Stefan de Vylder: Bör privat sparande kriminaliseras?

Det här är ett gästinlägg av Stefan de Vylder som har varit docent i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm och idag är verksam som författare och konsult.

Stefan de Vylder

Frågan kan förefalla egendomlig. Men faktum är att EU:s så kallade finanspakt, som bland annat stadgar att alla EMU:s medlemsländer måste lagstifta om att begränsa budgetunderskotten till högst 0,5 procent av BNP, kan innebära just detta.

Låt oss ta det från början. Ett lands finansiella sparande är definitionsmässigt lika med saldot på landets bytesbalans, alltså skillnaden mellan export och import av varor och tjänster. Det är också lika stort som summan av det privata och offentliga finansiella sparandet.

Av detta följer att den offentliga och den privata sektorns finansiella sparande är som kommunicerande kärl. Om vi antar att saldot på bytesbalansen är noll är landets finansiella sparande lika med noll. Landet förbrukar exakt lika mycket som det producerar. Men om budgetunderskottet i landet ifråga är, säg, fem procent av BNP måste det privata sparande vara plus fem procent av BNP.

Följdsatsen av detta enkla samband är viktig: vid oförändrat saldo på ett lands bytesbalans måste en minskning av budgetunderskottet med nödvändighet innebära att det privata sparande minskar. Eller, annorlunda uttryckt: att företag och hushåll ökar sin konsumtion och/eller sina investeringar och drar ned på sitt sparande.

Men inte ens i en centralplanerad ekonomi, och än mindre i en demokratiskt styrd marknadsekonomi, kan en regering bestämma hur mycket företag och hushåll väljer att spara. Det framstår därför som minst sagt bisarrt att ett lands regering kan bötfällas när den privata sektorns sparande är för stort.

Efter finanskrisen 2008 har den privata sektorn i så gott som samtliga höginkomstländer svarat på krisen genom att öka sitt sparande. Företag och hushåll har försökt snygga till sina balansräkningar. Konsumtion och investeringar har gått ned och sparandet gått upp. Detta innebär att det offentliga sparandet, dvs. budgetsaldot, har försämrats i motsvarande mån.

Vi kan dra en parallell till den svenska 90-talskrisen. Vår kris utlöste efter 1992 en skuldsaneringsprocess i den privata sektorn. Som en följd av den våldsamma ökningen av det privata sparandet steg budgetunderskottet under ett par år till över tio procent av BNP. Detta var ofrånkomligt, men misstolkades ofta som ett uttryck för finanspolitiskt lättsinne. Eller, med ekonomiprofessorn och EU-rådgivaren Lars Jonungs ord:

Då utmålades de automatiskt växande budgetunderskotten som tecken på ansvarslös och slapp finanspolitik – inte som tecken på väl fungerande stötdämpare. Experter från IMF på besök i Stockholm bidrog till den felaktiga tolkningen genom att rekommendera finanspolitisk åtstramning mitt under brinnande kris (DN den 2 juli 2009).

EU:s  ledare, inklusive den svenska regeringen, tycks hoppas att den nya finanspakten innebär en kriminalisering av statsfinansiellt lättsinne. Jag undrar om de har förstått att den ekonomiska innebörden av en lagstiftning som kräver minskade budgetunderskott är att en ökning av det privata sparandet kan vara lagstridig och bestraffas med böter.

Comments

  1. ”EU:s så kallade finanspakt, som bland annat stadgar att alla EMU:s medlemsländer måste lagstifta om att begränsa budgetunderskotten till högst 0,5 procent av BNP, kan innebära just detta.” (att kriminalisera privat sparande).

    Rubriken och inledningen av inlägget är sensationssökande på kvällstidningsnivå.

    Nej, ett tak för storleken på budgetunderskott kan inte i sig innebära ett kriminaliserande av privat sparande. Att kalla detta ett ”faktum” är direkt felaktigt.

    För det första tillåts fortfarande underskott, men framförallt, om man inte tror på perfekt ricardiansk ekvivalens så innebär inte ett ökat offentligt sparande nödvändigtvis ett minskat privat sparande, utan i första hand innebär ett ökat offentligt sparande en bytesbalansförändring.

    Eftersom PIIGS-länderna idag har en mycket svag bytesbalans är det inget som helst problem om den stärks, och det skulle inte på något sätt innebära inte att det privata sparandet måste minska – än mindre kriminaliseras – även om det vore naturligt för ett rationellt kollektiv av privata sparare att känna sig mindre pressade att spara för sig själva ifall de kände att statens finanser var i ordning.

    Dessutom, påståendet att ”landets bytesbalans” är ”skillnaden mellan export och import av varor och tjänster” är också direkt felaktigt. Det är handelsbalansen, som utgör en del av bytesbalansen.

    • Stefan de Vylder says:

      Hej Karl,

      Tack för intressant kommentar.

      Men nej, det är du som blandar ihop handelsbalans och bytesbalans.

      Jag betonade i mitt inlägg att ett lands finansiella sparande är identiskt lika med bytesbalansens saldo, och att det perfekta sambandet mellan en ökning av det privata finansiella sparandet och budgetunderskottets storlek endast gäller vid oförändrat saldo på bytesbalansen. Men historien efter finanskriser visar att det ofta tar mycket längre tid för bytesbalansen att förbättras än för det privata sparandet att öka. Karakteristiskt för finanskriser är ju att det privata sparandet tenderar att öka mycket snabbt och kraftigt (under det att det brukar vara stabilt under lugna tider). Att i ett sådant läge lagstifta mot att länder tillåts ha ett budgetunderskott är faktiskt detsamma som att lagstifta mot ett ”för stort” privat finansiellt sparande.

      Och budgetunderskottets storlek är, som ettbetygsstudenter i nationalekonomi får lära sig, inget som staten kan fatta beslut om. Budgetsaldot är inte endast en funktion av vad staten gör utan en följd av allting annat som händer i ekonomin – exportutvecklingen, den privata sektorn konsumtion och investeringar, m.m. – som statens endast indirekt kan påverka.

      Låt mig citera en annan granskare av vad som hände efter den svenska 90-talskrisen:

      ”Det svenska budgetsaldots snabba förändring från överskott till underskott på omkring 200 miljarder kronor utlöstes alltså av en skuldsaneringsprocess i den privata sektorn. Den offentliga sektorn fungerar idag som en (förhoppningsvis tillfällig) ´parkeringsplats’ för skulder som den privata sektorn vill bli av med.” (Hans T:son Söderström, Ekonomisk Debatt nr. 3/1995).

      Om Sverige efter 1992 hade infört en lag som stipulerade ett budgetunderskott på högst 0,5 procent av BNP hade vår kris utvecklats till en ren katastrof.

      Det vore, som du skriver, inget problem om PIIGS-ländernas bytesbalans stärks. Det vore tvärtom utmärkt. Men om ”sparandechocker” efter finanskriser går snabbt tenderar däremot en förbättring av bytesbalansen att ta betydligt längre tid. I t.ex. fallet Grekland, som upplevt många år av fallande inkomster, är bytesbalansens underskott 2011 i stort sett exakt lika stort som 2009, eller omkring nio procent av BNP. Ingen hjälp här! Den internationella konkurrenskraften förblir katastrofalt dålig. Och så länge Grekland och övriga krisländer i EMU är inlåsta i en valutaunion med Tyskland finns det föga hopp om en snar förbättring. För Sverige under 90-talskrisen tog det några år för bytesbalansen att gå från minus till plus, och detta trots att vi kunde glädja oss åt en internationell högkonjunktur och en dramatiskt förbättrad konkurrenskraft sedan vi släppt den fasta växelkursen i november 1992. Utsikterna för dagens krisländer inom EMU är sämre, minst sagt.

      • Hej Stefan,

        ”det är du som blandar ihop handelsbalans och bytesbalans”

        Jag kan inte se att jag överhuvudtaget definierar bytesbalans i min kommentar, så jag vet inte vari min sammanblandning skulle bestå.

        Däremot skriver du uttryckligen faktiskt att ”Ett lands finansiella sparande är definitionsmässigt lika med saldot på landets bytesbalans, alltså skillnaden mellan export och import av varor och tjänster”

        Vidhåller du verkligen att detta påstående stämmer, att skillnaden mellan export och import är detsamma som bytesbalansen?

        Vad gäller grad av ricardiansk ekvivalens så menar du alltså att den på kort sikt är mycket hög (liten kortsiktig effekt på bytesbalansen) vid minskat budgetunderskott. Detta är möjligt, men det är inte ett trivialt generellt påstående att göra baserat på något enstaka exempel.

      • Stefan de Vylder says:

        Hej igen,
        Ber om ursäkt, det gick lite för fort när en av redaktörerna för ekonomistas bad mig definiera bytesbalans, något som jag först inte trodde behövdes med ekonomistas illustra läsekrets. Givetvis innehåller bytesbalansen också löpande tjänster för kaptal (faktorinkomster som räntebetalningar, aktieutdelningar m.m. som redovisas separat från handelsbalansen. Beklagar, och tackar för rättelsen.

      • Stefan: Jag tycker att du för fram en intressant poäng i ditt inlägg, men jag är nog ändå benägen att hålla med Karl om att det är ganska hårt vinklat eller tillspetsat. Och resonemanget bygger ju på ett antagande om oförändrad bytesbalans (vilket t ex är en rimlig utgånspunkt om hela världens ekonomier lägger på sådana restriktioner på sin politik).

        Men till skillnad från vad du skriver brukar väl bytesbalansen ofta påverkas snabbt och ganska dramatiskt vid internationella makrokriser. I litteraturen talar man ofta om ”sudden stops” och ”current account reversals” i samband med kriserna. Några exempel:

        Asienkrisen inleddes i Thailand i mitten av 1997. Efter ett drygt decennium med snabb BNP-tillväxt och stora (för den tidsperioden) bytesbalansunderskott ändrades detta snabbt.

        År BNP-tillväxt (%) Bytesbalans (% av BNP)
        1996 5,9 -7,9
        1997 -1,4 -2,1
        1998 -10,5 12,8

        I Lettland var utvecklingen ännu mer extrem:

        År BNP-tillväxt (%) Bytesbalans (% av BNP)
        2007 10,0 -22,3
        2008 -4,2 -13,1
        2009 -18,0 8,6

      • Och att Greklands bytesbalans inte har ändrats kraftigt ännu är väl en del av den nuvarande krisproblematiken. Bytesbalansunderskottet var ca 15% av BNP 2007 och 2008 och verkar ha blivit kring 9% 2011.

        En förklaring till det fortsatt stora bytesbalansunderskottet är väl att Grekland fortfarande har tillgång till internationell likviditet, dels genom stödprogrammen från IMF med flera, men kanske viktigare via ECBs TARGET-system. En tolkning (framförallt kritiskt framförd av Sinn i ett antal rapporter och kap 2 i EEAG-rapporten) av detta är ju att TARGET-systemet i praktiken ger Grekland tillgång till ECBs sedelpressar och att detta medför att Grekland kan undvika en nödvändig anpassning genom intern eller extern devalvering.

  2. I huvudsak tycker jag Stefan på ett bra sätt lyfter fram ett samband som allt för ofta glöms bort i diskussionerna om europaktens underliggande ekonomisk-politiska logik.
    Jag ska lämna de stilistiska synpunkterna – och ondgörandena över den påstådda kvällstidningsnivån på de Vylders inledning – i Karl Avedals kommentar obeaktade.
    Men jag måste ändå tillstå att han har en poäng här, speciellt vad avser frånvaron av ricardiansk ekvivalens i verkliga ekonomier. Antagandet om motsatsen görs tyvärr allt för ofta i dagens makroteori, men de modellantaganden som görs om dynamisk-stokastiskt optimerande individers rationella förväntningar i nyklassiska och nykeynesianska standard makromodeller stämmer inte med verkligheten och därför behöver verkliga privata aktörer inte – även om det föreligger kommunicerande kärl – nödvändigtvis, eller ens sannolikt, spara ett belopp motsvarande hela summan i samma tidsperiod som vi har ett budgetunderskott . Ekonomiska identitetsdefinitioner för oss tyvärr inte så långt när vi ska diskutera verkliga dynamiska diakrona ekonomiska förlopp. Sen tillkommer ju också att statlig expansion inte nödvändigtvis och omedelbart ger upphov till full privat “crowding out”, speciellt inte i en likviditetsfälla som vi sett prov på i flera av PIIGS-länderna. Exempelvis kan ju t ex en skuldfinansiering ge upphov till intertemporala substitutionseffekter i arbetskraftsutbudet med åtföljande stimulanseffekter.

  3. Stefan de Vylder says:

    Kommentar till Martin:

    Visst går det att förbättra bytesbalansen, speciellt om man övergår till en rörlig växelkurs i en god internationell konjunktur. Argentina, som du har skrivit om tidigare, är ett utmärkt exempel, liksom Sverige efter 1992. Men dagens läge inom EMU är mycket sämre i båda dessa avseenden. Europeisk recession och fast växelkurs.

    För Grekland, som hade en gigantisk kapitalimport före krisen, ser det ut så här för landets finansiella sparande i procent av BNP:

    2008 2009 2011 (prel.)

    Bytesbalans, dvs finansiellt sparande -14, 0 -6,6 – 8,8
    Budgetsaldo – 3,3 -6,8 -6,5
    Privat finansiellt sparande -10,7 +,0,2 -2,3

    Siffrorna är tagna från The Economist, och jag hinner inte kolla. Men min poäng är att bytesbalansunderskotten de senaste åren stabiliserats på en hög nivå, och att det privata finansiella sparandet som andel av BNP är mycket högre än före krisen. Konsumenterna vill inte konsumera för sina krympande inkomster, företagen vill inte investera (och vem skulle vilja investera i en ekonomi där det uttalade målet med den ekonomiska politiken är deflation?). Utan en reaktivering av den privata sektorns konsumtion och investeringar är Grekland inne i en förfärlig nedåtgående spiral. Finanspakten, om den tas på allvar, riskerar att göra saken än värre.

  4. Eftersom kapitalet i våra samhällen är privatägt så väljer naturligtvis kapitalets ägare att låsa in sitt kapital när dom inser att det inte kan förränta sig. Samhället dräneras därför på kapital. Investeringar uteblir och samhället stagnerar.
    I grunden är ju detta en strukturell fråga. Vem skall äga kapitalet? Samhället eller privata aktörer? Som det nu fungerar i våra samhällen så blir vi alla beroende av vad ett fåtal stora kapitalägare beslutar sig för.
    Krisar det sig för kapitalets ägare så måste samhället gå in och rädda det som räddas kan. Man kan säga att samhället är underställt kapitalets villkor. Våra samhällen har hamnat i en rävsax gentemot kapitalets ägare.
    Vill vi ha ett samhälle som byggs för majoriteten av sina invånare eller vill vi ha ett samhälle som byggs för kapitalägarna, alltså fåtalet?

  5. pontus says:

    Det här var ett ytterst märkligt resonemang som utgår ifrån att den privata sektorns önskan att spara dikterar statens önskan att låna. Det är naturligtvis inte sant.

    I en stängd ekonomi (alltså med bytesbalans noll) så håller följande relation

    b-d=I

    där b är den privata sektorns sparande, d är ”government debt”, och I är investeringar. Prismekanismen, dvs. räntan, kommer oavsett nivå på d att se till att relationen ovan håller. Ingen kriminalisering behövs.

    de Vylders argument är helt analogt med att säga att ”om man begränsar statens mjölkinköp till X liter per år, så måste all produktion utöver X liter per år kriminaliseras”. Detta är givetvis falskt även om det inte finns någon som helst privat konsumtion av mjölk alls. Jag vill absolut inte förolämpa någon här, men hur en nationalekonom kan argumentera för att begränsningar i efterfrågan måste implicera en kriminalisering av utbud utan att ta prismekanismen i beaktande är beyond me.

    (full disclosure: relationen ovan är en ojämlikhet (>) om ekonomin är i en likviditetsfälla. Det förändrar inte mitt resonemang.)

    • Det behövs ingen prismekanism för att se till att ovanstående identitet är sann: Den privata sektorns nettosparande (minus investeringar) är alltid lika med statens nettoutgifter (i en sluten ekonomi): (S – I) = (G – T). Om nu den privata sektorn väljer att öka sitt nettosparande med säg 1% av GDP, så kommer staten att få sänkta skatteintäkter (ex. på arbete och konsumtion) och/eller ökade utgifter (ex. sociala utgifter) i motsvarande grad. Och detta kan då komma att bestraffas, enligt det EU-förslag som ligger.

      • pontus says:

        ferridder,

        först och främst är det ingen identitet eftersom den inte håller i en likvidetetsfälla. men det är en helt annan fråga.

        men min poäng är att den privata sektorn inte kan ”välja att öka sitt nettosparande” utan – i avsaknad av prisjusteringar – att det sker ett val av nettobelånande ifrån någon annan (i det här fallet staten).

        Vad du säger är, precis som de Vylder, att eftersom i jämvikt måste q_d=q_s, så måste också en ökning av q_d innebära en ökning av q_s, och eftersom en ökning av q_d är otillåten så måste ökningen av q_s kriminaliseras!

        Det är en nästintill genant position av en nationalekonom med endast en begränsad erfarenhet. Vad de Vylder håller på med förstår jag inte ens.

  6. Intresserad av MMT says:

    Jag är inte ekonom så kanske inte fattar alla tekniska detaljer i diskussionen, men har iaf reagerat på hur politikerna i EU argumenterar som om det skulle vara någon sorts naturlag att om bara man kan sänka lönerna så mycket det går i krisländerna så skulle konkurrenskraften förbättras och länderna automatiskt skulle gå från att ha ett stort underskott i bytesbalansen till exportdriven tillväxt a la Tyskland och Sverige. Det känns oerhört naivt att tron på en sådan enorm förändring skulle vara det enda som kan ge befolkningarna i krisländerna hopp om framtiden. Särskilt när världsekonomin inte tuffar på som tåget direkt utan det flesta länder verkar ha statsfinansiella bekymmer som de försöker lösa med budgetåtstramning.

    Vilka länder är det tänkt ska dra på sig de stora bytesbalansunderskotten som krävs för att krisländerna ska hamna på överskott? Jag kan inte se särskilt många tänkbara kandidater framförallt med beaktande av att även Asien och andra tillväxtregioner verkar börja påverkas av krisen. Även det höga oljepriset borde väl göra situationen svårare.

    Det verkar extremt otroligt att något av krisländerna ska kunna göra denna exportdrivna återhämntning, även med beaktande av hur allvarlig krisen är och inte då bara i Grekland som media fokuserat så mycket på. Tittar vi istället exempelvis på nyheten om Spanien nu senast så beräknar man recession, ekonomin förväntas krympa med 1,7 % under 2012. Samtidigt som budgetunderskottet beräknas till 5,9 % av BNP och statsskulden öka till 74 %. Vid statsskuld över 60 % av BNP kräver EU-pakten att statsskulden ska minska med 5 % per år. Och samtidigt som detta ska ske ska landet ta i tu med en arbetslöshet som närmar sig 25 %, en ungdomsarbetslöshet på nära 50 % och en banksektor med stora genom gynnsamma redovisningsregler dolda förluster.

    • Men trots dessa invändningar har de flesta krisländerna redan lyckats vända stora bytesbalansunderskott till små underskott eller kanske till och med överskott. Lettland gick som sagt från ett underskott på 22% av BNP 2007 till ett överskott på 9% redan två år senare, trots att växelkursen har hållits konstant. Bulgarien hade ett underskott på fantastiska 30% 2007 men har nu ett litet överskott. Irlands underskott var kring 6% före krisen men har nu vänts till överskott. I Spanien verkar förändringen ske lite långsammare, men underskotten har i varje fall minskat från 10% till ca 4%. Italien har till skillnad från de andra krisländerna aldrig varit beroende av inflöde av utländskt kapital.

      De återstående ”problemländerna” är Portugal där underskotten endast har minskat marginellt och ligger kvar kring 10% och Grekland där underskotten har minskat ganska påtagligt men ändå är höga. Grekland och Portugal är små länder så det krävs verkligen inte några stora förändringar i de internationella kapitalflödena till och från andra länder för att få dessa små ekonomier närmare balans.

      Min poäng är inte att det är lätt att göra de omställningar som krävs i Grekland och Portugal. T ex verkar det ju tydligt att en omställning som den i Lettland inte kommer att ske i Grekland (det är bl a därför som jag i flera tidigare inlägg har argumenterat för att Grekland bör lämna euron). Vad jag försöker säga är däremot:

      (i) Bytesbalanser är inte konstanta över tiden. Vid makrokriser svänger bytesbalanser ofta snabbt från underskott till överskott eftersom utländskt kapital flyr landet och därmed gör underskotten ohållbara även på kort sikt.

      (ii) I Grekland och Portugal har bytesbalansunderskotten inte blivit ohållbara på kort sikt eftersom länderna har tillgång till euros via det europeiska centralbankssystemet trots att det inte finns någon finansiering på marknaden. Underskotten är däremot ohållbara på längre sikt så en anpassning måste ske i dessa länder, antingen genom deprecierad nominell växelkurs eller genom löne- och prissänkningar som medför en deprecierad real växelkurs.

  7. Hannes says:

    Jag ska inte diskutera alla dramatiska formuleringar, utan lägga fram en fundering till bedömning om värdet av offentliga budgetunderskott som respons på en vilja hos befolkningen att spara finansiellt. Min idé är att man kan se ett skifte till statlig skuldsättning som något likt att aktieägare tar över ett företag (med vissa skillnader).

    Vi börjar med att observera att under de någorlunda rimliga antaganden om en trögrörlig bytesbalans och att investeringar inte kan reagera snabbt på räntan finns det onekligen stora problem att spara aggregerat finansiellt för hushållen. Det är inte så konstigt eftersom finansiellt sparande alltid är omöjligt om aggregeringsnivån blir tillräckligt stort. Om man inte kan justera bytesbalansen kan man inte få utlänningar att bli skuldsatta, och reagerar inte inhemska investeringar fort kan man inte få företagen att bli skuldsatta.

    Då kvarstår att staten skuldsätter sig så att man kan finansiellt spara genom att få finansiella fordringar på staten. På en samhällelig nivå kan det i och för sig verka egalt då hushållskollektivet samtidigt dragit på sig en motsvarande skatteskuld, men det kan ha en viktig effekt som följer:

    Hög skuldsättning är ett problem i alla former av transaktioner när vi har finansmarknadsimperfektioner. Om vi ser hushåll som företagare är det rimliga att man i svårt skuldsatta situationer låter aktieägarna tar över. Vill ni helst låna ut till ett företag med jättehög skuld och fixa räntebetalningar, eller ett företag som har lovat att betala en viss procent av sina försäljningsintäkter till en speciell typ av aktieägare?

    Då detta på en privat nivå ses som slaveri är vi mycket skeptiska till kontrakt som innebär att en fix skuld omvandlas till en proportion av ens inkomst, även om det i många tillfällen kan vara bra.

    I vårt nuvarande institutionella ramverk kan staten tjäna det syfte. Om vi tänker oss att alla hushåll väljer att köpa statsobligationer som de sedan kvittar mot sina privata skulder har de förlorat en vanlig skuld och fått en skatteskuld. Totaleffekten är i stort sett att de har omvandlat skuld till aktiekapital i sig själva. Istället för fixa räntebetalningar har man nu en proportion av inkomsten att betala.

    Om denna typ av skuld har mer gynsamma effekter än vanliga skulder i en ”balance-sheet recession” (vars exakta mekanismer man då får diskutera), borde detta inte vara en förbättring?

  8. Ekonomin i ett samhälle havererar! Vem orsakar detta? Kapitalets ägare eller kvinnan på gatan? Svaret är: kapitalets ägare.
    Kan vi lära oss någonting av detta eftersom det upprepas med jämna mellanrum? Kan vi ta till oss att det finns en grundläggande orsak till varför detta scenario upprepas gång efter gång? Vad tror vi att detta beror på? Naturligtvis beror det på kapitalets ständiga jakt på förräntning! Skall vi fortsätta att ha det så? Nej det går inte. Våra samhällen/stater bryts sönder förr eller senare. Vilket vi nu bevittnar.
    Samhället, alltså vi själva, måste ta kontrollen över kapitalet och äga det gemensamt.

  9. Joakim says:

    Min tolkning är att författaren har en poäng och att den är att privat sparande försvåras om staten beskattar befolkningen högre, men i mina ögon verkar det som att det bygger på antagandet att budgetsaldot är detsamma som det totala finansiella sparandet, vilket torde vara felaktigt? Budgetsaldot (T-G) är väl inte direkt relaterat till det finansiella sparandet (NX+F)?

  10. Stefan de Vylder says:

    Varmt tack för alla intressanta kommentarer.

    Men faktum kvarstår ju: den s.k. finanspakten innebär att en ökning av det privata finansiella sparandet i ett land kan medföra att landets regering bötfälls. Jag skrev aldrig ”måste”, utan ”kan”.

    Bara några få kommentatorer har ifrågasatt den grundläggande identitet jag baserade mitt resonemang på:

    Bytesbalansens saldo = privat plus offentligt finansiellt sparande. Det senare är lika med den konsoliderade offentliga sektorns budgetsaldo.

    Detta samband har ingenting med en viss ekonomisk teori att göra, eller med huruvida landet befinner sig i en likviditetsfälla eller inte. Sambandet gäller alltid, eftersom vi har definierat begreppen så.

    Av denna identitet följer också att en ökning av det privata finansiella sparandet måste medföra en ökning av landets budgetunderskott (eller minskning av budgetöverskottet) så länge inte bytesbalansens saldo som en konsekvens av ökningen av det privata sparandet förbättras med ett belopp som överstiger denna ökning i privat sparande. För att leda i bevis att en dylik utveckling är vanligt förekommande krävs dock en ekonomisk teori. Men jag har svårt att se vilken.

    • Jag har fortfarande svårt att förstå varför bytesbalansen i normalfallet inte skulle ändras. Anta till exempel att ett grekiskt hushåll i stället för att köpa en BMW väljer att spara pengarna i en globalfond. Det privata finansiella sparandet går upp och den grekiska bytesbalansen förstärks, men det blir ingen uppenbar effekt på det offentliga sparandet.

      Eller anta att hushållet i stället behåller pengarna i sin grekiska bank (eller avstår från att ta ett lån). Banken behöver nu inte låna lika mycket på de internationella finansmarknaderna och vi får en liknande effekt på privat sparande och bytesbalans.

      Och för att leda i bevis att en dylik utveckling är vanligt förekommande krävs knappast någon avancerad teori. Vad som är vanligt förekommande ser vi i data – och där ser vi som sagt ofta mycket kraftiga svängningar i bytesbalansen när snabbväxande länder med stora bytesbalansunderskott hamnar i en ekonomisk kris.

      • Stefan de Vylder says:

        Naturligtvis påverkas bytesbalansen i normalfallet! Men knappast med lika mycket som ökningen av det privata sparandet. Eftersom den marginella importbenägenheten torde vara mindre än ett medför ett ökat privat finansiellt sparande en minskning av både import och efterfrågan på inhemskt producerade varor och tjänster. Den minskade importen dyker upp i form av en förbättrad bytesbalans, men skillnaden måste – så länge vi accepterar den grundläggande identitet som stadgar att bytesbalansens saldo är summan av privat och offentligt finansiellt sparande – med nödvändighet dyka upp som ett ökat budgetunderskott (eller minskat budgetöverskott, om nu det skulle vara aktuellt. Men då utgår inga böter – det är bara underskott som kriminaliseras).

  11. pontus says:

    Jag vet inte om jag missar någonting här, men vi kan nog alla komma överens om att världens bytesbalans är noll, alltid. Så under dessa förutsättningar så resonerar de Vylder att om den privata sektorn vill öka sitt sparande så MÅSTE också den offentliga sektorns skulder öka med samma belopp. Och eftersom det inte är möjligt, så behöver privat sparande kriminaliseras.

    Förstår jag detta rätt? I så fall är det skvatt galet. Det finns något som heter priser, och i detta fallet är priset räntan. Vill den privata sektorn spara mer så faller räntan tills dess att bytesbalansen är noll. Var är problemet. Är det jag som är en idiot här?

  12. Stefan de Vylder says:

    Nej Pontus, du är ingen idiot. Men faktum är att så länge vi accepterar den vedertagna definitionen på ett lands finansiella sparande = saldot på bytesbalansen är världens finansiella sparande, dvs världens bytesbalans, lika med noll. Världen förbrukar – i form av konsumtion plus investeringar – exakt lika mycket som världen producerar. Och i en sluten ekonomi – som jorden ju är – är sparande och investeringar alltid exakt lika stora.

    Men finansiellt sparande är en helt annan sak. Det är alltid noll i en sluten ekonomi.

    Att det ska vara så himla svårt att se skillnaden mellan sparande och finansiellt sparande….

    • pontus says:

      Ok, så jag antar att jag har fel om jag säger att givet en viss räntenivå om den privata sektorn vill spara 5% av BNP, och den offentliga vill bara låna 3% av BNP, så kan inte en sänkning av räntan — som många ekonomer skulle påstå är ett jämviktspris — justeras så att dessa storheter är identiska med varandra?

      För jag skulle hävda att räntan har precis den egenskapen. Jag visualiserar det hela som ett enkelt utbud- och efterfrågediagram där vi skapar en ”kink” i efterfrågekurvan (av lån) över en viss nivå. Varför måste vi skapa en motsvarande ”kink” i utbudskurvan (av kredit)?

  13. Andreas SO says:

    Kan man inte överproducera varor alltså?

    • pontus says:

      Jo, Andreas, men det här är nästan semantiskt. En överproduktion betraktas som inventarier vilka registreras som investeringar … Dvs. ett företag köper sina egna varor.

  14. Tobias says:

    Pseudovetenskap när den är som bäst. De Vylder dribblar bort sig själv bland formler och nonsensdefinitioner. När ska nationalekonomer inse att de inte håller på med naturvetenskap?

    En nästan identisk text finns i de Vylders bok ”Eurokrisen”, och resonemanget är om möjligt ännu konstigare där. Diskussionen i texten ovan handlar inte ens längre om själva finanspakten, utan urartar till något slags filosofisk diskussionen om hur långt man kan ta resonemanget. Det påminner mig om ”beviset” om Lunds ickeexistens, baserat på att ingen skulle kunna få för sig att bygga en stad mitt i en leråker, och därför kan staden inte existera.

  15. Flavian says:

    För att begripa vad Stefan de Vylder säger har jag konstruerat följande exempel.

    Vi antar att ett land ensidigt har slopat den egna valutan och ersatt denna med amerikanska dollar. Eftersom åtagandet är ensidigt finns det inget targetsystem som gör det möjligt för landet att finansiera ett underskott i betalningsbalansen under icke marknadsmässiga villkor.

    Dessutom har landet en lagstiftning som säger att budgetunderskottet högst får uppgå till 5 promille av BNP.

    Av någon anledning uppstår en kris i landet. Den ekonomiska aktiviteten avtar. Byggandet minskar. Detta är emellertid inte följden av någon internationell kris. I omvärlden tuffar konjunkturen på fint.

    Vad händer? Jo, rimligen kommer landets export att öka och dess import att minska. Temporärt kan arbetslösheten öka, vilket ökar statens utgifter för att försörja arbetslösa ökar. Till följd av den minskande aktiviteten så minskar skatteinkosterna. För att undvika ett alltför stort budgetunderskott skär staten ned sina utgifter.

    Betyder detta att det privata sparandet måste upphöra? Behöver det ens minska? Kan det inte helt enkelt bli så att överskottet i betalningsbalansen minskar eller att överskottet i betalningsbalansen ökar?

    Så länge det finns en internationell kreditmarknad så kan ju det ju inte rimligen vara omöjligt att erhålla ränta på den internationella marknaden. Om det inte finns inhemska statsobligationer att köpa helt enkelt därför att staten inte lånar upp medel så finns det väl andra räntebärande papper på den internationella marknaden att köpa, eller hur?

    Om den privata sektorns beteende inte förändras nämnvärt till följd av budgetnedskärningarna så blir väl följden att det uppstår ett överskott av sparande i landet och detta överskott letar sig ut på den internationella marknaden i jakt på ränta.

    Således måste jag säga att jag finner det i och för sig tillfredsställande att man beslutat att straffa länder som uprätthåller stora budgetunderskott. Genom att skära i statsbudgetarna påskyndas ju ett fall i priser och löner och rimligen minskar också importen, vilket ju alltsammans bidrar till att återställa den externa balansen. Fallande löner borde också allt annat lika bidra till ökande sysselsättning.

  16. Tobias says:

    Man kan ju också vända på de Vylders resonemang: låt oss belöna privat sparande genom att förbjuda balanserade budgetar inom EMU!

  17. Flavian says:

    Rättelse:

    Kan det helt enkelt inte bli så att UNDERSKOTTET i betalningsbalansen minskar eller att överskottet i betalningsbalansen ökar?

  18. Flavian says:

    Förresten anser jag att det är meningslöst att peka på att den globala betalningsbalansen alltid är i jämvikt. Det är däremot inte meningslöst att ställa upp frimärkssamlarnas betalningsbalans. Om en frimärkssamlare köper en chokladkaka av en annan frimärkssamlare uppstår ingen minuspost i frimärkssamlarnas betalningsbalans, men om en högerhänt frimärkssamlare köper ett tuggummi av en vänsterhänt icke frimärkssamlare uppstår ett pluspost i de vänsterhäntas betalningsbalans och en minuspost i de högerhäntas betalningsbalans. Hade däremot båda varit frimärkssamlare, men en av dem högerhänt och den andre vänsterhänt, så hade inte frimärkssamlarnas betalningsbalans påverkats av transaktionen.

    Den logiska följden av detta blir att om alla människor på jorden vore frimärkssamlare så skulle det aldrig kunna uppstå några betalningsbalanskriser, eftersom i så fall ingen enda transaktion skulle påverka frimärkssamlarnas betalningsbalans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 5 218 andra följare