Jag har full förståelse för att man som förälder vill att ens barn skall få de bästa möjliga förutsättningar i livet. Därför känns det naturligt att barn ärver sina föräldrars tillgångar. Det folkliga motståndet mot arvsskatten har jag därför förståelse för.

Men när det rör sig om väldigt stora arv (säg 10 miljoner kronor för att dra till med en siffra) så tror jag att de flesta kan känna sig lite illa till mods. Personligen så betvivlar jag att det finns människor som verkligen behöver den mängden pengar för att må bra.

Hur skulle det vara att ha ett fribelopp för arv upp till 10 miljoner kronor och beskatta allt över det med 50%?
Jag tror att det också finns folkligt stöd för en sån skatt.

(Hur ett instrumentellt och ett liberalt synsätt på rättigheter passar ihop har jag dock aldrig funderat på).

Eftersom jag ger en kurs i familjekapitalism nu funderar jag förstås på den dynastiska ambitionen i vissa familjer. Även i akademin har man sådana ambitioner tror jag, att den egna inhämtade kunskapen skall citeras och inte glömmas bort. En drivkraft i ekonomin så god som någon.

Skulle man föra mitt eget resonemang till sin spets om den döde individens avsaknad av rättigheter skulle man förstås kunna hävda att man inte fick testamentera alls samt att staten kunna sälja tillgångarna på loppmarknad, samt att man kan göra en miljövänlig kompost av den döde. Skall tipsa Ohly och Wetterstrand om det Jag får ta ställning till detta när jag blir gammal tror jag…

I fallet Marianne Fredriksson har hennes käre assistent och trädgårdsarbetare fått en så viktig roll att han fått ärva större delen av hennes förmögenhet. Jag kan inte fallet. Man kan dock misstänka att det uppstått en beroenderelation som inte varit fallet om Marianne Fredriksson varit frisk. Det handlar då om att förhålla sig professionellt och inte dra fördel av det känslomässiga band som ofta uppstår mellan vårdgivare och vårdtagare. Jag anser att assistenten inte bör ta emot pengarna. När jag själv arbetade en tid inom äldreomsorgen fick jag inte ens ta emot en pall. Vårdtagaren blev tvärsur. Men det var rätt beslut. Chefen vägrade. Jag fick inte ens köpa den. Nu hade Marianne Fredriksson själv anställt assistenten så förhållandet är lite annorlunda. Men i grund och botten har assistenten redan fått betalt för sitt arbete och skall inte ha mer. Vet vi något om hur Marianne Fredrikssons relation sett ut till hennes barn, om inte assistenten hade tagit den plats han gjorde? Det finns en olustig känsla över hela fallet.

En dement och psykiskt sjuk människa bo kvar i sin lägenhet fast hon egentligen skulle må bra av att flyttas. Det är först när hon är så dement att hon inte förstår beslutet som man tvångsförflyttar. Kanske skall det vara så. Men det är svåra frågor. Kanske sviker man en sådan människa. Själva tricket med att hantera äldre (och barn) är att ge utrymme för exakt så mycket integritet och självbestämmande som är möjligt. Men när demensen slår till är det inte längre möjligt. Jovisst kan vänner intyga i testamentet att personen är vid sina fulla sinnens bruk. Men vet de det? Är de geriatriker? Vi dör ofta långsamt, den ena efter den andra av våra funktioner lämnar oss.
Testamentet är synnerligen intressant som fenomen. Det verkar vara en nödlösning på det besvärliga problemet att vi inte vet när vi skall dö. Eftersom vi inte vet det, behåller några av oss vi tillgångarna till det bittra slutet. Kanske är det inte så klokt. På slutet är det så litet vi behöver – en transistorradio, en säng… Att det är de nu levande som bestämmer över hälften av det som blir kvar av oss tycker jag inte är så konstigt, och att det finns en regel om att barnen delar lika. Det är hårt nog att vissa barn får mer kärlek än andra. Det är dyrt med lagändringar. Jag röstar för att behålla den här lagen.

Man blir inte helgon bara för att man blir äldre. En del har stenhårt prioriterat sig själva och sin egen karriär framför barnen, bland dem många konstnärssjälar. Kanske kan det då tyckas rimligt att barnen då får del av den förmögenhet föräldern byggt upp, istället för trädgårdsarbetaren eller Röda Korset (och dess administratörer och reklambyråer). Ingmar Bergman lärde sig knappt namnen på sina barn. Han gillade människor som gav honom full uppmärksamhet. Det är inte säkert att ett barn skall behålla kontaken med en sådan förälder. Denne självupptagenhetens mästare regisserade sin egen begravning enligt konstens alla regler.

Många föräldrar slits mellan arbetets krav och barnen. Kanske bör man prioritera barnen istället för sina föräldrar. Det underliga är kanske vad de äldres barnbarn gör. Jag såg en del stressade barn hos mina äldre, men nästan aldrig några barnbarn. Varför? (@J.Vlachos en industri som tillhandahåller alla våra tidsfördriv – finkultur, dataspel – kanske alltid inte är så skyddsvärd ändå, det kanske finns annat att fylla tiden med?)

Som så ofta är nationalekonomers tankar en bra början på diskussion, som sedan blir mycket rikare när verkligheten vecklar ut sig från våra abstraktioner.

Christoffer! Mitt huvudargument är ju egentligen inte ekonomiskt, utan att bestämmelserna strider mot två moraliska principer som de flesta av oss delar, så det kanske man kan se som en slags kulturkritik. När det gäller barnens eventuellt bristande omhändertagande av föräldrarna så är jag egentligen inte så upprörd över den saken per se, men ser det som ett sätt att lätta på trycket i äldrevården (vilket lär öka med tiden och bli ohållbart utan hjälp från anhöriga). Sen ska jag väl inte sticka under stol med att jag blir lite moraliskt upprörd över barn som skiter i föräldrarna, men ändå vill kamma hem arvet… Vad som formar barnen utöver uppfostran är ju allt från det rent biologiska (gener, sjukdomar m.m.) till den sociala omgivningen. Vad föräldrarna gör är så att säga bara en faktor i produktionsfunktionen och visst kan man ha visst inflytande över de andra faktorerna, men total kontroll kan föräldrarna aldrig få. I genomsnitt är det självfallet så att man “får de barn man förtjänar”, men inte i varje enskilt fall. Världens bästa uppfostran kan i vissa fall leda till barn som blir riktiga skurkar.

Man kan också fundera på det här i ett evolutionärt perspektiv. Att föräldrar bryr sig om sina barn i väldigt hög utsträckning är inte så svårt att förstå, men förmodligen är vår instinkt att bry oss om åldrande föräldrar betydligt mindre stark. Den evolutionära förklaringen till att vi överhuvudtaget gör det är förmodligen att våra föräldrar i princip var fertila under hela livstiden och producerade syskon (som delar våra gener) och att vi därigenom hade skäl att ta hand om den.

Jag håller för övrigt med om att det blev en väldigt intressant diskussion det här och det känns som att nästan alla tänkbara aspekter av problemet har tagits upp. Jag noterar dock att ingen har försvarat den tvingande lagstiftning som jag ifrågasatte i inlägget…