En kommande artikel i Psychological Science — där bland andra de svenska nationalekonomerna Magnus Johannesson och David Cesarini medverkar — visar att publiceringsbias tycks vara ett problem när det gäller forskning som försöker hitta genetiska markörer för intelligens. Författarna bakom studien har satt samman ett jämförelsevis väldigt stort datamaterial för övertygande kunna påvisa sina nollresultat.

De undersöker 12 kandidatgener som tidigare visats samvariera med intelligens (med fantasieggande namn som rs2766011), men hittar bara en enda statistiskt signifikant genetisk markör (på 5-procentsnivån före korrigering för att man testat flera hypoteser!). Detta ska inte tolkas som att gener inte spelar roll för intelligens. Intelligens är ett komplext fenomen som beror på samverkan mellan en mängd olika genetiska och miljöfaktorer och inflytandet av enskilda gener är därför litet.

Budskapet när det gäller publiceringsbias är tydligt. Tidigare studier — som bygger på ett mycket mindre antal försökspersoner — har helt enkelt inte haft tillräcklig statistisk styrka för att tillförlitligt kunna belägga de svaga samband de är intresserade av. Slumpen har dock gjort att vissa resultat visat sig vara statistiskt signifikanta och det är dessa resultat som har publicerats. Förmodligen har man undersökt ett stort antal tänkbara gener, men bara rapporterat de som visat positiva resultat. Detta har resulterat i att en stor mängd publicerad forskning sammantaget givit en helt missvisande bild av verkligheten.

Trots att det finns ett par studier som finner en sådan effekt verkar sista ordet inte vara sagt. I en ny studie (gratisversion här) som är under publicering i Experimental Economics visar nationalekonomidoktoranden Mathias Ekström att en bild på ett par ögon inte påverkar huruvida vi väljer att skänka pengar till välgörenhet när vi pantar tomburkar. Mathias satte slumpmässigt upp bilder på ett par ögon på pantmaskiner i ett flertal Konsum-butiker i Stockholmsområdet. På pantmaskinerna finns sedan ett antal år två valmöjligheter efter att man petat in burkar och glas — en knapp om man vill ha ett tillgodokvitto på slantarna och en annan knapp om man vill skänka pengarna till välgörenhet. Med hjälp data från 16775 knapptryckningar från pantmaskinsföretaget kunde Mathias konstatera att andelen som skänkte till välgörenhet inte påverkades av ögonmanipulationen.

En tänkbar förklaring till varför ögonen inte hade någon effekt i den här studien är att det beror på att man redan känner sig observerad i livsmedelsaffärer (trots att pantmaskiner ofta brukar vara ganska avsides belägna i butikerna). I linje med denna förklaring antyder data att ögonen hade en effekt under dagar då det var få andra som pantade (och förmodligen färre personer i butiken), men den effekten är mindre än i tidigare studier och inte helt tillförlitlig.

En annan tänkbar förklaring är att bilden på ögonen i tidigare studier snarare påmint om mottagaren för ens välgärning än känslan av att vara observerad (i pantstudien är mottagaren en organisation som bland annat planterar träd). För att utröna den saken krävs dock mer forskning och fler experiment. Och just det är ju den bekväma slutsats som vi forskare alltid brukar komma dragandes med.

Varför är det då så vanligt med bindningstider för vissa typer av abonnemang? Jag misstänker att det främst handlar om att företagen försöker utnyttja våra mänskliga brister: att vi är tidsinkonsistenta och helst skjuter kostnader på framtiden och att vi har svårt att förutse sina framtida behov i synnerhet på en så föränderlig marknad som telekommarknaden. Dessutom utnyttjar de säkerligen att vi helt enkelt har svårt att överblicka vad kostnaden är för olika typer av abonnemang.

Om leverantörer inte hade bindningstider skulle de behöva ta ut en högre inträdesavgift för att täcka kostnader för administration och anslutning av en ny kund. Detta ogillas av tidsinkonsistenta konsumenter som hellre ser att kostnaden sprids ut under bindningstiden och som inte korrekt förutser det eventuella behovet av att byta abonnemang innan bindningstidens slut. (I mitt eget fall var jag nära att teckna ett långt abonnemang för mobilt bredband, vilket kort därefter skulle varit helt onödigt eftersom möjligheten att använda telefonen som mobilt bredband introducerades.)

Jag har svårt att se hur bindningstider kan vara till nytta för konsumenten (men jag ser fram emot motargument i kommentarstråden!). Denna slutsats verkar delas av Stefano DellaVigna och Ulrike Malmendier som analyserar frågan teoretiskt i en artikel från 2004 (se sektion IV) under förutsättning att konsumenterna är tidsinkonsistenta. Min förståelse av den tidigare litteraturen är att det är svårt att förstå varför företag har bindningstider om konsumenter är helt rationella (se t.ex. den här artikeln). Ytterligare en negativ aspekt av bindningstider är att det förmodligen hämmar konkurrensen — konsumenterna blir inlåsta och kan inte byta till en billigare och bättre leverantör under bindningstiden (en fråga som jag f.ö. inte tror har analyserats ordentligt i litteraturen).

Rapporten från Konsumentverket innehåller även många andra intressanta uppgifter om telekommarknaderna ur konsumentperspektiv. Den enskilt kanske mest uppseendeväckande uppgiften är att 46 procent inte alls höll med om att de jämfört flera olika alternativ innan de tecknade ett abonnemang. Med tanke på den höga förändringstakten på telekommarknaden och den stora prisvariation som finns på t.ex. mobiltelefonmarknaden (vilket en snabb titt på telepriskollen.se avslöjar) förefaller det som svenska konsumenter skulle ha mycket att tjäna på att noggrannare jämföra fler alternativ innan abonnemang tecknas.

Ett dåligt exempel är marknaden för begagnade bilar. Exemplet kommer från ekonomipristagaren George Akerlofs artikel “The Market for Lemons”. Argumentet är välkänt för alla som läst en grundkurs i mikroekonomi. Köparen kan inte skilja på bra och dåliga bilar. Därför kommer alla säljare att hävda att de har bilar av hög kvalitet och sätta ett förhållandevis högt pris. Till detta höga pris finns dock ingen köpare som är beredd att köpa en bil av genomsnittlig kvalitet. Detta gör att marknaden kollapsar.

Det grundläggande problemet i exemplet är alltså assymmetrisk information. När det gäller begagnade bilar är problemet att säljaren är bättre informerad än köparen och inte trovärdigt kan dela med sig av denna information. Marknaden för begagnade bilar både existerar och är livaktig, så i praktiken finns det många sätt att komma runt problemet. När det gäller varor och tjänster där säljaren är bättre informerad har jag svårt att hitta exempel på marknader som inte bara är frånvarande i teorin, utan även i praktiken.

Desto mer exempel finns då det motsatta förhållandet råder, det vill säga då köparen är bättre informerad. Detta gäller särskilt försäkringar. Till exempel finns mig veterligen ingen marknad som försäkrar dig mot att hamna i fängelse eftersom försäkringsbolagen inte har information om vårt kriminella riskbeteende. (Serien Anklagad som just nu sänds i SVT illustrerar att även vi som vanligtvis inte är kriminella skulle kunna ha nytta av en sådan försäkring.)

Min fråga till Ekonomistas läsare är därför att komma med förslag på fler marknader som inte finns på grund av informationsproblem, och då är jag framförallt intresserad av annat än försäkringar där det är ganska lätt att hitta exempel.

En sådan ombudsman skulle i så fall behöva ges ett stort mått av oberoende. Det är viktigt att ombudsmannen själv inte genomför utvärderingar eftersom den då förr eller senare kommer läggas ned av politiska skäl. Den uppgiften åligger dessutom redan flera olika aktörer, till exempel Riksrevisionen, enskilda forskare och privata organisationer (såsom SNS). Ombudsmannens uppgift skulle alltså vara att bidra till att möjliggöra utvärdering. Dess främsta uppgift skulle vara att agera som remissinstans inför politiska förändringar och påpeka hur man skulle kunna underlätta framtida utvärdering av föreslagna reformer. Mig veterligen saknas detta perspektiv inför de flesta reformer (några undantag är finns dock, till exempel försöket med trängselskatt och starkölsförsäljningen i vanliga butiker på 60-talet).

Det finns ett antal olika sätt att underlätta framtida utvärdering av politiska reformer. Det mest basala är att se till att relevant data sparas och görs tillgänglig för forskning. Ombudsmanen borde dock också vara pådrivande för att reformer genomförs på ett sätt som underlättar utvärdering. Ett exempel är att inte genomföra reformer samtidigt i hela landet och ett annat att verka för att politikerna även i vissa fall ska använda sig av randomisering för att underlätta utvärdering. I många fall kommer detta vara politiskt omöjligt, men jag tror det ändå kan finnas skäl att institutionalisera en röst som konsekvent reser detta slags krav.

En sådan ombudsman skulle kanske också kunna få som uppgift att övergripande övervaka att forskning och utvärdering underlättas. I Sverige är vi bortskämda med fantastisk registerdata som förmodligen skulle kunna utnyttjas än mer.  Till exempel skulle forskare kunna anmäla hinder de stöter på i kontakten med myndigheter när det gäller tillgången till sådan data till en sådan ombudsman. Även om jag själv haft goda erfarenheter som forskare i kontakten med andra myndigheter, hörs det från forskarhåll till exempel ofta klagomål på att SCB:s prissättning är oförutsägbar och att de inte tillämpar marginalkostnadsprissättning.

En av dessa “feministiska myter” som Pär Ström försöker avliva är att kvinnor har svårare att göra karriär än män. Enligt artikelförfattarna gör Pär Ström inte detta genom att hänvisa till forskningen, utan genom att redogöra för att han talat med ett antal företagsledare som hävdat att de inte hindrar kvinnor att göra karriär. Detta är bara ett av flera exempel som redovisas i artikel på hur Pär Ström valt att ignorera aktuell forskning, eller att bara välja de resultat och de uppgifter som stödjer hans resonemang.

Artikeln gav mig dock anledning att fundera över en helt annan sak: I vilken utsträckning råder det en sund balans mellan olika särintressen i det svenska samhället? Som jag tidigare uttryckt tycker jag att det egentligen är ganska positivt att många olika särintressen gör sig hörda i offentligheten eftersom de ofta sitter inne på värdefull information. Tyvärr är det starka och koncentrerade intressen som hörs mest och högst (vilket blev väldigt tydligt i samband med SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser), medan svaga och utspridda intressen, såsom konsumentintressen, alltför ofta är tysta.

Rättelse: Boken är utgiven av organisationen Den Nya Välfärden och jag förmodade felaktigt att Svenskt Näringsliv är huvudfinansiär för denna organisation när det ursprungliga inlägget skrevs (därav ingress och titel). Detta stämmer inte utan Den Nya Välfärden finansieras av direkt av svenska företagare.

Via Greg Mankiws blogg upptäckte jag dock ett fascinerande exempel som tar denna slags hjärngympa ett steg längre. Både det första och andra “intuitiva” svaren är felaktiga, så här ställs verkligen förmågan till kognitiv reflektion på prov…

I en ny norsk studie jämförs beteendet hos fångar i ett medelsäkert norskt fängelse med ett slumpmässigt urval av Bergenbor. I båda fallen handlade det om laboratorieexperiment där deltagarna fick betalt. Diagrammet nedan visar hur mycket vanliga norrmän respektive fångar valde att skänka av en hundralapp till en anonym motpart. I det här fallet fick givarna reda på om mottagaren var en fånge eller en slumpmässigt vald norrman i Bergen. Det är ingen statistisk signifikant skillnad mellan grupperna. Fångar ger lika mycket som invånarna i Bergen oavsett om mottagaren är fängslad eller ej.

Författarna undersöker även beteendet i det så kallade tillitsspelet. Tillit mäts i detta spel av hur mycket av en hundralapp man väljer att ge till mottagaren och pålitlighet av hur mycket man ger tillbaka (pengarna tredubblas på tillbakavägen). Inte heller i detta fall fann författarna att fångar betedde sig annorlunda än andra.

Eftersom laboratorieexperiment är en speciell situation som fångar skulle kunna uppfatta annorlunda, undersöktes även skillnaden mellan (tidigare) fångar och andra i ett danskt Internet-experiment som utförts med ett representativt urval av danskar. Deltagarna i denna studie kopplades till brottsregistret så att forskarna kunde veta vilka som suttit i fängelse. Inte heller här hittades några skillnader i hur mycket deltagarna gav av en hundralapp.

Det är nog en ganska populär föreställning att kriminella skiljer sig väsentligt från människor i allmänhet. När det gäller graden av själviskhet tyder dock den här studien på att fångar och andra är likadana. Människor helt enkelt.

Som synes ökar den årliga utvinningen hela tiden, men den långsiktiga pristrenden är ganska platt. Det kanske kan verka naturligt — allt större utbud borde ju bidra till att hålla nere priserna. Men detta handlar om icke-förnybara resurser som en dag i framtiden kan komma att ta slut. Om man är gruvägare är det med nuvarande stillstående priser helt enkelt mer lönsamt att utvinna allt idag och sätta in pengarna på banken där man får bättre avkastning. Om å andra sidan priset stiger snabbare än avkastningen på banken är det naturligtvis bättre att avvakta och utvinna resursen någon gång i framtiden.

Det här resonemanget leder fram till slutsatsen att prisutvecklingen på icke-förnybara resurser borde stå i paritet med räntan, dvs priset borde stiga över tiden. Detta resultat kallas Hotellings regel och är ett robust resultat i många ekonomiska modeller.

Vad är då förklaringen till den prisutveckling vi ser? Politisk-ekonomiska faktorer kan säkerligen förklara en del och utvecklingen av eventuella framtida förnybara substitut spelar säkerligen också roll (vilket bland andra John Hassler, Per Krusell och Conny Olovsson skrivit om). Men förmodligen kan inte detta förklara prisutvecklingen för alla slags råvaror.

En doktorand här på IIES, Daniel Spiro, som “går på marknaden” i år undersöker en annan tänkbar förklaring i en färsk uppsats (varifrån graferna ovan är knyckta). Spiro gör i sin modell ett avsteg från rationella förväntningar genom att anta att ekonomiska aktörer har en ändlig tidshorisont och därefter inte korrekt kan förutse prisutvecklingen. (Som jag skrev häromveckan är han inte ensam om att göra avsteg från rationella förväntningar.) Denna modell tycks kunna förklara den prisutveckling och utvinningstakt vi ser ganska bra.

En intressant implikation av Spiros modell är att den prisökning som till slut kommer att ske (när knappheten blir uppenbar inom den ändliga tidshorisonten) kan komma “för sent” för att marknaden ska hinna utveckla förnybara alternativ. Ett vanligt argument mot att knapphet av icke förnybara resurser skulle vara ett problem är ju annars just att priset till slut kommer stiga så mycket att trycket att hitta alternativ blir väldigt stort.