För att få med sig politiker och allmänhet på den sortens storskaliga experiment måste det till en bra motivering. Jag tror den måste börja med ”Vi vet inte”. Om nationalekonomin står inför någon sorts vetenskaplig omvälvning är det nog smartare att understryka det än att försöka hålla det internt.
Har det utförts några sådana storskaliga experiment?

Vad är det för frågor mer specifikt? Jag antar att man skulle studera det på kommunal nivå? Hur kan man göra det så att fördelningen mellan de olika deltagarna i försöket blir rättvis, men resursanvändningen skiljer sig?
Intressant

Jag tror själv på idéen med policyexperiment. Jag är osäker på hur väl man skulle kunna studera keynesianska efekter med sådana experiment, och om politikerna i så fall verkligen skulle vara villig att medverka fullt ut, men frågan är absolut värd att fundera seriöst på!

Men när det gäller makroekonomiska slutsatser, vore det i så fall inte bättre om nationalekonomerna abdikerade från sin position som vetenskaplig auktoritet och konstaterade att det inte går att studera på ett vetenskapligt godtagbart sätt?
Så kan man överlåta åt politiker att driva just politik utan att ge folk den falska förespeglingen om att det är rationell ekonomi baserad på erfarenhet? Så får ni fortsätta att forska vidare tills ni faktiskt kan komma till en generell slutsats.
Om nationalekonomer kunde konstatera i all öppenhet att det inte finns någon vetenskapligt godtagbar kunskap om tex keynesiansk stabiliseringspolitik, då kanske politiker till och med skulle vara villiga att vara med och utforma riktiga experiment i frågan?

Din kommentar om att frågan om keynesiansk stabiliseringspolitik fungerar förefaller vara det enda fältet är belysande. Under det senaste året har ju denna fråga, i ljuset av den ekonomiska krisen, diskuterats mycket. Samtidigt är det inte ett särskilt stort fält inom den empiriska forskningen. Man kan fråga sig varför det är så, och varför det råder en stor brist på makroekonomer rent allmänt?

Ett skäl kan vara att det visat sig vara så svårt att fastställa hur stor dessa effekter verkar vara. Detta, i sin tur, beror naturligtvis på att systemen som undersöks är så komplicerade där de flesta variabler, inkl psykologiska sådana, beror på varandra. Inom varje försök till kvantitativ analys måste man därför med nödvändighet göra ett antal starka förenklingar. Alternativet att ”låta datan tala för sig själv” finns helt enkelt inte. Vilka förenklingar man bör göra är det tyvärr inte så enkelt att komma överrens om.

Man kan naturligtvis fråga sig om vi borde forska om frågor som det är så svårt att få ett entydigt svar på? Mitt svar är Ja, givet att frågan i sig är tillräckligt viktig, och den aktuella frågan synes mig vara en sådan.

Tyvärr är mycket av sådant som är genuint viktigt för oss svårt att få enkla och tydliga svar på. Andra exempel inkluderar om bistånd fungerar och hur de i så fall bör utformas, hur man får länder att komma överrens om frågor som är globalt viktiga, som klimatfrågan, och hur man minskar kriminaliteten i ett samhälle.

Det främsta skälet är väl rimligtvis att det ofta är mycket svårt att konstanthålla övriga effekter, och därmed att identifiera kausala orsakssamband. Typexemplet är kanske huruvida keynesiansk stabiliseringspolitik fungerar, och i så fall ungefär hur stora multiplikatorerna är, där i princip alla forskare har tillgång till samma data, men där det änu inte finns någon tendens till vare sig konsensus eller konvergens i uppfattningarna.