Global nollräntepolitik

Under finanskrisen har den europeiska forskningsorganisationen Centre for Economic Policy Research i samarbete med VoxEU producerat en serie skrifter, ”e-böcker”, där akademiker behandlar aktuella policyfrågor. Inför det kommande G20-mötet i London publicerades igår en ny skrift i serien. Förutom att ge en bra översikt över krisens orsaker diskuteras behovet av såväl penningpolitik som finanspolitik och nya ingrepp på de finansiella marknaderna.

Ett genomgående tema är behovet av internationellt samarbete. I ett kapitel diskuterar Takatoshi Ito hur världens penningpolitik bör bedrivas när allt fler länder har sänkt räntan ned mot den undre gränsen. Han skriver:

Currency depreciation becomes difficult when Zero Interest Rate Policy is practiced by many countries simultaneously. Some currency has to appreciate to help others. The burden of appreciation should be shouldered by country with large trade surpluses with relatively sound financial system and growth prospects.

Sverige tillhör de länder som under det senaste decenniet har haft störst överskott i handelsbalansen. Och trots förra kvartalets stora BNP-fall är det svårt att hävda att Sverige tillhör de länder som har drabbats värst av krisen. Enligt Itos kriterier bör vi alltså inte tillåtas att använda ett uttalat mål om växelkursdepreciering för att stimulera ekonomin.

Men den slutsatsen verkar strida mot Riksbankens planer. För några veckor sedan höll vice riksbankschef Lars E O Svensson ett anförande om hur Riksbanken skulle kunna agera om ytterligare penningpolitiska stimulanser blir nödvändiga. I hans ”idiotsäkra” metod för att undvika deflation är just en uttalad målsättning om en fallande växelkurs ett centralt inslag:

Ett växelkursmål som är konsistent med prisnivåmålet annonseras och växelkursen hålls fast vid detta växelkursmål tills prisnivåmålet uppnås. Om prisnivån till exempel ska höjas med 10 procent sätts växelkursmålet så att valutan deprecieras med 10 procent.

Svensson diskuterar naturligtvis hur en sådan politik påverkar andra länder. Om jag tolkar honom rätt anser han att små länder inte behöver ta hänsyn till omvärlden: ”effekterna av den lilla öppna ekonomins penningpolitik på andra länder är normalt små”. Även om påståendet är korrekt misstänker jag att utländska bedömare kan ha avvikande uppfattning. Om problematiken med penningpolitik vid nollränta blir aktuell i Sverige kommer Riksbanken förmodligen i stället att få inrikta sig på att köpa inhemska tillgångar, speciellt statsobligationer men kanske även bostads- och företagsobligationer.

Länkar: Ekonomistas 1 2, Johan Schück, Sloped Curve.

Comments

  1. Shubila says:

    Martin: Penningpolitiken som medel att ta oss ur krisen har nått vägs ände, vilket var väntat. Vad menar du med att riksbanken bör/ kommer att köpa statsobligationer?

  2. Penningpolitiken blir mer problematisk när räntan är nära den nedre gränsen, men jag håller inte med om att den blir helt verkningslös.

    Det kan finnas två skäl för Riksbanken att börja köpa statsobligationer när reporäntan inte längre kan sänkas. Antingen för att driva upp inflationen och inflationsförväntningarna om vi hamnar i en situation med fallande priser, eller för att bedriva en expansiv penningpolitik som stimulerar ekonomin.

    Att köpa statsobligationer skulle vara den mest traditionella formen av quantitative easing. Med quantitative easing avses att en centralbank ökar sin balansomslutning genom att köpa någon sorts tillgångar. Dessa köp gör förstås att tillgångssidan i centralbankens balansräkning blir större. På skuldsidan ökar antingen utestående sedlar och mynt (om centralbanken betalar med ”kontanter”) eller, vilket är typfallet, affärsbankernas reserver hos centralbanken (om avräkningen sker genom att centralbanken krediterar affärsbankernas konton hos centralbanken). I båda fallen ökar den monetära basen, vilket förväntas medföra att även penningmängden (t ex M1) ökar.

    Exakt var gränsen för quantitative easing går är lite otydligt. Trots att Riksbankens balansomslutning ökade med en faktor 3,6 under hösten 2008 anser vi inte att banken bedrev quantitative easing. Orsaken är att de nya tillgångarna i Riksbankens balansräkning har kort löptid och motsvaras av snarlika nya skulder på balansräkningens skuldsida. Min tolkning är att Riksbanken hittills har ersatt delar av den in- och utlåning som vanligen sker mellan affärsbankerna. I en strikt mening har visserligen den monetära basen ökat kraftigt, men samtidigt har motsvarande interbankmarknader försvunnit. Det skulle vara skillnad om Riksbanken började köpa tillgångar med längre löptid.

    Låt oss fundera på ett exempel som illustrerar hur köp av långa statsobligationer kan medföra ökad inflation och/eller en ekonomisk stimulans. Anta att staten ger ut en nollkupongsobligation med oändlig löptid (dvs en obligation som inte ger någon ränta och som aldrig kommer att lösas in). Marknaden bör i normalfallet anse att denna obligation är värdelös. Men låt oss anta att Riksbanken bestämmer sig för att köpa dessa obligationer till deras nominella värde. Obligationerna kommer då att betraktas på samma sätt som svenska sedlar och mynt (sedlar och mynt är ju egentligen också nollkupongsobligationer med oändlig löptid…). Nu har Riksbanken alltså gett regeringen tillgång till sedelpressarna. Om priserna och inflationsförväntningarna trots detta inte stiger kan finanspolitiken göras alltmer expansiv utan att de offentliga finanserna försvagas. Alternativt — och enligt mig mer realistiskt — börjar inflationsförväntningarna att stiga. Då drivs de nominella räntorna upp och nollränteproblematiken försvinner.

    Nollkupongaren med oändlig löptid är ett extremt exempel (dock inte orealistiskt – i själva verket tror jag att det skulle kunna vara mycket effektivt i en deflationssituation). Men liknande effekter uppstår även om Riksbanken köper statsobligationer med lång löptid. Antingen sjunker då statens lånekostnader, vilket medför att en mer expansiv finanspolitik kan föras, eller så börjar inflationsförväntningarna att stiga.

    Notera att Riksbanken även skulle kunna köpa andra tillgångar än statsobligationer. Svenssons förslag är ju att man inriktar sig på att köpa utländsk valuta. Den amerikanska centralbanken har i stället börjat köpa bostads- och företagsobligationer. Bernanke föredrar att kalla detta credit easing snarare än quantitative easing. Orsaken är att åtgärdens mest direkta effekt är att underlätta för hushåll och företag att få tillgång till billiga krediter.

    Att en självständig centralbank börjar köpa diverse tillgångar utan betryggande säkerheter tycker jag är demokratiskt tveksamt. En anledning till att penningpolitiken har kunnat delegeras till en oberoende myndighet är att denna fattar beslut inom snäva ramar. Det blir svårare fördelningspolitiska avägningar när centralbanken börjar påverka priserna på olika tillgångar eller allokera resurser till olika sektorer. Jag tycker att det då är bättre att Riksbanken köper statsobligationer och låter regeringen avgöra hur resurserna ska fördelas.

  3. Penningpolitiken kan nog knappast lösa krisen. Däremot kan säkerligen penningpolitiken bidra till att guld blir mera efterfrågat.

    Alltihopa kommer att koka ned till en guldhausse och om konjunkturen vänder uppåt är det trots stimulanspaket och ”quatitative easening”.

    Sedan vore det ju bra om guldhaussen blev så besvärande och omfattande att centralbankerna blev tvungna att lämna i från sig guld i stor skala. Centralbankernas guld borde komma ut på marknaden och tillåtas bli grunden för ett helt nytt och sunt valutasystem fjärran från klåfingriga ”experter”.

    Jag tror att guldet kan komma upp i $1500 inom fem år.

  4. Får jag bara fråga vad slopedcurve är för hemsida? Jag tycker inte det framgår riktigt av deras hemsida vilka det är som postar inläggen. Om man kan lite på att det är folk som vet vad de snackar om?

  5. Shubila says:

    Martin: Credit easing(köp av företags och bostadsobligationer) är en utmärkt strategi. Vad betr ”omvänd sterilisering”(köp av statspapper): dels finns inget som säger att det ger några som helst effekter i den riktning du antyder. Dels är efterfrågan på säkra papper särskilt hög just nu. Att då undandra papper från marknaden genom köp av Riksbanken vore ett stort misstag. Istället bör Riksgälden ge ut MER säkra papper. Precis som de gjorde i höstas.

  6. Ande: Personen bakom SlopedCurve föredrar att vara anonym. Jag känner honom inte, men jag har haft en del mailkontakt med honom (ja, det är en han). Både mailkontakten och innehållet på hans sidor är tillräckligt övertygande för mig. Han verkar veta en hel del om hur de finansiella marknaderna fungerar.

    Shubila: Att Riksgälden/staten ska ge ut mer statsobligationer om vi hamnar i ett läge med nollränteproblematik är en del av vad jag föreslår. Min förra kommentar blev lång och kanske lite ofokuserad, men kärnan i mitt resonemang var att quantitative easing kan bedrivas genom expansiv finanspolitik där Riksbanken bidrar till att hålla ned kostnaden för den statliga upplåningen.

    Du säger att vi inte vet om den strategin fungerar. Det stämmer. Flera ekonomer (jag tror att såväl Krugman som Svensson hör till dem) tror att det inte skulle bidra till att stimulera ekonomin eller att få upp inflationsförväntningarna. Personligen är jag övertygad om att en tillräckligt stor insats skulle medföra åtminstone en av dessa effekter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 5 170 andra följare