Vad anser universitetskansler Lars Haikola om HSV:s utvärderingssystem?

När HSV:s kvalitetsutvärdering av nationalekonomiämnet vid svenska universitet och högskolor kom för en månad höjdes på många ögonbryn. Hela tio av 18 lärosäten ansågs ha program med “bristande kvalitet”, medan endast två program höll “mycket hög kvalitet”. Bakom domen stod ett drygt dussin nordiska forskare, utredare och studenter som hade rest land och rike runt för att skapa sig en bild av utbildningarnas innehåll. Granskningen innehåller såväl intervjuer med folk på alla nivåer som genomgång av kursmaterial, utbytesprogram, räkenskaper och uppsatser. 

Men när betygen slutligen skulle sättas på respektive utbildning var det i princip endast en av dessa faktorer som spelade roll: uppsatsernas kvalitet. Detta är ingen tillfällighet, utan bygger på HSV:s nya bedömningsmodell som helt utgår från att högskolornas kvalitet är lika med hur bra uppsatser deras studenter skriver. Att så också skett framgår också tydligt i rapportens “Bilaga 1: Samlat omdöme” (även om bedömarnas utlåtanden längre bak i rapporten innehåller mer nyanserad diskussion och information).

Bedömningsmodellen är uppenbart problematisk. I en debattartikel i senaste numret av SULF:s tidning Universitetsläraren kritiserar förre universitetskanslern Anders Flodström just HSV:s uppsatsbaserade bedömningsmodell och även regeringen som varit dess största tillskyndare.

Detta är inte ett utvärderingssystem som kan säga något om utbildningarnas kvalitet. Det är ett system som med välkänt icke-reliabla metoder bedömer kvalitet på utbildningarnas studenter. Ett system som med största sannolikhet skulle generera annorlunda resultat om bedömningarna upprepades med hjälp av en ny uppsättning bedömare. Ett system vars drivkraft blir att rekrytera ”bättre” studenter istället för att fortsätta den utveckling mot moderna, studentcentrerade och kompetensbaserade utbildningar som Bolognaprocessen initierat och drivit under tio års tid.

Det faktum att nationalekonomiutbildningen på Handelshögskolan i Stockholm fick högsta betyg av HSV, medan framför allt nyare lärosäten fick dåliga betyg ger vid handen att denna kritik kan vara riktig. Understrykas bör att det alltså inte handlar om att bedömargruppen gjort ett dåligt jobb; uppsatsernas bedömning förefaller grundlig och har dessutom granskats av externa bedömare. 

Istället för att kunna ge rekommendationer åt Ekonomistas läsare gällande val av nationalekonomiutbildning i Sverige blev detta inlägg beklagligt nog en kritik av hur HSV betygsätter utbildningar. Förhoppningsvis kan universitetskansler Lars Haikola se till ändring sker.

Kände Muller till alla SAAB:s skulder?

Personbilstillverkaren SAAB:s ekonomi var dålig långt före konkursen. Men enligt vd Victor Muller skulle ett kapitaltillskott på fem miljarder räcka för att få skutan på rätt köl. Flera röster i samhället, däribland kända politiker, ville att svenska staten skulle stödja SAAB mer aktivt, och staten gick i borgen för SAABs lån i EIB. Men ingen utanför SAAB visste då att företagets skulder var betydligt större än vad som redovisats. När konkursboets fordringar presenterades var det inga fem miljarder, utan 12-13 miljarder, som saknades! Var detta gömda eller glömda skulder?

Ett annat flagrant exempel på gömda eller glömda skulder är det konkursade Barnkulturpalatset i Stockholm. Trots offentliga och privata bidrag på 50 miljoner fick palatset problem redan efter några månader. Palatsets ledare Lotta Nilsson skyllde då på att man var en liten aktör utan muskler “när det kommer en likviditetskris”. Men det var ingen likviditetskris: konkursförvaltaren konstaterade att palatsets tillgångar var 2,3 miljoner medan skulderna hela 30,5 miljoner.

Nog kände Maxwell till sina skulder?

Ett tredje exempel på gömda eller glömda skulder är den brittiske mediemagnaten Robert Maxwell. När Maxwell dramatiskt dog 1991 var han enligt Forbes Magazine god för 1,9 miljarder dollar, den 36:e största privata förmögenheten på jorden vid det tillfället. Men när bouppteckningen var klar visade det sig att Maxwell hade gigantiska – och definitivt gömda – skulder. När han dog var han god för minus två miljarder. Maxwell var alltså inte superrik utan fullständigt utblottad!

Vilken är då lärdomen av dessa episoder? Tja, för forskare är den uppenbara läxan att inte hysa någon övertro till andrahandsuppgifter om individers förmögenheter eller företags balanser. För politiker är nog istället läxan att man bör leta extra länge efter skulder innan skattebetalarnas pengar används till att understödja privata företag och organisationer. Trots moderna skattelagar och redovisningsregler vet vi nog betydligt mindre om hur det är ställt med vissa företags och individers ekonomier än vi tror. Sådant manar till försiktighet.

Per Strömberg, HHS och SIFR, kommer.

Om en vecka, 15 maj, går tiden ut för att anmäla uppsats till den tredje nationella konferensen i nationalekonomi som kommer att äga rum på Stockholms universitet den 27-28 september 2012.

På konferensen samlas Sveriges aktiva forskare i nationalekonomi och andra med intresse för att mötas, diskutera och presentera pågående forskning. En paneldiskussion på tema miljö- och resursekonomi kommer äga rum. Dessutom kommer mottagaren av 2011 års Assar Lindbeck-medalj, Per Strömberg, att presenteras.

Detaljerad information hur man skickar in uppsats (eller om man enbart vill anmäla närvaro utan att presentera – är är deadline 30 juni) finns på konferensen hemsida. Välkomna!

Den nya metoden går ut på att studera i vilken grad inkomsttagare påverkas av brytpunkter i inkomstskatteskalan. I Sverige finns två större brytpunkter: en där vi börjar betala statlig inkomstskatt och en där vi börjar betala värnskatt. Forskarnas hypotes är att vi borde se en onormalt stor ansamling (på engelska ”bunching”) av inkomsttagare med inkomster just under brytpunkterna eftersom man just där tjänar extra lite på att höja sin inkomst. Storleken på ansamlingen ger därmed ett mått på hur känsliga folk är för skatter i deras beslut att arbeta fler timmar.

Grundresultatet i Bastanis och Selins bunching-analys visas i figurerna nedan. Den översta figuren visar de anställdas arbetsinkomster efter skatt strax under och över brytpunkten för statlig inkomstskatt (figurens vertikala streck) på 1990- och 2000-talen. Som synes finns inget tecken på någon ansamling runt brytpunktsinkomsten, vilket indikerar att folk inte anpassar sitt arbetsutbud efter skattens nivå på kort sikt. Denna okänslighet för skatten (den s k utbudselasticiteten är precist skattad till noll) är provocerande låg, klart lägre än de nivåer kring 0,1-0,3 som påträffats i tidigare mikrodatastudier där andra metoder använts.

Bilden förändras dock något när man studerar egenföretagares inkomster kring brytpunkten. I figuren nedan framträder en tydlig ansamling kring brytpunkten, vilket antyder att denna inkomsttagargrupp påverkas av skatten och justerar sin inkomst genom en kombination av avdrag och arbetsmängd. Fast trots den synbara ansamlingen är effekten ändå liten; den skattade känsligheten är inte högre än 0,05.

De mycket låga känslighetsnivåerna antyder alltså att folk med anställning inte är vidare känsliga för inkomstskattens nivå. Men tolkningen beror på perspektiv. I den mån folk inte känner till var brytpunkterna finns eller om de är bundna av fasta lönekontrakt och arbetstider kan de inte omedelbart anpassa sin inkomst till skatten även om de ville. Deras beteendeanpassning syns i sådant fall först efter några år då de fått möjlighet att undvika en för hög skatt. Denna långsiktiga utbudseffekt är troligtvis betydligt högre än den kortsiktiga effekt som figurerna ovan visar. Utifrån beräkningsformler i en föregångsstudie av danska inkomsttagare visar Bastani och Selin att känsligheten (elasticiteten) på lång sikt rentav är så hög som 0,4, vilket är högre än tidigare studiers resultat. Fortfarande återstår osäkerhet kring skatters effekt på viljan att arbeta, men denna studie har åtminstone klarlagt ytterligare en dimension av det studerade sambandet.

I en artikel i Ekonomisk Debatt skriver Sune Håkansson om de marginaleffekter som dagens pensionärer möter. Beroende på hur stor pensionen är, om särskilt pensionären får bostadstillägg (dvs en sorts bostadsbidrag för pensionärer), varierar marginaleffekten av en extra inkomst högst betydligt. Håkansson är kritisk mot denna horisontella olikhet och efterlyser en översyn, eller ännu hellre en höjning av garantipensionen för att minska beroendet av bostadstillägg.

Det är naturligtvis svårt att helt undvika höga marginaleffekter för pensionärer som tar emot stora bostadstillägg. Regeringen har dessutom infört dubbelt jobbskatteavdrag och rabatterat arbetsgivaravgiften för pensionärer, vilket borde räcka långt.

Nyligen föreslog regeringen en reform för att minska försörjningsstödets marginaleffekt genom att en del av arbetsinkomsten inte räknas in. Reformen är visserligen inte oproblematisk (vilket Eva Mörk kritiserat), men om den rätta formen hittas kanske en liknande reform kunde tänkas för pensionärers bostadstillägg. Därutöver är det dock svårt att se hur de problem som Håkansson nämner kan avhjälpas utan att göra en total systemöversyn.

Frågan om hur ekonomisk ojämlikhet ska mätas har engagerat forskare under lång tid (se två texter med motsatt synsätt: text1 text2). Det gängse välfärdsmåttet är disponibel inkomst, vilket mäter de konsumtionsmöjligheter som individer och hushåll åtnjuter. Konsumtion är på vissa sätt ett mer direkt mått på hushållens välfärdsnivå, men är å andra sidan betydligt svårare att mäta, finns för endast en liten andel av befolkningen och data är dessutom behäftade med betydande mätfel. Att de båda måtten påfallande ofta uppvisat olika trender i ojämlikhet har varit störande och ingen konsensus har ännu uppnåtts gällande hur dessa olikheter ska tolkas.

I en ny och ännu opublicerad studie på amerikanska data visar makroekonomerna Orazio Attansio, Erik Hurst och Luigi Pistaferri att de omdebatterade ojämlikhetstrenderna i inkomst och konsumtion trots allt inte är så olika som man tidigare trott. Det nya i studien är att författarna angriper de välkända problemen med konsumtionsdata genom att använda olika konsumtionsmått som de anser vara mindre problematiska. Dels använder de data från konsumtionsdagböcker snarare än intervjuer, dels lägger de större tonvikt vid konsumtion av de produkter som mäts med mindre fel än andra, och dels använder de andra källor för konsumtionsdata.

Resultaten är entydiga: Oavsett vilket av deras mått på konsumtion som används finner författarna att ojämlikheten i konsumtion ökat i stort sett lika mycket som ojämlikheten i inkomster sedan 1980-talets början. Samma resultat återfinns i en annan ny amerikansk studie av samma fråga.

Naturligtvis är diskussionen om ojämlikhetens utveckling inte avslutad i och med denna studie. Vi behöver se liknande analyser gjorda på andra länders data innan vi vet om effekterna är specifikt amerikanska eller har generell betydelse. Skillnaderna mellan inkomst och konsumtion gällande fattigdomens storlek handlar dessutom om mer än bara mätfel (folk utan inkomst svälter inte ihjäl, utan kan t ex låna till konsumtion). Men vad denna studie ändå gjort är att visa att skillnaderna mellan de olika välfärdsmåtten kanske ändå är mindre än vi tidigare trott.

Det är två amerikanska ekonomer, Kenneth Ahern och Amy Ditmar, som studerat lagens effekt på en rad företagsekonomiska utfall och presenterat sina resultat i tidskriften Quarterly Journal of Economics (här gratis WP-version). På förhand är effekten oviss. Tvingande lagar brukar förhindra företag att agera på det sätt som ger bäst långsiktig utveckling, men i den mån styrelser präglas av nepotism och likriktning skulle en lagstiftad jämn könsfördelning kunna få positiva effekter. Utmaningen för forskarna ligger i att visa att det är just lagen som orsakat en viss könsfördelning, och de därpå följande ekonomiska utfallen, och att det inte är företagens egna valda specifika könsfördelning (dessa metodproblem diskuteras utförligt i denna artikel). Författarnas metod är att använda skillnaden mellan företagens könsfördelning före lagens införande för att identifiera lagens effekter, baserat på tanken att företag med en relativt hög andel kvinnor påverkas relativt lite av lagen.

Analysen visar tydligt att kvoteringslagen påverkade företagens värde negativt. Dagen då lagen först utannonserades minskade börsvärdet i företag med få styrelsekvinnor med i genomsnitt tre och en halv procent, medan företag med många styrelsekvinnor inte påverkades alls. I huvudanalysen visas vidare att en påtvingad (dvs orsakad av lagen) ökning av andelen kvinnor i styrelserna med 10 procent ledde till en minskning av företagens värde (mätt som Tobins Q) med 12,4 procent. Kvoteringslagen ledde alltså till att företagens värde minskade kraftigt både som en engångseffekt när den föreslogs och i jämvikt efter att den trätt i kraft.

Vidare finner författarna att även företagens lönsamhet och kostnadseffektivitet minskade till följd av kvoteringslagen. Det gäller t ex omsättning som andel av tillgångar (sales/assets) och höjda fasta och variabla kostnader som andel av omsättningen.

Vilka mekanismer ligger då till grund för de uppmätta negativa effekterna av kvoteringslagen? Författarna använder här ett rikt datamaterial över företagens räkenskaper och enskilda styrelseledamöters bakgrund.

Till att börja med konstateras att styrelsernas storlek inte förändrades av lagen; de nya kvinnliga styrelseledamöterna ersatte männen. Eventuella effekter kom alltså inte av att man blev fler som skulle komma överens, något som forskning tidigare visat har en negativ effekt.

Vad som däremot förändrades var styrelseledamöternas personliga egenskaper. De nya kvinnorna var i genomsnitt åtta år yngre, bättre utbildade men med betydligt mindre chefserfarenhet (30 procent hade varit VD jämfört med männens 70 procent). Kvinnornas bristande erfarenhet kan förklaras av att det finns relativt få kvinnor i företagens ledningar, och att man därför rekryterade kvinnor från andra håll när styrelseplatserna skulle fyllas. Lagen ledde till att företagen i ökad utsträckning köpte upp andra företag, ökade sin skuldsättning och minskade sin kassalikviditet. Eftersom större uppköp typiskt sett kräver styrelsebeslut, anser författarna sig här funnit en länk mellan styrelsens minskade erfarenhet och faktiskt agerande, och i förlängningen minskat värde. 

Ytterligare en effekt av lagen var att företag lämnade börsen. För de företag som helst skulle vilja vara börsnoterade innebär en sådan förflyttning en troligtvis betydande kostnad. Knappt 70 procent av börsbolagen fanns kvar efter att lagen blivit tvingande (dvs att bolag som inte uppfyllde kvoten skulle likvideras), medan de onoterade bolagen, vilka inte omfattades av kvoteringslagen, ökade med över 30 procent.

Sammantaget visar studien att Norges lag om könskvoterade börsstyrelser har varit synnerligen dyrköpt. Särskilt hårt drabbades de företag där erfarna styrelser är särskilt viktiga. Eftersom den norska lagen är ett naturligt experiment som ger en närmast unik möjlighet att studera sambandet mellan styrelsernas könsfördelning och företagens lönsamhet förtjänar den att uppmärksammas mera i den svenska debatten. Lärdomarna från Norge visar att lagstiftning om könskvotering hotar att bli en mycket kostsam väg mot jämställdhet i näringslivet.

I bilden nedan visas den svenska inkomsttoppens, här exemplifierad av topptusendelen, relativa inkomstutveckling efter inflation sedan 1990-talets början. Bilden bygger på nya data för 2010 från SCB och uppdaterar de serier över toppens andel av bruttoinkomsterna i Sverige som Jesper Roine och jag tagit fram (data kan laddas ned här; läs även vår artikel). Men figuren visar dessutom toppens andel av två andra inkomstslag, nämligen disponibel inkomst, för att se vilken effekt skatter och bidrag har, och arbetsinkomst, för att se vad som händer när kapitalinkomster och alla transfereringar (dvs även pensioner, sjuk- och arbetslöshetsersättning) tas bort.

Flera intressanta budskap träder fram. Ett är att kapitalinkomsternas utveckling i allt väsentligt styr utvecklingen av inkomstoppens andel i Sverige. Särskilt slående är likheten mellan de två serier som innehåller kapitalvinst (den ena bruttoinkomstserien och disponibel inkomst). Även i arbetsinkomstfördelningen har toppens andel ökat, i princip lika mycket som när kapitalinkomster beaktas dvs med ungefär 50 procent realt sett. I den mån vissa kapitalinkomster är att betrakta som ersättning för arbete är ökningen i arbetsinkomsternas skevhet ännu större, men detta  kan inte studeras med nuvarande data.

Finanskrisens negativa effekt är mycket tydlig i toppen, vilket inte är överraskande. Sedan 2009 har toppandelen ökat något, och frågan är om detta är ett led i en långsiktig återhämtning eller ett hack i en nedåtgående trend.

Tips: En diskussion om inkomstskillnader och beskattning av de rika (med bl a undertecknad) kommer att hållas på tankesmedjan Global Utmaning den 3/4 (som även sänds på SVT Forum 5/4 kl 09:00-10:30).

Studiens huvudresultat är att invandrare med anställning typiskt sett tjänar mindre än svenskar, och att detta gäller även efter att hänsyn tas till kön, ålder, utbildningsnivå, hushållssituation och boendeort. Exakt vad som förklarar skillnaderna kan inte studien svara på, utan här krävs fler och djupare analyser. Det finns dock undantag: inom gruppen höginkomsttagare är härkomst från annat EU-land faktiskt förknippat med en högre lön. Detta gäller både om man kommer från gamla och nya EU-länder.

När det gäller yrkeskategorier visar studien att invandrare är mindre sannolika att få jobb som kräver hög utbildning, förutom om de kommer från ett gammalt EU-land då effekten är den omvända.

Artikelns analys baseras på statistiska regressionsanalyser, däribland så kallade kvantilregressioner där man beräknar separata estimat för olika delar av den betingade inkomstfördelningen. Men här är artikelförfattarna lite slarviga när de pratar om resultat i “botten” och “toppen” av inkomstfördelningen, eftersom metoden anpassar lutningen genom betingade låg- och höginkomsttagare. Man mäter alltså effekten av ursprungsland bland låginkomsttagare från olika länder. Men eftersom låginkomsttagarsvenskar kan ha en högre lön än t o m medelinkomsttagarrumäner i Sverige kan man inte prata om en enda “botten”.

Sammantaget visar studien att invandrarnas position inte låter sig beskrivas i enkla penseldrag. Skillnader mellan olika grupper av invandrare, och även inom dessa grupper, förefaller viktiga att ta hänsyn till när man ska försöka förklara deras möjligheter på den svenska arbetsmarknaden. Kanske är insikten om detta det allra viktigaste bidraget i Anderssons och Hammarstedts studie.

Har då inkomstskillnaderna ökat det senaste året? Bilden nedan ger svaret (källa). Den visar utvecklingen för det vanligaste samlingsmåttet för inkomstspridningen: Ginikoefficienten för hushållens disponibla inkomster. Gini har ökat varje år sedan 2008, men om man tittar på felmarginalerna, som visas av det grå fältet som omger punktskattningarna, framgår att ingen statistiskt säkerställd ökad inkomstspridning har ägt rum. Orsaken till den statistiska osäkerheten är framför allt HEK-urvalets begränsade storlek.

I SCB:s nysläppta statistik redovisas även tabeller över olika decilgruppers genomsnittsinkomster och deras andelar av totalinkomsten. Figuren nedan baseras på dessa data och ger en fingervisning om hur inkomsterna förändrats i olika delar av fördelningen. Den reala medianinkomsten växte med 1,5% mellan 2009 och 2010 och nästan 3% per år mellan 1999 och 2010. Störst i båda fallen har ökningen varit i den översta decilgruppen. Intressant nog har den lägsta decilgruppen haft lägst real inkomsttillväxt sedan 1999, i genomsnitt 1,6%, men näst högst inkomstökning sedan 2009 på 1,5%.

Understrykas bör att alla dessa grupper förändrats i sin sammansättning över tid, vilket särskilt gäller bottengruppen där tillfälliga låginkomsttagare (studenter, föräldralediga, deltidsarbetande) befinner sig. För en djupare förståelse av utvecklingens orsaker krävs därför ett mer ingående studium av dessa nya siffror.