Genom att elda upp sedlar skapade Gudrun Schyman värde åt sig själv, ifall sedlarna i helt skick hade ett värde för Gudrun så understeg det hur som helst värdet av sedelrök (och allt annat som blev en konsekvens av brännandet, Gudrun fick t ex utrymme i media, det gjorde henne glad och hon blev sådeles innehavare av en hjärna som producerar mer lyckobringande ämnen – en mer värdefull hjärna). Sedan kan det förvisso ha ökat värdeinnehavet för andra individer också, men det beror i så fall på att Gudrun inte kunnat internalisera denna externalitet till sig själv.

jag tycker nog att du ska läsa om inläggen ovan. Hela ditt resonemang är ju motbevisat.

”Men ”vissa omständigheter” är för det första på kort sikt och för det andra bara i vissa konjunkturlägen och för det tredje om det inte sker sterilisering. Det ligger något i denna teori—hur mycket är svårt att veta—men vår fokus var mer på de långsiktiga effekterna.”

Tack för ditt svar Per. Jag vill minnas att Keynes en gång påpekade att ”the long run is only a succession of many short runs”. Sen vad gäller att öka eller sänka penningmängden beroende på konjunkturläget är detta också en monetäristisk idé – inte bara keynesiansk. Minns Friedmans kommentar om att släppa ner pengar från helikopter under lågkonjunktur!

För det andra förefaller konjunkturläget just nu förorda mer stimulans av den aggregerade efterfrågan. I en period då resursutnyttjandet är lågt är det inte troligt att en ökad penningmängd kommer neutraliseras helt av stigande priser. Gudruns åtgärd har därför en negativ multiplikatoreffekt – om än givetvis oändligt liten.

Vad som förvånade mig med ert inlägg är att ni förefaller förutsätta a priori att penningmängdens minskning eller ökning inte har någon koppling till den reala sektorn. Om det är så nationalekonomi undervisas idag har vi problem.

2. Anna B, det jag vill lägga till är att nationalekonomi inte främst är till för att räkna ut ”vad som är bäst” utan snarare ”vad som händer”. Det är sen upp till oss medborgare (politiker i praktiken) att VÄLJA vad vi vill ha, och i det valet är både våra ”uträkningar” och etik väsentliga. Men uträkningarna tycker jag är mycket mer centrala än de flesta tycker att de är. De leder sällan till att man drar slutsatser av typen ”om vi gör si får alla det bättre än om vi gör så” men det sätter siffror på hur mycket olika intressenter vinner och förlorar och sen kan vi göra en bedömning om vad vi gillar bäst. Enbart etiska argument leder sällan framåt—enligt min erfarenhet—och framför allt är de inte ”kvantitativa”, dvs de säger inte HUR MYCKET man ska göra saker (precis hur höga eller låga ska skatterna vara?).

Sen skriver du att vi borde ifrågasättas mer internt… pust, mer kritik! Jag håller inte med—tycker vi behöver vara självkritiska förstås men inte mer än andra! Mitt intryck är tyvärr att många är speciellt kritiska till nationalekonomer. Det är intressant att fundera över varför osv, men det för kanske för långt att gå in på det också? Nu ska jag i alla fall ta en tur med lilla båten!

Vad är egentligen ekonomins syfte?”

Hear hear

Pågår visserligen en ständig diskussionen om nationalekonomins syfte men den når sällan ut.