“Den som är satt i skuld är icke fri” sade en gång Sveriges statsminister, med adress till de internationella finansmarknaderna gällande Sveriges ambitioner att minska sin skuldbörda. Budskapet att länders skuldbörda kan bli för stor och riskera stjälpa hela lasset finner starkt stöd i forskningen, t ex i Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs nydanande arbeten.

Intressant, och kanske skrämmande, nog verkar samma gälla sak för den privata sektorns skuldsättning. Även om länders finanser är stabila, finns risk att bankerna ger för många och stora lån till företag och hushåll så att dessa inte kan betala tillbaka i tid av lågkonjunktur vilket i sin tur hotar hela finanssektorns stabilitet.

I ett par nyskrivna uppsatser (se här och här) av en grupp amerikanska och europeiska ekonomhistoriker analyseras i vilken grad finanssektorns långivning, och hushållens och företagens skuldsättning, påverkar makroekonomin, finanssystemet och risken för finansiella kriser. Forskarna har samlat ihop data för ett drygt dussin länder över 140 år, vilket ger dem unikt många finanskriser och lågkonjunkturer att studera och jämföra.

Forskarnas huvudslutsats kan skönjas i figuren ovan, som visar den genomsnittliga utvecklingen i bankernas långivning åren före en kris (som sker vid år 0). Kriser föregås typiskt sett av en kraftig låneexpansion. Även om det finns flera orsker till finansiell instabilitet och finanskriser, är författarnas övergripande slutsats att en (alltför) snabb skuldsättningsökning den enskilt viktigaste.  Författarna pekar på de senaste decenniernas kombination av fria kapitalrörelser och finansiell avreglering och antyder att det kan vara dags för en politisk återställare. Det verkar ha blivit för mycket av det goda.

Just nu pågår ett internationellt forskningsprojekt där tunga förmögenhetsforskare som Jim Davies, Tony Shorrocks och Ed Wolff har tagit sig an den grannlaga uppgiften att försöka uppskatta hushållsförmögenheternas storlek och fördelningen över hela världen.

Utmaningen att beräkna förmögenhetsfördelningen både inom och mellan länder är enorm, och består av flera delar. Minst svårt är att hitta nationella aggregat över hushållens förmögenhet och dess sammansättning. För de flesta länder saknas sådan ordnad statistik, men finanstillgångar och skulder är oftast kartlagda medan reala tillgångar (framför allt bostäder) kräver mer av gissande. Svårast är att återskapa trovärdiga fördelningsprofiler. Endast i ett par dussin länder finns någon form av uppgifter över förmögenhetsfördelningen (i Sverige SCB:s förmögenhetsregister), men tursamt nog täcker dessa länder den absoluta majoriteten av världens samlade förmögenhet varför huvuddragen ändå är rimliga.

Slutresultatet är slående. Rapporten innehåller en stor mängd uppgifter och är gratis på internet (se huvudrapport och tabellbilaga). Bland annat konstateras att den rikaste procenten i världen äger 44 procent av hushållens förmögenhet. För att kvalificera sig dit krävs en nettoförmögenhet på ungefär fem miljoner kronor. Två tredjedelar av världens befolkning äger mindre än 70 tusen kronor. Ginikoefficienten är hela 0,89, vilket kan jämföras med inkomsterna i Sverige som har en Gini på 0,32.

Ett av de intressantare resultaten återges i figuren nedan. Där delas världsbefolkningen in i tio lika stora decilgrupper och inom varje sådan grupp anges hur stor förmögenhetsandel de olika världsdelarnas har.

Föga förvånande äger européer och nordamerikaner ungefär hälften av den rikaste tiondelen förmögenheter medan afrikaner och indier gör detsamma för den fattigaste tiondelen. Latinamerika – ibland beskrivet som ett tvärsnitt av hela världen med såväl djup fattigdom och enorm rikedom – har ungefär samma andel över hela fördelningen. Kinas växande medelklass syns tydligt i landets stora andelar i den över halvan.

Kanske kan ambitiösa arbeten som detta sätta en ny standard som inspirerar inte bara andra fördelningsforskare utan även användare och uttolkare av statistiken. Förmögenheter spelar roll, lokalt liksom globalt, och nu har vi chansen att bättre förstår hur.

Under senhösten har en skandal rullat upp på Försäkringskassan (FK). Det gäller de anslag som regeringen årligen anslår till FK för forskning om socialförsäkringarna. Det är nämligen av stor vikt att FK:s verksamhet förankras i kunskap om socialförsäkringssystemens funktionssätt.

När årets anslagsfördelning presenterades av den vetenskapliga prioriteringskommittén, som uppdragits att bedöma och rangordna ansökningarna, fick myndighetens nytillträdde GD Dan Eliasson problem. Endast ett av de 32 föreslagna anslagen godkändes av Eliasson med förklaringen att de inte var av relevans för FK:s verksamhet. Detta beslut bestreds dock av professorerna i kommittén, som ifrågasatte Eliassons kompetens att på kort tid bedöma alla dessa ansökningar. Men Eliasson ville inte ändra sig varför kommittén har avgått och förklarat sig i följande brev:

Till Försäkringskassans generaldirektör

Vi, Försäkringskassans vetenskapliga prioriteringskommitté, har i e-brev 111125 påtalat att Ditt beslut att retroaktivt ändra på ansökningskriterierna är fullständigt oacceptabelt. Vi har ägnat åtskillig tid åt att utifrån vetenskapliga kriterier bedöma och rangordna ansökningarna. Att Du som GD griper in och ändrar i den rangordningen utifrån vad Du anser vara i FK:s intresse är möjligen Ditt privilegium, men då ska inte FK skylta med ett forskningsråd som ett slags legitimitetsskapande fasad.

Det här är inte första gången en GD vill gripa in och själv fördela medlen. Senast det hände att GD ville ändra i prioriteringskommitténs beslut, meddelade följdriktigt samtliga i gruppen att de ämnade avgå om GD stod fast i sitt beslut. GD backade då. Den händelsen är väl känd i forskarvärlden, liksom i forskarnas nätverk utanför akademin. Det kommer även denna att bli.

Härmed anmäler vi att vi med omedelbar verkan ställer våra platser i Försäkringskassans vetenskapliga prioriteringskommitté till förfogande.

Professor Johan Fritzell
Professor Björn Lindgren
Professor Jon Pierre
Professor Ann-Charlotte Ståhlberg
Professor Lotta Vahle Westerhäll

Det bör påpekas att GD förstås har ansvar för att myndighetens pengar används väl. Men det retoraktiva och ensidiga urvalsförfarandet från Eliassons sida är ändå graverande. Om man tror att FK är en myndighet med egna intressen, som t ex att i media och kunskapssfären framstå positivt gentemot politiker och allmänhet, är det problematiskt om man som FK börjar handplocka forskning att finansiera. Är det bara sådan forskning som bekräftar FK:s uppdrag på ett positivt sätt som får pengar?

I långa loppet kommer förstås även den kritiska forskningen att finna nya finansieringsformer, men på kort sikt är det en annan sak. Att först lansera forskningsmedel utifrån vissa urvalskriterier som forskare kan söka, och därefter ändra dessa kriterier så att enbart den forskning GD/FK bedömer relevant får pengar, är inte hur en slipsten ska dras. Åtminstone inte om man vill värna forskningens frihet.

1. Barry Eichengreen tror inte på en eurokrasch under 2012.
2. Felix Salmon tror på en eurokrasch och global recession.
3. Carl B Hamilton argumenterar för ett djupare svenskt engagemang i EU.
4. Nils Lundgren påminner om varför euron var en dålig idé från första början.

Tanken på utländska riksbankschefer är faktiskt inte ny. Svensk-tysken Stefan Gerlach (född i Sverige, uppvuxen i Tyskland) blev nyligen, efter en lång karriär som forskare och BIS-anknuten, vice centralbankschef — på Irland. Rekryteringen motiverades med Gerlachs långa erfarenhet och stora kunskap, och hans nationalitetet föreföll inte vara något hinder.

Nationalitet är egentligen inte särskilt viktigt för en direktionsledamot, utan allra viktigast är kompetensen. För att kunna fatta rediga beslut krävs att man kan se igenom den mediala svadan av slentrianmässiga snabbanalyser baserade på höftningar och gissningar. Det är därför många verbala bankekonomer inte passar i en riksbanksdirektion där man framför allt måste kunna tänka klart och ofta utanför boxen. Flockbeteende har vi nog av på marknaderna.

Riksbanksledamöterna bör även komplettera varandra: Vissa måste kunna penningpolitik oerhört väl, medan andra veta hur finansmarknader och arbetsmarknader fungerar.  Även erfarenhet från internationella organisationer borde finnas i direktionen, inte minst i en tid som denna då olika länders centralbanker koordinerar sina penningpolitiska beslut. Teorier och forskning om penningpolitik är i huvudsak internationell, och de modeller som används av Riksbanken är ofta skapade av icke-svenskar. Att ha en icke-svensk ledamot torde därför inte vara orimligt.

Ytterligare ett skäl till att utländska riksbankschefer berör riksbankens oberoende och integritet. Alla band — såväl tidigare om förväntade framtida — till inhemska särintressen skapar trovärdighetsproblem (vilket Ekonomistas tidigare skrivit om).

Men ett problem är svårt för utlänningar att komma runt: språkbarriären. Även om ett språkkrav inte borde vara nödvändigt, känns det rimligt att direktionen kan ta till sig all relevant lokal information. Men det finns faktiskt personer utanför Sverige som klarar även detta krav: Folk från våra nordiska grannländer! Exakt vilka dessa är givetvis en öppen fråga, men efter en mycket snabb letning har jag hittat tre namn som borde vara av intresse: Torben Andersen, dansk ekonomiprofessor vid Northwestern University, Steinar Holden, norsk ekonomiprofessor vid universitetet i Oslo, och Bengt Holmström, finsk professor vid MIT. Alla besitter otvetydig kompetens i ämnet, och alla har dessutom erfarenhet av analysarbete i Sverige från olika sammanhang, bl a Finanspolitiska Rådet och SNS Konjunkturråd.

Som figuren visar trodde 37 procent att inget land skulle lämna euron under kommande året medan 63 procent trodde att minst ett land skulle göra det. Men den senare gruppen rymmer olika perspektiv. De flesta tror att mellan två och fem länder kommer att lämna euron, vilket torde antyda en utbredd skepsis gentemot flera sydeuropeiska länders euromedlemskap. En minoritet (10 procent av samtliga) tror att hela eurosamarbetet kommer att rämna under 2012.

Det finns få jämförelsepunkter mellan denna bild och andra bedömningar. Som påpekats pågår parallellt en ganska livlig handel på prognosmarknaden Intrade i ett kontrakt som ger betalt om “minst ett land kommer att lämna euron vid midnatt 31/12 2012”. I skrivande stund (3/12-11) tror 44 procent att detta kommer att ske, vilket är ner från 50 procent tidigare i veckan. Det hade varit intressant med en liknande svensk prognosmarknad för en jämförelse, men det faktum att majoriteten av Ekonomistas läsare tror på en drastisk utveckling pekar ändå åt samma håll.

Den tyske ekonomiprofessorn Hans-Joachim Voth, verksam vid ansedda Pompeu Fabra-universitet i Barcelona, förutspådde i somras att euron hade högst fem år kvar. Skälen var uppenbara: de fortsattt stora olikheterna medlemsländerna emellan och politikernas oförmåga att genomföra nödvändiga reformer ens med kniven på strupen.

Sedan dess har krisen fördjupats ytterligare. Trots att Grekland tilläts skriva av delar av sin statsskuld (något euroländerna tidigare lovat aldrig skulle få hända), verkar detta inte vara tillräckligt. Problemen har spridit sig till Spanien och Italien, och till och med Frankrike och Tyskland utsätts nu för spekulativa attacker. En berättigad misstro mot ländernas långsiktiga återbetalningsförmåga gjorde det omöjligt för tyskarna att placera sitt senaste statslån. Voth uppdaterade i en TV-intervju för några veckor sedan — mitt under den akuta Greklandskrisen –  sin gissning om eurons framtid. Hans slutsats då var att euron inte har mer än sex månader kvar. Sedan dess har sitautionen alltså förvärrats ytterligare.

Ingen vet förstås hur det hela kommer att sluta. Kommer EU nu i all hast tvingas in i en djupare finanspolitisk union, trots att detta knappast sanktionerats av dess medborgare? Eller är det penningpolitiken som ska stå för musklerna? Starka krafter verkar för att ECB ska sätta igång sedelpressarna för att länderna ska kunna köpa sin egna statslån. Kanske kan detta lösa krisen, men det finns en uppenbar risk att EU därmed förstör tilltron till ECB:s oberoende och dess låginflationspolitik. Stödfonden EFSF förefaller även klart underdimensionerad nu när även de större länderna kan komma att behöva hjälp (Detta problem har Ekonomistas redan skrivit om här).

Historiskt sett är ett sammanbrott för ett fastväxelkurssystem inget nytt. Guldmyntfotens krascher 1914 och 1931, och Bretton Woods-systemets kollaps 1971 de mest kända. Sverige 1992 och Argentina 2001. Eurokrisen har naturligtvis sina särdrag, inte minst då det är en valutaunion med starka politiska band kopplat till växelkurssamarbetet. Men likheterna är slående, och det är svårt att se att spekulationsattackerna ska klinga av utan att de underliggande problemen åtgärdats.

Ett sätt att undersöka den saken är att utsätta studenter från olika universitet för samma test och därefter jämföra deras prestationer. Precis det har nyligen gjorts inom ramen för Econometric Game 2011, vilket är något så ovanligt som en årlig internationell studenttävling i ekonometri. Tävlingen drivs av holländska universitet, och vid årets upplaga deltog femmannalag från hela 25 universitet från hela världen, däribland Oxford, LSE, Bocconi och Uppsala. Se följande reklamvideo för en kort presentation:

Tävlingen löper i två omgångar: en första utslagsrunda följt av en final mellan tio återstående lag. Vid båda tillfällena presenteras lagen, som består av tre magisterstudenter och två doktorander, inför ett visst ekonometriskt problem som ska lösas under tidspress. Årets tema var: Genetisk variation som metod att mäta effekter av gravida kvinnors alkoholkonsumtion. Med hjälp av ett antal litteraturreferenser och ett dataset skulle lagen presentera metoder och tolka sina resultat. En internationell forskarjury bedömde och rangordnade sedan svaren.

Årets vinnare var laget från universitetet i Maastricht (se vinnarbidraget här), följt av Oxford och Cambridge på andra och tredje plats. Uppsala gick vidare till finalen och var enligt vissa källor väldigt nära en pallplats.

Nästa års Econometric Game, det trettonde i ordningen, äger rum i Amsterdam i april 2012. Om svenska universitet kunde göra sig lika väl gällande där som i årets tävling skulle det förstärka intrycket av att kvaliteten på den svenska ekonomiutbildningen håller en hög internationell nivå.

Italiens kung Umberto II abdikerade 1947 efter att 54,3% av italienarna röstat för republik i en folkomröstning.

Nationalekonomer som studerat sambandet mellan politik och ekonomi har på senare tid visat att länders konstitutioner har betydelse för både vilken politik som förs och de långsiktiga ekonomiska utfallen (se t ex denna bok). Forskningen har framför allt fokuserat på vissa konstitutionella aspekter, som konsekvenserna av att ha ett president- eller parlamentariskt system, majoritetsvalkretsar eller proportionella val.

Det finns en aspekt som studerats betydligt mindre, nämligen betydelsen av vilket statsskick — republik eller monarki — länder har. Anledningen är dock emellertid ganska naturlig. Det som nog spelar mest roll är hur beslutsordningen ser ut, och mindre viktigt är om den mäktigaste kallas kung eller president.

Samtidigt finns det åtminstone två skäl att skärgranska statsskickets betydelse. Det faktum att en kung ärver sin position medan en president förvärvar den har betydelse, både symboliskt och kanske även faktiskt. För det andra är det ett historiskt faktum att monarkin är på väg ut. För länge sedan, kanske så sent som på medeltiden, var i princip hela jorden täckt av monarkier. Därefter har de gradvis försvunnit i takt med samhällenas utveckling och medborgarnas växande krav på medbestämmande. Enbart sedan år 1900 har över hundra monarkier avskaffats, och idag återstår endast 44 i världen varav en är den svenska.

I Sverige har frågan om statsskicket nyligen aktualiserats på grund av ett förslag om republikansk författningsändring som den lilla, men växande, Republikanska Föreningen nyligen presenterade. Kanske än mer intressant än var dock föreningens dokument Frågeställningar inför ett republikanskt statsskick – utredningens förslag där flera viktiga diskussionspunkter kring statsskickets utformning och eventuella förändring lyfts. Vilken sorts republik är bäst, en med stark eller svag president? Hur skulle en övergång bäst gå till, genom folkomröstning eller parlamentsbeslut?

Även om Sverige i slutändan inte kommer att ändra statsskick borde frågor som dessa frågor diskuteras runtom i samhället. De utgör en naturlig del av statsskickets demokratiska förankring, och kanske har frågan rentav betydelse för hur bra det går i långa loppet.