Däremot har Sverige en högre Gini än USA i nettoförmögenheter (se LWS-papper, tabell 9 här). Fast det är å andra sidan ganska säkert en statistik artefakt som grundar sig i en otillräcklig uppräkning från taxeringsvärden till marknadsvärden. Sveriges tre fattigaste deciler har negativ förmögenhet, något som inte finns i några andra länder (utom möjligen Danmark). Lägg därtill att svenskarna inte behöver spara till sjukvård, utbildning och (i hög grad) pension så får vi ytterligare förklaring till de relativt låga finansiella förmögenheterna hos vanligt folk.

M a o: både inkomst- och förmögenhetsspridningen, uttryckt i Gini eller andra fördelningsmått, är klart lägre i Sverige än i USA.

När det gäller dina övriga punkter tycker jag de, liksom din rapport i stort, innehåller många vettiga synpunkter. När det t ex gäller rörlighet till den yttersta inkomsttoppen håller jag med om att den är långt ifrån allt som bör beaktas i en rörlighetsdiskussion. Min poäng var enbart den att den amerikanska drömmen knappast handlar om att bli övre medelklass utan snarare att bli rik, att lyckas. Att amerikanska mobilitetsforskare studerat just kvintiler förklaras dessutom av begränsningar i data (amerikanska generationsdataset är relativt små och att studera mindre kvantiler låter sig inte göras). Om de skulle kunnat studera toppen på det vi gjort skulle de gärna gjort det.

När det gäller den förda politiken i Sverige har du nog bättre koll än jag på den. Återigen var min poäng enbart att du inte nämnde det politiska belsut som tillhör de mest relevanta i rörlighetsavseende, nömligen sossarnas avskaffande av arvsskatten 2005. Givet fokuset i din rapport tycker jag det hade varit en given poäng att göra.

Övriga politikområden har en mer oklar effekt på rörligheten. Du tar upp utbildning och dess segeration, och där instämmer jag i värdet av en likformig grundskola för att erbjuda lika förutsättningar i samhället i stort. Men redan när vi når gymnasienivå, och där skolvalen blir mer individuella, uppstår genast problem i hur vi ska tolka ”segeration” (ökade skillnader pga att ambitiösa elever, oavsett härkomst, väljer samma (innerstads-)skolor är inte självklart ett tecken på ökad ojämlikhet).

Något förvånande nämner du inte alls en annan segregation som har effekter på rörligheten och som också är influerad av politiska orsaker: invandrarnas utanförskap. Jag och andra har redan diskuterat just denna fråga i denna kommentarstråd. Men det som återigen är noterbart är att det är just socialdemokraternas politik som misslyckats, enligt många kapitalt, med att möta invandringen. Här finns dock inte mycket forskning, men jag tror att både Mårten Palme och Anders Björklund på Stockholms universitet har planer på att beforska detta med avseende på rörligheten mellan generationer.

Avslutningsvis har jag inga klara svar på de frågor du lyfter fram i punkterna 6 och 7. Men jag tänker dock sätta mig ner och tänka över dem eftersom de är mycket angelägna. Jag instämmer dock i Andreas Berghs påpekande att vi inte utan vidare kan tolka korrelationerna mellan rörlighet och inkomstspridning i kausala termer. Dels finns statistiska hänsyn (mer sammanpressade fördelningar blir automatiskt mer rörliga för en given inkomstförändring). Det finns även djupare institutionella variabler, som t ex utbildningsväsende, som har stor effekt på båda variablerna. Men jag ber att få återkomma (i nytt inlägg) när jag har bättre svar. Men det kanske redan nu finns någon annan som kan ge mer kvalificerat svar på dessa spörsmål?

”Många av de institutionella faktorer som har genererat hög social rörlighet i Sverige (och Norden) är på väg att urholkas (det är min tolkning av världen: vilken är din?)”

eller peka till var du skrivit mer om just detta.

Ang OECD-citaten: Jämförelser mellan norden och USA/UK/ITA säger inget om den kausala effekten av ojämlikhet på incitament och rörlighet.

Det kan finnas en tredje faktor som gör att norden har hög rörlighet och hög jämlikhet, alldeles oavsett hur orsakssambandet mellan rörlighet och jämlikhet ser ut.

/andreas bergh

Tack för dina kommentarer på min rapport om social rörlighet! Här följer några kommentarer på dina kommentarer.

1. Du säger att jag tillhör ett politiskt parti (läs: socialdemokraterna). Jag har aldrig varit partipolitiskt aktiv (eller medlem). En rättelse är på sin plats. Uppdraget av Arbetarrörelsens ekonomiska råd att skriva rapporten fick jag därför att jag under en tid har intresserad mig för ämnet, inte på grund av någon koppling som inte finns. Min fråga till dig blir självklart: på vilket parti röstar du? Med vilka glasögon tolkar du – och skriver om – världen? Kan du som docent och aktiv samhällsbloggare göra en värderingsfri tolkning av något så komplext som människan och de samhällen hon skapat? Jag menar att Gunnar Myrdal hade rätt – att samhällsvetenskapliga forskare tydligt bör klargöra sina egna värderingar (vad tycker du?). På detta sätt minskar risken för att forskarna gömmer sina politiska värderingar bakom forskningsresultaten…..forskningen riskerar annars att bli den fana under vilken man driver en personlig politisk agenda.

2. När det gäller din egen forskning om den sociala rörligheten i den allra yttersta högersvansen av inkomstfördelningen blir den för min rapport intressant när den går att jämföra på ett tillförlitligt sätt mellan länder. Ur ett moraliskt perspektiv kan man också fråga sig i vilken utsträckning som graden av social rörlighet för den rikaste tusendelen av befolkningen är av primärt intresse i en samhällsanalys. För den absoluta merparten handlar livet – och livskvaliteten – om något helt annat. I forskningen om social rörlighet tolkas den amerikanska drömmen, from rags-to-riches, ofta som rörligheten från den lägsta till den högsta kvintilen (kvartilen el dyl) i inkomstfördelningen. Jämför man den typen av rörlighet är den klart högre i Norden än i USA. Alltså: den fattige förblir fattig och den rike förblir rik i högre utsträckning i USA än i Norden. Av denna etablerade tolkning av den amerikanska drömmen är det svårt att dra någon annan slutsats än att den amerikanska drömmen i praktiken är en mardröm på andra sidan Atlanten.

3. Du tycker att min i övrigt intressanta analys (tack!) förmörkas av min ensidiga kritik av alliansens politik. Ur ett perspektiv har du en poäng, ur ett annat är du fel ute. I det första fallet kan jag säga att jag är kritisk till delar av alliansens politik (är du?). Många av de institutionella faktorer som har genererat hög social rörlighet i Sverige (och Norden) är på väg att urholkas (det är min tolkning av världen: vilken är din?) och att denna process har förstärkts av alliansens politik. Särskilt på utbildningspolitikens område fick jag (lite oväntat) stöd av den professor i nationalekonomi som kommenterade rapporten på ett seminarium den 8 april. Du är fel ute i så måtto att jag inte skulle ha invändningar mot den politik som fördes före regeringsskiftet 2006. Jag menar att den process vi nu är inne i är ett sammantaget resultat av 20 års politiska och fackliga prioriteringar. Vissa kan tycka att den lägre sociala rörlighet som jag tror vi kommer att få se om 10-20 år är ett pris värt att betala – att vi har vunnit något annat som är viktigare än försvagningen av principen om lika möjligheter. Det är så klart helt legitimt, men något jag har svårt att förlika mig med. Min bedömning är (vilken är din?) att sannolikheten att en anglosaxifiering av den svenska samhällsmodellen ökar vår konkurrensförmåga och reallönetillväxt är mindre än att den leder till lägre social rörlighet.

4. När det gäller IQ är det inte självklart att den smarte förtjänar de fördelar som han/hon har av detta. Frågan handlar om hur långt man vill gå i att skapa lika förutsättningar mellan människor. Ska man bara hållas ansvarig för och förtjäna det som man själv har kunnat påverka? Om så är fallet är det inte klart att fördelar som baseras på IQ är rättvisa. Allt sedan Nozick och Rawls har detta, som du vet, varit en central moralfilosofisk fråga för inte minst de efterkommande liberala rättighetsteoretikerna. Forskningen om social rörlighet visar att IQ har en viss betydelse, men att sambandet är svagare än vad man kan tro. I Bowles m fl 2005 sägs bland annat att ”The results are somewhat surprising: wealth, race, and schooling are important to the inheritance of economic status, but IQ is a less important contributor, and the genetic transmission of IQ is even less important.” OECD och The American mobility project når samma slutsats. Det intressanta med IQ är kanske inte primärt dess strikta genetiska samband, utan hur tidigt i livet kognitiva skillnader uppstår mellan barn. Redan vid tre års ålder har man i USA visat att skillnader uppstår och att de håller i sig i vuxen ålder. Den centrala frågan blir därför: hur skapar man ett samhälle där den socialt betingade IQ-utvecklingen är så jämlik som möjligt? Gösta Esping-Andersen menar att Norden har varit framgångsrika i detta avseende, inte minst genom att samhället har tillåtits intervenera i familjen och kompensera de barn som växer upp under ogynnsamma familjeförhållanden. Den sammanhållna skolan har pekat i samma riktning. I dag ser vi att skillnaderna i hälsa ökar, att fattigdomen i allmänhet och barnfattigdomen i synnerhet pekar i samma riktning och att skolsegregeringen har ökat. Jag menar att detta är en ekonomiskt ogynnsam och orättvis utveckling (vad tycker du?) eftersom det kan komma att begränsa den sociala rörligheten för framtida generationer. Till detta ska läggas det samtida mantrat om att ”fler beslut ska fattas runt köksbordet”. Detta är så klart en tilltalande idé, men kan leda till att skillnader i uppväxtvillkor förstärks. Utan att ha någon entydig uppfattning av den optimala graden av intervention i familjen (går det att ha?!) är det, menar jag, viktigt att våga tänka tanken att frihet för vissa kan leda till ofrihet för andra…..negativ frihet behöver inte vara liktydigt med människans faktiska möjligheter till självförverkligande. I vilken utsträckning tror du att människans grad av reell frihet påverkas av samhällets grad av intervention? Tycker du att samhället har ett stort ansvar för att intervenera i familjen i syfte att kompensera barn uppväxta under utsatta familjeförhållanden? I så fall, tycker du att vi i dag går åt rätt eller fel håll?

5. Tack för Andrew Leighs kommentar om rörligheten i Australien!

6. I övrigt tycker jag att din kommentar mest kännetecknas av vad den inte tar upp. Du är mer benägen att klistra politiska etiketter än att diskutera rapportens centrala frågeställningar. Det skulle vara intressant om du kunde reflektera lite kring följande frågor (utöver de ovanstående): (a) hur socialt rörligt bör ett land vara? (b) vilka institutionella faktorer förklarar den höga sociala rörligheten i Norden och den låga dito i USA? (c) vilken utvecklingsfas är vi i dag inne i i Sverige? (d) vilka är de viktigaste institutionella trenderna? (e) hur kommer det sig att det traditionella – neoklassiska – teoretiska sambandet mellan social rörlighet och inkomstskillnader – att stora inkomstskillnader skapar starka ekonomiska incitament som gynnar den sociala rörligheten – inte stämmer överens med verkligheten? (f) om teorin inte stämmer, vad är det då som får människor att prova vingarna, att ta språnget, att söka nya möjligheter – egentligen? (g) i vilken utsträckning är en hög social rörlighet en viktig konkurrensfaktor och har dess betydelse förändrats över tid? (h) i vilken utsträckning skapar inkomstskillnader i sig själva – genom den sociala speglingen i andra – sämre hälsa och livskvalitet för de med utsatta grupperna?

I samband med detta skulle det vara intressant att höra dina reflektioner och kommentarer på två citat av OECD:

(1) ”Social mobility is generally higher in countries with lower income inequality, and vice versa. This implies that, in practice, achieving greater equality of opportunity goes hand-in-hand with more equitable outcomes.”

(2) Doesn´t inequality encourage people to try to do better? Our data dispel this myth to a large extent. Social mobility is low in countries with high inequality like Italy, the UK and the United States. And it is much higher in the Nordic countries, where income is distributed more evenly. This means that, in most high-inequality countries, dishwashers´sons are more likely to be dishwashers and millionaires´kids can assume that they too will be rich.”

Mvh/Daniel Lind

Efter att bara ha ögnat igenom studien verkar det som om dess resultat bygger mycket på tvärsnittvariationer mellan länder samt att effekterna betingas på hur beroende av externfinansiering företagen är. Sedan verkar det som om de inte finner starka resultat för själva arvsskatten utan snarare en sorts index för arvslagarnas strikthet. Sådana indexvariabler är alltid lite luriga, men i brist på annat så är det det bästa vi har.