Jag är inte rätt person att föra en djuplodande diskussion om realismbegreppet, men om jag förstod Sugden rätt så är det en skillnad mellan modeller i fysik och i nationalekonomi. Modeller i fysik bygger på förenklande antaganden (ingen friktion m.m.), men vi kan komma väldigt nära dessa antaganden i verkligheten genom att göra experiment, åka ut i rymden etc. Antaganden i nationalekonomi är ofta av en annan natur, till exempel kanske vi antar att det finns en kontinuerlig mängd agenter eller att de agerar på ett schackbräde, men det är antaganden av en typ som aldrig är uppfyllda (inte ens i experiment).

Jag håller f.ö. med dig om att det också är en viktig uppgift att konstruera modeller som vi kan använda för kvantitativa prediktioner. När det gäller sådana är det dock prediktionerna som ska vara riktiga, några realismkrav behöver man väl inte ställa på antagandena så länge prediktionerna är de rätta? För denna typ av uppgift så kan jag ställa mig bakom F53:s instrumentalistiska filosofi.

Det är f.ö. inte bara en hypotetisk diskussion att mer realistiska modeller (eller kanske snarare “mer mekanismorienterade”) kan ha sämre prediktionsförmåga. Bengt Assarsson hävdade nåt liknande på DN Debatt angående Riksbankens modeller: http://www.dn.se/opinion/debatt/ekonomin-blir-battre-an-vad-riksbanken-spar-1.943957.

Jag tror att ekonomiska teorier ger olika typer av insikter. En typ av teorier har vi för att förstå fenomen, som t ex arbetslöshet, diskriminering eller segregation. Teorier här bör naturligtvis ha realistiska element, d v s beskriva mekanismer på ett realistiskt sätt, vilket man ju normalt gör bäst genoma att skala bort allt sådant som inte behövs för att förklara den aktuella mekanismen. Ofta är naturligtvis en mindre realistisk modell i termer av hur lik verkligheten den är, att föredra. Men likafullt bör modellen vara realistisk i någon mening, men låt oss inte strida om ord.

Andra teorier används för andra syften, t ex för att svara på frågor som vad som händer med CO2-utsläppen i Sverige om vi höjer CO2-skatten med 50 öre per kg CO2, eller hur stor multipliktorn av offentliga utgifter (av något slag, vid någon tidpunkt) i den amerikanska ekonomin egentligen är. I dessa fall handlar det ju inte om att isolera och förklara en enskild mekanism eller fenomen, utan att så gott det går använda teorin som utgångspunkt för att kvantifiera viktiga samband. För denna typ av syften är realism viktigt också i meningen av kvantitativ approximation, på samma sätt som en fysiker väljer vilka antaganden som han/hon skall göra för att beräkna hur lång tid det tar för an kropp att falla till marken (en lämplig teori tar t ex med tyngdkraften, men ignorerar relativitetsaspekter, medan luftmotståndet inbland tas med, ibland inte).

Och, nu kommer mitt kanske lite mer kontroversiella påstående, jag tror att ekonomer som grupp numera lägger för lite vikt vid den andra typen av teorier.

Den första är skriven av nykeynesianen Kenneth S. Rogoff tillsammans med Carmen M. Reinhart.

“This Time it is Different: Eight Centuries of Financial Folly”

recenserades i The American Interest november/december nummer 2009 av Harold James i artikeln “Recession Regression”. Denne påvisar just problemen med att strunta i historien för att stirra sig blind på vackra ekonometriska formler och teorier.

Davidson inleder:

“One of the fallouts of the global financial crisis, especially after the collapse of Lehman Brothers in September 2008, has been the questioning of the credibility of much of what passes for economic science, whether delivered by the mathematical adepts of sophisticated financial modeling in the business world or by academia.

This kind of economics promised a rational world of ever-increasing prosperity and stability. It was rather dismissive of economic history, which was cast off as an obsolete discipline based on old-fashioned, low-technology techniques. The only value economists saw in history was as a mine for microeconomic data that could be fed into complex mathematical models. By contrast, economic history (which is often rather gloomy) now looks rather more interesting and important. Carmen Reinhart and Kenneth Rogoff have delivered a powerful and eloquent statement explaining why. “

I samma nummer skriver Kenneth M. Davidson i artikeln I artikeln “Reality be Damned: The Legacy of Cicago School of Economics” om vådan av stora övergripande makroekonomiska modeller såsom Marxism, Keynsianism och Chicago skolan. Boken ges ut under 2010 och heter “Chicago Economics and the Origin of the Finacial Crisis”

Nu kanske jag tycker att det är lite väl magstarkt. Idén att lyfta in obligatoriska kurser på högre nivå kan tänkas bli en metod att komma tillrätta med att de lägre nivåerna i utbildningsväsendet levererar undermåliga produkt… studenter som sedan måste utbildas för att klara av det som de redan skulle vara redo att klara av. Men nog kunde det vara en idé att ha ett sådant krav för att få plocka ut en master.

(Sedan är det givetvis ett par institutioner på våga universitet som skulle bli väldigt glada över ett sådant beslut medan andra skulle beklaga sig en smula – men det är ju ett annat problem)

jag håller helt med dig. en grundkurs i metodologi om minst en halv termin tycker jag inte är orimligt för alla som pluggar samhällsvetenskapliga ämnen. metodologi är ju skitviktigt, inte bara för kvaliteten i ens eget arbete, utan också för förmågan att kommunicera och samarbeta med andra närliggande discipliner genom det ramverk och de begrepp som metodologi och vetenskapshistoria ger.

Om det hade varit lika mycket metod i nationalekonomin hade kurserna förstås överlappat varandra. Därför tycker jag att det borde finnas gemensamma kurser i samhällsvetenskaplig metod, där man kan välja olika delkurser efter behov och intresse.

jag tycker att det är mycket trist att det inte finns ett större metodologiskt tryck på nek-studenter. jag hade gillat sådana kurser, och det hade förmodligen höjt kvaliteten på det som produceras avsevärt. svåra matematiska modeller kan verkligen ge fog för talesättet att inte se skogen för alla träden i detta avseende.

mer metodologi! (det är faktiskt rätt kul också.)