Det finns en blog som heter Monkey Cage som just diskuterar frågor om hur människor väljer i allmänna val.

Nedan en blogpost om hur journalister disktuterar taktik istället för innehåll.
——————————————————

Horse Race Journalism, Redux
from The Monkey Cage

Paul Krugman and Matt Yglesias respond to the Washington Post’s ombudman’s finding that their coverage of health care reform has focused on strategy rather than policy consequences.

Krugman suggests some reasons why it’s easier and safer for journalists to write on strategy. Yglesias adds this:

After all, the vast majority of people in this day and age don’t watch cable news channels and don’t read newspaper articles about American politics. The minority of the population that does do those things presumably consists of people who find coverage done the way it’s done to be pretty interesting. If you changed it all around to focus more on things like “what does this mean for average people?” or “what sorts of people would be impacted by this bill and how?” and less on things like “what tactics are Republicans using?” or “was it a mistake for Obama to emphasize cost control?” then you’re running a good chance of alienating the audience you have, and just kind of hoping that the people who are currently tuned out would tune in.

Some research suggests that he is right. In this post, I summarized a nice study by Iyengar, Norpoth, and Kahn. In the fall of 2000, they sent subjects a CD-ROM with campaign stories from the 2000 race and then tracked the attention they paid to different categories of studies. They found:

Given access to a wide variety of news reports about the presidential campaign during the weeks immediately preceding the 2000 election, we find that voters were drawn to reports on the horse race and strategy. Strategy reports proved especially popular among readers with higher levels of political engagement.

In short, the actual audience for news wants to hear more about strategy. Why? Probably because they already know what candidate or, in this case, policy they favor — at least in broad terms (e.g., yea or nay on health care reform) — and so they want to know whether their preferred policy is “winning.” That’s what strategy coverage provides them.

Jag ville visa på att politiker döljer den verkliga innebörden av sin politik eftersom väljaren är så okunnig och har sådana vanföreställningar.

Politiker rider och understödjer dessa väljarens vanföreställningar.

Detta leder till att vi får en pseudodebatt. Den som ljuger och vilseleder bäst samt säger minst om sin egen politik vinner valet.

Jag tycker att det är mycket märkligt att vänsterpolitiker och beteendeekonomer, som som kritiserar marknadsekonomin och anser att vi människor är irrationella och gör felaktiga val, vill helt och håller reglera och styra människors val. De är helt och hållet emot laissez-faire men helt plötsligt är det helt och hållet anhängare av en extremform av laissez-faire när det gäller en marknad, den politiska. De är emot alla fomer av krav på kunskap hos väljaren krav, på sanningsenlighet och varuupplysning när det gäller politiker.

Oerhört märkligt. Det är dock lika märkligt att anhängare av den mycket friare marknad vill införa begränsningar i den politiska marknaden.

Både extrema egalitärer och extrema frimarknadsförespråkare verkar hamna i upplyst despotism, att en allvetande och upplyst individ kan och bör styra olik typer av val. De verkar dela föraktet för den okunniga, förändringsobenägna och oupplysta massan.

Vi vet väl dessutom att det ofta finns inkonsekvenser i politiska beslut, vare sig de är relaterade till paternalism eller annat?

Likaså är det väl uppenbart att politiker normalt försöker fokusera på positiva konsekvenser som ett förslag eller en åtgärd innebär, och dölja de motsvarande försämringar för vissa grupper som följer?

Lägga ned konsumentupplysningen? Återigen, oavsett vad man anser om paternalism är det ju uppenbart att konsumentupplysning kan ha ett värde för folk för alla de varor där man inte har uppenbara självkontrollsproblem, som gräsklippare eller tvättmaskiner.

Samtidigt tror jag nog att även konsumentupplysningen faktiskt präglas av en viss paternalism: Jag tror t ex inte att det är en slump att vi sällan ser tester i Råd & Rön över vilka cigaretter som egentligen smakar bäst.

En av föredragshållarna på Mont Pelerin mötet i Stockholm Bryan Caplan har skrivit en bok där han debunkar myten om den rationella väljaren, ”The Myth of the Rational voter: Why Democracies Choose Bad Policies”, Princeton University Press 2007.

Innan boken kom skrev han en kortare artikel om detta, se inledningen nedan. Han tar just upp det problem du diskuterar.

Jag gillar Bryan Caplan och läser honom regelbundet på EconLog och kan verkligen rekomendera att läsa denna artikel.

_______________________________

”The Myth of the Rational Voter” by Bryan Caplan, November 6th, 2006

There’s an election tomorrow. Do voters know what they’re doing? According to the typical economist — and many political scientists — the answer is “No, but it doesn’t matter.” How could it not matter? The main argument is that the public’s errors cancel out.[1]

For example, some people underestimate the benefits of immigration, and others overestimate the benefits. But as long as the average voter’s belief is true, politicians win by promoting immigration policies based on the facts. This story is clearly comforting, but is it correct? Are the average voter’s beliefs true? In The Myth of the Rational Voter, my forthcoming book with Princeton University Press, I review a large body of evidence and conclude that the answer is definitely no. Like moths to the flame, voters gravitate to the same mistakes. They do not cancel each other out; they compound.

In my book, and in this essay, I focus on the public’s mistaken beliefs about economics. Partly, this is because I am an economist, but mainly it is because economics is such a clear example of a subject that is politically important (”It’s the economy, stupid,”) yet poorly understood. I suspect that the public’s errors extend far beyond economics. There is convincing evidence that the public holds systematically biased beliefs about toxicology and cancer.[2]

In foreign policy, similarly, we have the “rally round the flag” effect, the public’s tendency to support wars as soon as they have been declared. But even if the average voter perfectly understood every non-economic subject, misconceptions about economics by themselves would pose a serious problem for democracy.

Även om jag egentligen inte har en aning om hur en sådan jämförelse skulle gå till så kan man ju spekulera. En aspekt är om politiken verkar syfta till att korrigera ”beteendestörningar” på en konsekvent sätt eller om det finns motsägelser. Här tycker jag att Alex pekar på något viktigt; hur är en sådan ekonomisk-politisk modell förenlig med att så mycket energi verkar läggas på att dölja politikens egentliga innehåll från väljarna? Skulle ökad kunskap få medborgarna att välja ”fel” utifrån sina egentliga preferenser?

Jag ställer inte dessa frågor retoriskt utan håller öppet för att så skulle kunna vara fallet. Men om svaret är jakande måste man även inom andra politikområden ställa sig frågan om det verkligen är optimalt att medborgarna får kunskap om förhållanden och samband. Är den beteendeekonomiska slutsatsen att det kanske är läge att lägga ner konsumentupplysningen?

En grundbult i det socialliberala/socialdemokratiska välfärdsbygget är den generella välfärden dvs att alla ska omfattas oavsett inkomst. Enligt ledande socialdeomkratiska ideologer såsom Jaokim Palme är det själva rationelen. Medelklassen, framför allt den övre medeklassen, får delvis valuta för alla de pengar och avgifter de betalar in till staten. Omfördelningspolitiken ”döljs” på samma sätt som momsen och de sk. arbetsgivaravgifterna. Om det istället vore som i USA att deras variant av moms slås på efter kassörskan har slagit in alla varor samt socialavgifterna betalades hälften av arbetsgivaren och hälften av den anställde (nationa ekonomisk korrekt fördelning) skulle vare sig momsen kunna vara 25 % eller social och pensions avgifterna vara 35-50 % (om även den av kollektivavtalet tvingade tjänstepensionen räknas in).

Vore jag Allians politiker och för en mindre stat skulle jag verka för att göra momsen och arbetsgivaravgifterna tydliga, kräva att de togs ut sist och inte som idag döljs.

Vidare skulle jag ta kraftigt påpeka att 80 % av alla de skatter och avgifter en individ betalar in i skatt över sitt liv återfår denne individ, endast 20 % används till omfördelning och andra statliga utgifter. Jag skulle argumentera att ”Varför behöver staten tvångsspara åt mig, vore det inte bättre att staten istället krävde att jag var grundförsäkrad och sedan fick välja min egen lägsta nivå?”

Detta skulle leda till att debatten om skatte- och omfördelningspolitiken skulle renodlas och att kritiken på skattesänkning som trygghets förstörare upphöra, den saknar då grund.

Vidare skulle det leda till en mycket bättre resursanvändning av statens resurser samt behovet av paternalism i välfärdsstaten skulle upphöra för 80-90 5 av befolkningen och istället inriktas på de som verkligen behöver hjälp.

Jag har inget emot vare sig mjuk eller hård paternalism för de som tar emot andra skattebetalares bistånd men jag är extremt emot den på andra områden såsom inom alkoholpolitiken pensioner, sparande samt sjuk och hälsovård för de 80-90 5 som har få eller inga problem.

Beteendeekonomi, men mest den radikala beteendepsykologin den bygger på, är i mina ögon alldeles ypperliga medel att styra enskilda individer samt mindre grupper, arbetsplatser. Men att använda den på aggregera nivå för att politiskt styra hela samhällen grupper är den i princip verkningslös. Det går nämligen inte att känna alla människors val både över tid och över rum.

Jag finner då den hårda klassiska paternalismen bättre, den är i alla fall ärlig. Den är rent ideologisk och döljer sig inte bakom förment altruism och vetenskap.