Om jag hade en poäng (vilket jag inte hade, notera att jag skrev anekdot), hur skulle det som du skrev kunna vara min poäng? Möjligen skulle man kunna tolka min poäng som att högutbildade personer med trygg anställning bättre klarar av att lösa allmänningsproblem på arbetsplatsen. Men det var inte heller min avsikt.

@ Robert

Jag gjorde inte några direkta anspråk på att förklara varför de olika situationerna uppstod även om jag inser att det är lätt att tolka det jag skrev så. Det gick lite för fort. Jag ville bara illustrera vilken typ av arbetsplats det var. Och jag borde naturligtvis lagt till en mängd andra beskrivande faktorer. Som det faktum att könsfördelningen var helt annorlunda mellan arbetsplatserna. Det var klantigt.

F.ö:
Jag tror själv att det finns skillnader i genomsnittligt beteende mellan män och kvinnor i detta avseende. VILL FÖR TYDLIGHETS SKULL BETONA ATT JAG INTE GÖR NÅGRA ANSPRÅK PÅ ATT FÖRKLARA VAD DE BEROR PÅ.

Min erfarenhet är att kvinnor är överrepresenterade bland de rediga och hänsynsfulla och att män ofta blir redigare och mer hänsynsfulla i kvinnors närvaro.

(Något om uppfostran och könsroller och sånt flimrade förbi i min kvinnliga hjärna)

I bassängfallet handlar det sannolikt om att den som har formell rätt att bestämma, badvakten, inte bryr sig om hur folk simmar innanför linorna. Det krävs då att någon tar sig rätten att huta åt de andra simmarna, vilket bara fungerar om det inte finns någon bland dessa som irriterar sig på privatpoliser. Friheten att slippa bli tillsagd väger tyngre än eventuella effektivitetsvinster. Det har ingenting med institutioner att göra (om det däremot fanns en skylt som förordade visst simsätt och inte åtlyddes skulle problemet kanske kunna klassas som institutionellt).

I köksfrågan är det typiskt så att man sätter upp lappar istället för att man säger till någon direkt. Det beror sannolikt på att man formellt inte har rätt att leda sina arbetskamrater – det är chefens roll. Samtidigt bryr sig inte den formella chefen om att hålla reda på köket, delvis beroende på att det är kostsamt att samla in tillräcklig information (man måste övervaka diskbänken), delvis på grund av att det är en struntsak i jämförelse med företagets övriga utmaningar.

Ostrom skriver väl om spontant bildade organisationer. Köksfrågan handlar istället om problem i formella organisationer. I de flesta hem (spontant bildade konstellationer) är nog disken en mindre fråga? Jag skulle vilja säga att detta handlar mer om ledarskap och roller än om entreprenörskap (även om t.ex. Mark Cassons entreprenörsskapsbegrepp mycket minner om ledarskap). Det entreprenörskap Roberg föreslår kräver alltså ledarskap. Men det finns gränser för hur mycket en informell ledare kan göra inom ramen för en hierarki. Man kan inte ta den formella chefens roll hur som helst.

Var gränsen går mellan formellt och informellt är dock en klurig fråga som någon gärna får kommentera.

Anders, jag är skeptisk till att det har så mycket att göra med utbildningsnivå. Där jag jobbar är det nästan bara disputerade och vi brukar ha problem med både länsad fruktkorg och odiskade koppar…