Nej, förresten, jag tror det vore bättre om du slutade slösa med din — och andras — tid på att skriva meningslösa bloggkommentarer.

Sedan bör man väl inte överdriva Norths genomslag. Professor emeritus Ulf Olsson har ju på flera ställen (se exempel i min artikel på detta tema, sid 14, fn 33) beskrivit hur de svenska ekonomhistorikerna på 70-talet tog avstånd från North och Fogel och deras neoklassiska orientering och alltför slappa inställning till källkritik.

När det gäller Myhrman håller jag med om att hans bok innehåller brister, och att detta nog delvis förklarar varför hans genomslag inom svensk ekonomisk historia — och tyvärr även nationalekonomi — varit begränsat.

Till sist vill jag än en gång understryka att ingen vore gladare än jag om svensk ekonomisk-historisk forskning inlemmar de perspektiv som dominerar fullständigt inom den globala ekonomisk-historiska forskningen. Detta betyder att insipiration hämtas från förebilder som Douglass North, Robert Fogel, Avner Greif, Joel Mokyr,Claudia Goldin, Jeffrey Williamson, Mike Bordo, Greg Clark, Bob Allen, Joe Ferrie, Naomi Lamoreaux och många andra. Detta kräver att ytterligare fokus läggs på ekonomisk teori och statistisk analys och är enligt min mening den naturliga vägen till att internationellt integrera svensk ekonomisk-historisk forskning.

Om du verkligen vill undersöka de ”neoklassiska” institutionalisternas påverkan på svenska ekonomhistoriker, så föreslår jag en genomgång av vilka utländska idébärare som gästat ek-hist institutionerna samt hur hur många och vilka avhandlingar och seniora verk som har en integrerad institutionell analys. Det jag ser från min horisont som professor i ekonomisk historia och institutionell ekonomi, är att ständigt nya doktorander hittar fram till de institutionella glasögonen.

Och till sist Daniel. Jag blir arg när du inte tar reda på fakta. Hoppas inte dina inlägg här speglar din forskarsjäl – i så fall är du härmed avslöjad. Du skriver ”Symptomatiskt nog har den boken (Myhrmans) förtigits och förtalats av svenska ekonomhistoriker alltsedan dess publicering.” Sanningen är att den institution som du själv först disputerade på gav ut en forskningsrapport som behandlade institutionell analys á la Myhrman och North, som följde på ett nordiskt symposium i Stockholm. EHF nr 5, läs sidorna 119-141 med kommentar av din handledare Håkan Lindgren. Innan det hade vi ett svensk konferens om Institutionell teori på Spökslottet, där Myrhman berättade om sin modell för doktorander och seniora, vilket var mycket uppskattat. Och på institutionen på Frescati, där du läste, hade vi ett Forum för Insitutionell teori tillsammans med nationalekonomer. Myhrmans bok recenserades av bl a Johan Söderberg (Ekonomisk debatt) och mig själv (Historisk tidskrift tror jag det var). Myhrman har också funnits på såväl grundutbildningen och forskarutbildningen (bl a doktorandskursen i Institutionella analys, 2008). Problemet med Myhrmans bok var att när den kom 1994, hade North redan sagt ungefär samma sak, plus att Myhrman var väl generell och selektiv när han applicerade sin modell på svensk historia! Men han fick mycket beröm för sitt mod och sin pedagogiska rapphet!

Men att den neoklassiska institutionella analysen (á la North) inte helt ignorerats i Sverige (vid sidan av Lund där den alltid haft starkt fotfäste) visades av Christoffer Rydlands (se hans kommentar ovan) lista över avhandlingar där North citeras. Detta är positivt för oss som gillar en mer ekonomiskt inriktad institutionell analys.

Du är förstås välkommen att delta i diskussionen här på Ekonomistas men då får vi be dig att framföra argument till stöd för dina påståenden, och gärna att du använder ett mer sakligt tonläge.

När det gäller Lund, som Tobias omnämner, är North-orienteringen inte helt detta oväntad. Lundensarna arbetade redan på 1960- och 70-talen aktivt för en mer kliometrisk orientering av ämnet i Sverige. De lanserade t o m en egen tidskrift, Economy and History, där ansatsen preimerades och där North, Fogel, Davis och andra kliometriker recenserades. Men när tidskriften till sist slogs samman med SEHR var detta beviset på att denna ådra förlorat kampen om svensk ekonomisk historia. Vinnarna var istället de mer weibullianskt orienterade ”källkritikerna”.

Detta är i alla fall min personliga läsning av ämnets utveckling och status idag. För den som är intresserad skriver jag mer om detta i mina artiklar om svensk ekonomisk historisk forskning i SEHR (huvudartikel och replik) och Ekonomisk Debatt.