Notera dock att vi inte pekar ut orsaken till de höga betygen på en viss skola, däremot stämmer mönstren väl med vårt teoretiska resonemang. Och det var bristerna i systemet vi ville peka på, inte att försöka sätta dit enstaka skolor.

Jag hade nog testat att skapa några dummyvariabler av provresultaten, istället för att hitta den magiska formen. Observationer har ni väl så det räcker till det mesta? Men å andra sidan ligger förstås de huvudsakliga problemen i att provresultaten bara fångar en del av elevernas relevanta egenskaper.

Fast skolorna stämmer bra överens med mina fördomar, så jag tror på allt!

Rickard: Ja, och varför inte? Vi vill bara rensa för bakgrundsfaktorerna och gör det med en relativt flexibel funktionsform. Sedan är det lite knöligare att få fram de fixa skoleffekterna med en logit.

Enligt min uppfattning skall aldrig vare sig kön, etnicitet eller socioekonomisk status ligga till grund för någon form av antagning, vare sig till högskola eller arbete. Diskriminering är lika illa oavsett om den är positiv eller negativ.

Att det sannolikt finns begåvningar inom etniska grupper och socioekonomiskt utsatta grupper som av olika anledningar inte når sin rätt potential får addresseras med andra metoder än positiv särbehandling, specialla kvotgrupper vid antagning mm.

För mig är kombinationen av högskoleprov och betyg med lika viktning ett ypperligt sätt att komma bort från betygsinflation samt öka sannolikheten för socioekonomsisk svaga begåvningar att erhålla bra utbildning.

När det gäller SAT debatten rekommenderar jag denna artikel:

The SAT and Its Enemies Fear and loathing in college admissions.
by Andrew Ferguson 05/04/2009, Volume 014, Issue 31

Artikel författaren avslutar mycket insiktsfullt:

Best of all, without SAT scores, a dean’s discretion is greatly enlarged. He is released from the tyranny of objective numbers. For the progressive admissions director, aching to make his school a gorgeous mosaic of multiculturalism, the SAT must chafe like a manacle. It offers a datum with which outsiders can second-guess his judgment: Why’d you accept Billy with a 1200 SAT and deny Jane with a 1500? He’ll face no more questions like that if he can persuade his school to drop the SAT.

Inevitably, I suppose, the demotion of the SAT and what it represents begins to carry a whiff of the same postmodernism that has overtaken the humanities in most elite colleges. We shouldn’t be surprised if it’s seeped through the ventilators and under the door jambs into the admissions office next door. An attack on the traditional notion of aptitude is also an attack on one long-standing and widely accepted notion of what higher education is for, as a place where academic excellence is pursued both for its own sake and as a preparation for life. If higher ed is not defined this way it’s hard to see what it will be defined by–beyond the whims of school presidents and progressive deans. But maybe that’s the whole idea.

Tyvärr så har det Amerikanska systemet också stora ”rättvise” problem, bl.a. i det avseendet att tester som SAT (m.fl.) inte objektivt mäter kunskap och förmåga (som de ursprungligen var menade att göra). Inte bara m.a.p. skillnader i resultat beroende på kulturell/socioekonomisk bakgrund, utan – mer centralt här – beroende på de ”coaching” kurser som studenter kan utnyttja för att specifikt höja sina SAT (m.fl.) resultat (om de har råd att gå på dem).

Om man ger de individualla högskolorna antagningsrätten riskerar man att ganska snart hamna i det riktigt stora problemet i Amerikansk högskoleantagning – antagningar baserade ”allt annat än akademisk förmåga” som t.ex. på föräldrars skolgång och donationer (”Alumnus”), idrottslig förmåga o.s.v.

Om man vill att uttagningen till högskolan skall premiera kunskap och begåvning, inklusive elever från hem utan starkt studiestöd (och här ingår även hem där föräldrar håller koll ”men” säger ungefär: ”Fick du 75% rätt på provet – va bra!” och inget mer), så måste det nog till centralt utvärderade betyg av något slag. Studentexamina utförda under en eller några dagar – när en enskild elev kanske råkar vara småsjuk – tycks mig riskabelt som ett rättvist sätt att bedömma kunskap och begåvning – när man, trots all, har tillgång till flera års data (hela gymnasietiden) och där kompetenta lärare (inom rimliga gränser) kan nyansera betyget gentemot ”de centrala proven” baserat på saker som är svåra att mäta genom sådana prov – men som är viktiga för studier – t.ex. laboratorie förmåga o.dyl..

Om vi inte har råd med en fri högskoleintagning så borde vi åtminstonde vara mycket aktsamma att (utveckla och) primiera kunskap och begåvning före socioekonomiska förutsättningar och hemmiljö eller (gymnasie-) skolval, och att, så noga det går, objektivt, mäta de förra.