bara vilja uppmana ekonomer att ägna mycket större ansträngningar åt att studera energins betydelse för ekonomisk utveckling och välfärd, och den därmed sammanhängande frågan om produktionsfaktorn land (och konkurrensen med andra användningsområden, t.ex. livsmedel, vattenrening, etc.). Sedan vi kom in i olje- och kärnkraftsekonomin på 1900-talet har på något sätt energin varit för ”billig” för att ens beaktas, och hux flux försvunnit ut ur produktionsfunktionerna. Dessa kostnadsuppskattningar har dock vilat på felaktiga grunder, då de lämnar en mörk skugga av negativa externaliteter efter sig i hundratals, kanske tusentals år. Jag tycker också det vore välkommet med ett större utbyte mellan naturvetare och ekonomer, då jag tror att det skulle vara mycket fruktbart. Inte minst Christian Azar är ju ett utmärkt föredöme i det avseendet.