Jag är övertygad om att kombinationen av inflationär penningpolitik och en fri guldmarknad är en cocktail som i ett längre perspektiv kommer att medföra att guldet återfår rollen som finansvärldens monark och då behöver man ingen penningpolitik.

Det kan vara värt att påpeka att nivåerna på de korta svenska penningmarknadsräntorna under det senaste året har varit mycket lika nivåerna i euroområdet, medan de danska räntorna har varit klart högre. Det danska valet att inte införa euron men ändå ha en fast växelkurs tycker jag är mycket märkligt.

Jag håller även med dig om att det skulle vara önskvärt med någon form av gemensam euroomröstning för Danmark och Sverige — grannlandets val påverkar definitivt beslutet så som du säger. Men jag håller som sagt inte med om att den senaste tidens svenska penningpolitik kan ses som ett argument för att vi bör införa euron.

”I perfekt konkurrens ska ju företagen som bekant inte gå med vinst, eftersom det bara skulle attrahera fler konkurrenter.”

Detta stämmer inte alls. Det vore detsamma som att arbetskraften skulle arbeta utan lön om perfekt konkurrens rådde på arbetsmarknaden.

Däremot gäller det att övervinster (och överlöner) inte skulle förekomma med perfekt konkurrens, men det är något helt annat.

För produktion krävs investeringar och för investeringar krävs kapital. För att kapital ska sättas i arbete krävs (real) avkastning; utan avkastning finns det ingen poäng i att sysselsätta kapital i en riskfylld verksamhet, lika lite som det finns någon poäng för en arbetslös att ta ett jobb som inte ger någon avkastning alls, oavsett hur välfungerande marknaden är. Börsens existens bevisar alltså inte på något sätt en bristfällig konkurrens på kapitalmarknaden.

Vad menar du med att avkastningen på kapital har varit extremt hög under många år och vad baserar du detta på? Jag påstår inte att du nödvändigtvis har fel, utan det är en fråga man kan svara olika på beroende på hur man definierar saker och ting, men det vore intressant att höra vad du avser.

Du säger också att ”De senaste 10-20 åren har konsumtionen i industriländerna finansierats genom allt högre skuldsättning, snarare än reallöneökningar.”

Det är inte heller ett påstående jag kan köpa. Visst har skuldsättningen ökat, men hur stor del av konsumtionen menar du utgörs av skuldökning? Skulle man tolka dig ordagrannt så säger du att 100% av konsumtionen finansieras med lån, men det menar du förstås inte. Hur stor del av konsumtionen under de senaste 10-20 åren menar du har finansierats av en ökad skuldsättning? 5%? 10%? Mer?

Nu ser som sagt verkligheten totalt annorlunda ut. Avkastningen på kapital har varit extremt hög under många år (bortsett från efter den senaste kraschen). Det är inte mer än rätt att de som arbetar ska få en bit av kakan också. Dessutom är det en ökande försäljning som står bakom en stor del av vinsterna. De senaste 10-20 åren har konsumtionen i industriländerna finansierats genom allt högre skuldsättning, snarare än reallöneökningar. Det säger sig själv att det inte är hållbart i längden.

Alltså: Som jag ser det så måste avkastningen på arbete öka relativt avkastningen på kapital om kapitalismen ska kunna fortsätta att fungera.

Jag är egentligen inte ekonom, och jag skulle gärna se att någon ekonom kommenterar det jag skriver.