Jag minns en uppsats om tidningsmarknaden som hade tillagats ungefär så här: 1) hitta en databas. 2) gör en regression 3) ställ upp en matematisk modell i början på uppsatsen så inte så många kan läsa den 4) kom från ett fint anglosaxiskt universitet. Allt detta fyller samtidens vetenskapliga retorik. Diskussionen blev dock tyvärr ganska meningslös. Det fanns ingen i rummet som förstod hur tidningsmarknaden fungerar. Om det beror på ointresse eller brist på tid vet jag inte.

Jag tror inte Calmfors utbildningsmodell räcker till. Klyv istället programmet i ett program för teoretiska eller matematiska nationalekonomer, och ett för empiriska sådana. Det första borde smalnas av och rekrytera riktigt duktiga matematiker, så att ämnet inte blir en avstjälpningsplats för svaga sådana. Det andra skulle kunna inriktas på empiriska problemområden. Efter inledande kurser i mikro, matematik etc kunde man lägga mer kraft på att läsa in sig på det empiriska område man skall analysera. Det kunde då inkludera de ämnen Calmfors beskriver, men även tid för att läsa in sig på andra forskningstraditioners forskning på området. (Det borde väl vara bättre att en beteendeekonom läser psykologi än lär sig avancerade modeller i I-O?) Nationalekonomin skulle då ha större möjlighet att både tillföra värde och bli tagen på allvar.

I Storbritannien upplöstes för några år sedan nästan samtliga ekhist-instititutioner varpå forskarna gick till antingen nek eller historia.

Faktum är att det i ytterst få länder idag överhuvudtaget finns någon egen disciplin som kallas ekonomisk historia. De personer som i dessa länder bedriver ekonomisk-historisk forskning för detta vid andra universitetsinstitutioner (återigen huvudsakligen nek eller historia).

Huruvida ett sådant uppbrytande av ämnet i Sverige är önskvärt är en annan fråga.

Låt de som är intresserade av modern ekonomisk historia integreras med nationalekonomi och de som är intresserade av äldre historia integreras med historieämnet.

Finns säkert gränsfall som historisk sociologi, men det vore en vettig lösning för att få in en ökad kunskap om historia bland nationalekonomerna.

Lämnade universitetsvärlden för runt tio år sedan så jag kan inte bedöma om det är praktiskt genomförbart.

Personligen tycker jag att den konstant implicita uppdelningen mellan nationalekonomi, ekonomisk historia och eventuellt andra näraliggande ämnen är kontraproduktiv. Vi har i Sverige en institutionaliserad uppdelning av ämnen som är historiskt arbiträr – och går tillbaka endast några årtionden – samt som går rakt emot exempelvis det synsätt som formulerades av Alfred Marshall, J.M. Keynes och Eli F. Heckscher. Under åren som har förflutit har flera etablerade intressen fossilerats, även om allt som skiljer dem åt är ett våningsplan.

Enligt snäva definitioner är de ovan nämnda förgrundsgestalterna varken nationalekonomer eller ekonom-historiker, då de inte passar väl in i något av de moderna facken. En person som Jack Weatherford skulle inte vara välkommen någonstans, utom möjligen inom antropologin.

Resultatet av allt detta är att ekonom-historiker inte uppmuntras att studera teori, och att nationalekonomer inte uppmuntras att studera historia. I en situation då kunskap om exempelvis finansiella kriser är akut är situaionen smått bisarr. Det är ett exempel på ämne där mer samarbete skulle ge omedelbar avkastning. Med då måste alla etablerade sidor avstå terräng.

Tja, dels finns ju den klassiska hypotetisk-deduktiva metoden, där vi ju tar teorin till datan för att se om den stämmer. Till exempel kan detta göras i sammanhang där det finns flera kontrasterande kandidatmodeller för att förklara observerade skeenden.

En annan, mer empirisk (jag höll nästan på att säga empiricistisk), ansats är se hur väl de olika modellerna förklarar ett visst samband i olika empiriska sammanhang (t ex olika länder eller tidsperioder — förstås efter att hänsyn tagits till andra skillnader mellan jämförelseobjekten).

Listan kan göras både längre och mer fullödig.

PS: Läste du Saint-Pauls artikel? Där får du ytterligare svar på din fråga.

De ekonomer som gör prognoser, exempelvis bankernas ekonomer, ja de anser sannolikt att god prognosförmåga är en ganska intressant kvalité hos modeller och de teorier som dessa bygger på. Deras kunder, som förlitar sig på dessa i kraft av den legitimitet akademin ger dessa ekonomer, är nog ännu mer intresserade av denna aspekt. Att få förklarat i efterhand varför det gick åt helvete med investeringen må vara akademiskt intressant. Men det är kanske inte det man vill att förvaltningsarvodet skall gå till.

För egen del tycker jag det är naturligt att man inte kan förutse en kris. Jag inser att alla nationalekonomer inte utger sig för att kunna göra detta. Det som förvånat mig är snarare hur dåliga prognoserna blev när krisen väl hade inträffat. Kan någon förklara det för mig? Det senaste året har prognoserna snurrat som kompassnålar på nordpolen. Och varför betalar marknaden för något som mest påminner om vilda gissningar? Se där några frågor att reda ut för en klokare person än jag.

Nu kan förstås hävda att säga att andra samhällsvetare inte heller förutsåg krisen, men det är ju inte heller så många av dessa som utfärdar prognoser. Det gör det dels lite svårare att veta vad de tyckte, dels gör det faktum att de inte tar betalt för prognoser, eller ger teoretiska underlag till dessa, att de inte riktigt har samma ansvar för dem. Det är lite som att säga ”försök själv då” till en kritiker av astrologer och Nostradamus.

Men om man för stunden godtar, att prognosförmåga inte är vad som kännetecknar en bra nationalekonomisk modell, vilket nog mannen på gatan lätt förleds att tro, ja vad är det då som skiljer bra nationalekonomiska modeller från dåliga? Och vad är syftet med att konstruera dem? Jag har själv inget emot matematiska modeller, och har egna funderingar av vad värdet av dem kan vara, men det vore först intressant att höra vad Daniel Waldenström har för tankar om detta.