De allra flesta tror jag efter en stunds eftertanke skulle hålla med om att anledningen till att vi ska visa miljöhänsyn är för att säkerställa människans överlevnad och välfärd. Vi är ju i alla högsta grad beroende av naturen när det gäller allt från rent vatten och mat på bordet till skog att tillverka papper av. Att försöka bevara naturen för dess egen skull förefaller lönlöst. Naturen är stadd i ständig förändring och växter och djur (i någon form) kommer att leva vidare vad människan än hittar på.

Det faktum att vargarna för närvarande är så få tycks dock innebära att de inte kan ha någon nämnvärd effekt på de ekosystem vi är beroende av. Detsamma tycks för övrigt gälla alla utrotningshotade djur — på sätt och vis är ju det faktum att de är utrotningshotade snarast är ett argument för att vi lika gärna kan utrota dem!

Det här resonemanget bortser dock från värdet av biologisk mångfald. Det tar lång tid för arter att utvecklas, medan de relativt snabbt kan utraderas för alltid. Att bevara arter är en slags försäkring mot framtida utmaningar, till exempel för att ta fram mediciner. Därför talas det ofta om den så kallade försiktighetsprincipen när det gäller biologisk mångfald: Eftersom det är så svårt att bedöma det eventuella framtida värdet av en viss art, är det bättre att ta det säkra före det osäkra och försöka bevara så  många arter som möjligt.

När det gäller just vargar kommer dessa dock förmodligen att leva kvar i djurparker under lång tid. Jag kanske har dålig fantasti, men jag har väldigt svårt att se vilken nytta vi skulle kunna ha av vargar i framtiden. Måhända är det starkaste skälet för att öka vargstammen snarare av estetisk natur — en del av oss gillar helt enkelt tanken på att det finns vargar i Sverige. Vargen är ju en viktig del i många myter och sagor som vi är uppväxta med och det skulle onekligen kännas lite konstigt om vargarna försvann.

Varken mångfaldsargumentet eller det estetiska argumentet är helt tydligt och det är inte klart vilket argument som främst åberopas, så det förefaller åligga vargvännerna att tydliggöra argumenten för sin ståndpunkt. Om det till exempel framförallt är estetiska skäl som ligger bakom storstadsbornas vilja att bevara vargarna förefaller de ytterst rimligt att som Daniel tidigare argumenterat låta de som konsumerar tanken på vargens existens kompensera de som drabbas av deras fysiska existens.

När det gäller till exempel smör säljer många butiker bara 250-gramsförpackningar av ekologiskt smör, medan den vanligaste förpackningsstorleken för icke-ekologiskt smör är 500 gram. Att konsumenterna föredrar 500 grams-förpackningar kan man också utläsa från till exempel Mathems hemsida (som sorterar varor efter hur ofta de köps). Kilopriset hos Mathem på konventionellt smör i 500-gramsförpackning är 58 kronor, medan kilopriset för 250-gramsförpackningen är 80 kronor. Ekologiskt  smör i 250-gramsförpackning kostar 92 kronor per kilo.

Ekologiskt smör kostar alltså 15 procent mer än icke-ekologiskt, vilket jag definitivt är beredd att betala. De flesta affärer låter mig dock bara köpa 250 gramsförpackningar, vilket innebär att jag måste betala ett 60 procent högre kilopris. Samma sak gäller bland annat mjöl, strösocker och glass. Även i dessa fall måste jag ibland köpa fler av mindre förpackningar, vilket gör att ekologiskt producerad mat får ett kilopris som ligger 50-100 procent över konventionell mat för dessa varor.

Jag kan tänka mig två förklaringar till att det är på detta vis. Den enklaste och tristaste förklaringen är att de som handlar ekologiskt föredrar mindre förpackningar, kanske på grund av att de oftare är singelhushåll, och att det är detta som speglas i butikernas utbud (hyllutrymmet är ju begränsat, så affärerna har inte plats för alla tänkbara förpackningsstorlekar).

Det finns dock en annan tänkbar förklaring. De som handlar ekologiskt är förmodligen mindre priskänsliga än andra konsumenter och butikerna har därför anledning att ha högre marginaler på ekologiska varor. (Enligt hörsägen har dock Coop lägre marginaler på ekologiska livsmedel för att stimulera ekologisk konsumtion, men jag vet inte om det stämmer.) Att sälja en 500-gramsförpackning ekologiskt smör till ett 60 procent högre pris skulle dock förmodligen avskräcka många som vill köpa ekologiskt. Ett något mer subtilt sätt att prisdiskriminera är därför att göra det genom förpackningsstorleken — kilopriset för de mindre förpackningarna skiljer sig ju inte så mycket mellan ekologiska och icke-ekologiska varor. Om detta är den riktiga förklaringen är det också ett tecken på att konkurrensen inte fungerar särskilt bra.

(Ett annat mysterium när det gäller priset på just smör som jag tagit upp tidigare är varför priset inte justeras efter utbudet — i Sverige drabbas vi av återkommande ”smörbrist”.)

En ekonomisk modell består av två komponenter. Dels består de av antaganden om ekonomins struktur. Det kan handla om att det finns företag och konsumenter, hur vinster fördelas, vilka valmöjligheter aktörerna har etc. Den andra komponenten är beteendeantaganden — till exempel att aktörerna känner till modellens struktur och har rationella förväntningar. Detta ger upphov till prediktioner som kan jämföras med faktiska makroekonomiska data.

STRUKTUR + BETEENDEANTAGANDEN = PREDIKTIONER

I ett experiment kan man ganska exakt implementera den teoretiska modellens antaganden. Experimentdeltagare tilldelas olika roller och ges de incitament och valmöjligheter som antas i den ekonomiska modellen. Deltagarna får interagera med varandra inom dessa ramar och man kan sedan observera resultatet av denna interaktion.

STRUKTUR + FAKTISKT BETEENDE = EXPERIMENTRESULTAT

Den avgörande skillnaden mellan teori och experiment förefaller alltså vara vad som antas om aktörernas beteende. I modellen gör man helt enkelt ett antagande om hur människor beter sig, medan man i experiment studerar hur experimentdeltagare beter sig. Det finns alltså klara likheter mellan teoretiska modeller och experiment. (I den här artikeln av Uskali Mäki diskuteras denna likhet mer utförligt.)

Centralbanker och regeringar utgår ofta från makroekonomiska modeller för att bilda sig en uppfattning av konsekvenserna av olika handlingsalternativ. På samma sätt skulle de kunna genomföra experiment för att bilda sig en sådan uppfattning. Eftersom experiment i alla fall bygger på hur människor av kött och blod beter sig, så förefaller det inte alls otänkbart att experiment kan vara en bättre källa till sådan kunskap än teoretiska modeller. Laboratorieexperiment är ju förvisso inte särskilt ”realistiska” och deltagarna inte representativa för hela befolkningen — men modeller är ju minst lika långt från ”verkligheten”!

Min inledande fråga handlade dock om makroekonomiska teoriers giltighet och inte om centralbanker och regeringar borde göra experiment. Det är självfallet så att ett experiment aldrig kommer kunna säga oss något om de strukturella antagandena är riktiga eller inte — de är ju de samma i både experiment och teori. Experiment kan därför inte ”bekräfta” makroekonomiska teorier. (Karl Popper har förstås lärt oss att empiri aldrig i logisk mening kan bekräfta teorier, men däremot kan empiri göra det induktiva språnget från teori till verklighet mer eller mindre trovärdigt.)

Kanske kan man tänka sig att experiment skulle kunna falsifiera makroekonomiska teorier?  Om det visar sig att människor inte beter sig i enlighet med modellens prediktioner ens när vi försöker skapa en situation som är så lik modellens strukturella antaganden som möjligt, är det då rimligt att förvänta sig att modellen skulle funka bättre för riktiga ekonomier som är mycket mer olika modellen än experimentet?

När det gäller besluts- och spelteoretiska experiment på mikronivån har jag svårt att se varför experiment inte skulle kunna falsifiera teorier. Men när det gäller makroekonomisk teori är jag inte lika säker (se den här artikeln för en liknande diskussion om arbetsmarknadsrelaterade experiment). Det finns ju en möjlighet att ”något” kan ”hända på makronivån” och att detta ”något” inte riktigt går att fånga i laboratoriet. I så fall skulle man kunna tänka sig att den kombination av förenklande strukturella antaganden och beteendeantaganden som görs i teorin skulle kunna vara de rätta förenklingarna för riktiga ekonomier, men inte för laboratorieekonomier.

Ett exempel skulle kunna vara att experimentdeltagare inte har samma erfarenhet och inte samma möjlighet att lära av egna och andras misstag som verkliga ekonomiska aktörer och att de teoretiska beteendeantagandena därför ligger närmare verkligheten än beteendet i ett experiment. Men just detta förefaller främst som ett argument för att man bör tillåta mycket tid för inlärning i experiment. (Att möjligheten att lära av sig själv och andra är viktigt illustreras i det här makroexperimentet.)

Att döma av reaktionerna från seminariedeltagarna här på IIES verkade det finnas delade uppfattningar om experiment kan falsifiera makroekonomiska teorier. Själv lutar jag åt att experiment faktiskt kan falsifiera makroteorier, men att en viktig förutsättning är att experimentdeltagarna ges tillräckligt med tid att fundera och möjlighet att lära sig av egna och andras misstag.

Vi bär ansvar för att arbetet med lägesbaserade hyror inte startat tidigare. Det geografiska läget måste få större effekt vid hyressättningen av allmännyttans lägenheter. Hyran ska spegla hyresgästernas värderingar.

Jag ifrågasatte redan när detta skrevs 2009 hur stor förändring det skulle innebära, men nu står det klart att det förmodligen inte innebär något alls. I förra veckan kom Stockholmshem och Hyresgästföreningen överens om hyreshöjningarna för 2012. Höjningen av hyrorna blir 2,48 procent i alla Stockholmhems lägenheter, oavsett om de ligger i ett charmigt 1800-tals hus på centrala Södermalm eller längs E18 i Rinkeby.

I ett pressmeddelande kommenterar Terje Gunnarsson Stockholmshems förhandlingsbud om differentierade hyreshöjningar:

Stockholmshem har inte kunnat motivera varför de behöver mer betalt i innerstan, det enda skäl de har anfört är att hyresgästerna i innerstan förväntar sig högre hyror och har högre betalningsvilja.

Så sent som i höstas hävdade Terje Gunnarsson att hyrorna ska bygga på ”hyresgästernas egna värderingar”, men nu tycker han uppenbarligen inte längre att innerstadsbornas högre värdering av sitt boende är ett giltigt skäl för högre hyror. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att misstänka att Hyresgästföreningens (relativt välbeställda) medlemmar på Södermalm har betydligt mer inflytande inom organisationen än medlemmarna i Rinkeby.

Men av denna viktiga insikt följer naturligtvis inte att marknadsaktörer nödvändigtvis är själviska. Bryggaren kan mycket väl vara motiverad både av att tjäna pengar och att brygga riktigt gott öl som människor uppskattar. Nationalekonomen Robert Sugden argumenterar i ett par artiklar (1 2) för att marknadsaktörer många gånger motiveras av en strävan efter att hitta ömsesidig gynnsamma lösningar. På marknader sammanfaller förstås egenintresset väldigt ofta med vad som är ömsesidigt gynnsamt (eftersom en nöjd kund oftast också är en lönsam kund). Men så fort det finns möjlighet för opportunism kommer själviska aktörer att utnyttja sådana tillfällen för egen vinning, medan de som strävar efter ömsesidigt gynnsamt utbyte inte kommer göra det i samma utsträckning.

Det finns gott om tillfällen för opportunistiskt beteende. Banktjänstemän kan lura på oss komplicerade finansiella produkter som vi först när vi går i pension förstår inte var särskilt bra. Forskare har stora möjligheter att manipulera sina forskningsresultat. Förskollärare kan sätta sig i ett hörn med en kopp kaffe i stället för att anstränga sig för att uppfylla läroplanens mål. Vårdare av demenssjuka kan behandla patienterna hänsynslöst utan någon större risk för att det kommer att uppdagas.  I många av dessa fall förlitar vi oss i praktiken i stor utsträckning till människors yrkesstolthet, vilja att utföra ett gott arbete och strävan efter att göra det som gagnar båda parter. Om vi trodde att förskollärare och demensvårdare bara såg till sitt snäva egenintresse skulle vi nog tveka inför att lämna våra barn och demenssjuka föräldrar i deras händer.

Förmodligen skulle många marknader fungera sämre om marknadsaktörer anammande idén om den amoraliska marknaden till fullo och började bete sig helt själviskt. Att döma av en artikel i New York Times häromveckan gäller detta till och med på investmentbanken Goldman Sachs som är något av en arketyp för den mest förhärdade slags finanskapitalism. En f.d. chef förklarar att han valt att säga upp sig från banken på grund av att företagskulturen förändrats från en strävan att tillgodose kundens intressen så väl som möjligt till att pracka på kunden de produkter som är banken tjänar mest på. Han ger bland annat följande uppmaning till Goldman Sachs:

Weed out the morally bankrupt people, no matter how much money they make for the firm. And get the culture right again, so people want to work here for the right reasons.

Idén att bagaren bara drivs av egenintresse är potentiellt en  farlig idé om människor uppfattar den normativt, det vill säga att man bör bete sig själviskt på marknader. På sätt och vis är det kanske därför ganska bra att de allra flesta människor lyssnar mer till sin egen moral än nationalekonomernas predikningar.

Forskaryrket erbjuder ständiga frestelser att med hjälp av olika former av intellektuell ohederlighet armbåga sig fram. Det kan gälla allt från forskares ”vardagssynder” som att citera tidigare litteratur selektivt till ”kardinalsynder” som manipulation av data. En forskare som hade som enda mål att publicera så mycket som möjligt (och därmed få en finare position och högre inkomst) skulle naturligtvis använda sig av sådana knep närhelst det lönade sig och risken för upptäckt är tillräckligt liten. Det skulle leda till en ganska flitig användning av sådana metoder och att många forskningsresultat inte skulle vara särskilt pålitliga. Mitt intryck av mina forskarkollegor är dock att de flesta inte fuskar närhelst det är möjligt — det finns en stark yrkesmoral som förordar intellektuell hederlighet och som gör forskningsresultat mer pålitliga än de hade varit annars.

Likväl förekommer olika grader av fusk. I en uppsats som är under utgivning i Psychological Science undersöks i vilken utsträckning forskare i psykologi ägnar sig åt ”questionable research practices” (QRP). Studien bygger på en enkätundersökning bland tusentals forskare i psykologi. Forskarna använde sig av Drazen Prelecs ”sanningsserum” — en belöningsalgoritm för att belöna sanningssägande (läs mer om denna metod här) — för att förmå forskarna att svara ärligt. Nedan listas hur står andel som angav att de någon gång använt sig av respektive QRP.

1. In a paper, failing to report all of a study’s dependent measures. (66.5%)
2. Deciding whether to collect more data after looking to see whether the results were significant. (58.0%)
3. In a paper, failing to report all of a study’s conditions. (27.4%)
4. Stopping collecting data earlier than planned because one found the result that one had been looking for. (22.5%)
5. In a paper, ―rounding off a p value (e.g., reporting that a p value of .054 is less than .05). (23.3%)
6. In a paper, selectively reporting studies. (50.0%)
7. Deciding whether to exclude data after looking at the impact of doing so on the results. (43.4%)
8. In a paper, reporting an unexpected finding as having been predicted from the start. (35.0%)
9. In a paper, claiming that results are unaffected by demographic variables (e.g., gender) when one is actually unsure (or knows that they do). (4.5%)
10. Falsifying data. (1.7%)

De flesta av dessa QRP:s kan naturligtvis vara rättfärdigade i enskilda fall, men det är inte svårt att hålla med om att de generellt bör undvikas. Siffrorna ovan är också inte helt lättolkade, men de förefaller ändå oroväckande. Det är också svårt att se någon anledning till att situationen skulle vara annorlunda bland t.ex. nationalekonomer (se till exempel den här studien).

Något som också är oroande är att frågan om forskarnas yrkesetik diskuteras så lite — i alla fall bland nationalekonomer. Det borde vara högsta prioritet på doktorandprogram att skola in framtida forskare i den yrkesetik som är så viktig för forskningens pålitlighet (jmf. läkare och läkareden). I min egen utbildning har jag dock helt lämnats åt att ”uppfostra mig själv” och jag tror dessvärre att jag är långt ifrån ensam om denna erfarenhet. Samtidigt förefaller yrkesetiken sättas på allt hårdare prov genom att konkurrensen mellan forskare och kraven på att publicera forskningsresultat ökat.

Vad kommer i så fall detta innebära för mobiltelefonoperatörena? Mobiltelefonoperatörerna har hittills lyckats upprätthålla lönsamheten på grund av att det är så få verksamma aktörer och för att efterfrågan ökat så snabbt under lång tid. Ytterligare en faktor är att prissättningen varit väldigt komplicerad och gjort det svårt att jämföra priser, vilket förmodligen hämmat konkurrensen. Men om mobiltelefonianvändandet nu övergår helt till datatrafik och därmed en betydligt mer transparent prissättning borde konkurrensen också skärpas. Detta borde leda till lägre lönsamhet för mobiltelefonoperatörerna, och därmed att de inte kommer vara lika villiga att bygga ut 3G-nätet ytterligare (redan i dagsläget hörs klagomål om att kapaciteten inte räcker till på vissa håll, till exempel i Stockholms kollektivtrafik).

En sak är i alla fall säker. Som konsument skulle jag tänka mig noggrant för innan jag idag tecknar ett 24 månaders mobiltelefoniabonnemang där jag binder mig vid en hög fast kostnad för ”fria sms” och ”gratis telefonsamtal”. Men vore jag mobiltelefonoperatör skulle jag naturligtvis göra allt jag kunde för att sälja just sådana abonnemang.

Att döma av en artikel i DN häromdagen erbjuder banker och försäkringsbolag numera en uppsjö av möjligheter för äldre att belåna sitt boende och använda detta för konsumtion. Lånet kan betalas ut direkt, betalas ut månatligen under en viss period eller kombineras med en försäkringslösning som garanterar ett visst månatligt belopp under den resterande livstiden. För många äldre med lågt belånade boenden förefaller detta kunna vara en mycket attraktiv lösning för att till exempel ha råd att resa på ålderns höst eller kanske köpa ett nytt lyxigt bridgebord. (De som förlorar på detta är förstås arvingarna, men i de flesta fall har dessa redan uppnått en ålder då man förväntas kunna försörja sig själv.)

Med andra ord har ett av de vanligaste argumenten mot en fastighetsskatt rämnat. Rika bostadsägare med låga inkomster, t. ex. garantipensioner, kan idag enkelt betala en fastighetskatt utan att tvingas flytta. Är det dags att börja diskutera en återinförd fastighetsskatt?

I den ena studien visar Hjort tillsammans med sin medförfattare att kvinnor som (slumpmässigt) fick jobb löpte en större risk att bli misshandlade och psykiskt trakasserade av sina män. Sannolikheten att bli fysiskt misshandlad ökade med 8 procentenheter (eller 13 procent) och sannolikheten att bli psykiskt trakasserad ökade med 19 procentenheter (eller 34 procent). Författarna argumenterar vidare att effekten inte verkar bero på att män försöker stärka sin förhandlingsposition inom äktenskapet när kvinnan får ett jobb och därmed mer resurser, utan de drar slutsatsen att det beror på att männen blir provocerade av det brott mot rådande könsstrukturer som det innebär när kvinnan börjar förvärvsarbeta.

I den andra studien (se abstract här) studeras effekten av att män respektive kvinnor får anställningar. När kvinnor får en anställning leder det till att döttrarna tar över hushållsarbetet och ägnar 24 procent mindre tid i skolan, men däremot uppstår ingen sådan effekt när pappan får ett jobb. Sönerna däremot ägnar 10 procent mer tid i skolan oavsett om det är mamman eller pappan som får ett jobb (förmodligen på grund av familjens högre inkomst).

Detta är sannerligen inga upplyftande forskningsresultat och de visar med all tydlighet hur skoningslösa könstrukturerna i ett land som Etiopien kan vara.

I fabriken jobbar arbetarna med att packa blommor inför vidare transport i arbetslag om tre. Arbetarna får dock inte bestämma själva vem de ska jobba tillsammans med, utan fördelningen till de olika arbetslagen sker slumpmässigt. Det är just denna slumpmässighet som gör att Hjort med stor säkerhet kan uttala sig om effekten av den etniska sammansättningen på arbetslagets produktivitet. Hjort hade också ”turen” att studera en period då det genomfördes ett val med efterföljande våldsamma konflikter mellan de två dominerande etniska grupperna. Därmed kan Hjort även studera effekten av förvärrade etniska konflikter på produktiviteten.

Som synes av bilden nedan så var produktiviteten markant lägre i etniskt blandade arbetslag än i etniskt homogena arbetslag. Produktiviteten i etniskt blandade arbetslag försämrades betydligt efter valet, en nedgång som senare dämpades av att företaget ändrade arbetarnas belöningssystem. Hjort utvecklar en modell baserad på preferens-baserad diskriminering (d.v.s. att människor vill gynna sin egen etniska grupp) och argumenterar för att denna modell kan fånga precis det mönster som syns i bilden nedan.

Hjorts studie är mycket väl genomförd och det är svårt att hitta några uppenbara alternativa förklaringar till hans resultat. Däremot är det förstås — som så ofta — en öppen fråga i vilken utsträckning resultaten går att generalisera till andra sammanhang.