Idealt sett borde varje teori vara ett av många verktyg i varje ekonoms verktygslåda, och där forskarens kompetens ligger i att plocka upp rätt verktyg för rätt problem. Man ska kunna allt om sina verktyg, och sedan välja det mest lämpliga för just det problem man vill titta på. Med en skiftnyckel kan man säkert slå i en och annan spik, men en hammare är lämpligare. Denna utopi bygger på att forskningen i främsta led skulle vara problemorienterad. Tyvärr så är den ju endast det ibland.
Vad som händer med ett forskningsfält som ”tar över” akademin är att den drabbas av storhetsvansinne, och tillämpas på allt fler områden för att berättiga och utöka sitt existens- och maktberättigande. De utträngda disciplinerna kritiseras just för att vara utträngda, snarare än på vetenskapliga grunder (i debatten här skulle jag vilja påstå att kritiken mot ekonomisk historia-ämnet har denna karaktär).

Som Martin K och Håkan L påpekar så är det sedan länge en likriktning på utbildningsinnehållet i ekonomutbilningarna i Sverige, och med en avsaknad av kurser i ekonomisk historia i många fall. Ett faktum. I vilken grad detta borde ändras kan ju som synes debatteras (i vilken grad det kommer att ändras får ni fråga doktrinhistorikerna om…).

För övrigt anser jag att endast en debattfylld och självkritisk disciplin är en levande disciplin (och enskild forskare), och hoppas att både ekonomhistoriker och nationalekonomer drivs bort från respektive disciplins mittfåra allt som oftast. All intressant forskning är omskakande forskning. Och finns det ett bättre sätt att få en ”fräsch” blick på sina ingrodda föreställningar än att läsa något annat?

Själv har jag tappat lite intresse för just de ekonometriska teknikaliteterna i många publikationer av idag. Jag antar att matten stämmer och läser istället det lilla som står om de antaganden som modeller och formler bygger på. Historiska perspektiv hanteras ibland (alltsomoftast med att använda sig av tidsperiod 0, 1 och 2 . Personligen är det inte formelhärledningen, eller själva uträkningen i bilagan, som gör att jag köper artikelns resonemang, utan till syvene och sist de antaganden som artikeln bygger på. Och oftast så antast de intressanta bitarna bort.

http://www.svenskaakademien.se/web/Peter_Englund.aspx

Bara ett rejält statistikprogram kan råda bot på det.

om det ursprungliga inlägget, så köper jag argumentet att svenska ekonomisk-historiker borde vara mer produktiva med att publicera sig i internationella forskningstidskrifter.

däremot begriper jag inte följande:

”Så visst har ekonomhistoriker en viktig roll att spela, i såväl ekonomutbildningarna som i samhällsdebatten. Men det kräver att ekonomhistorikerna först tillgodogör sig det aktuella kunskapsläget inom ekonomisk forskning, vilket i sin tur skulle kräva en omläggning (dvs internationalisering) av den svenska utbildningen av ekonomhistoriker mot att innehålla mer ekonomi och statistik.”

så ek hist kan bara vara legitimt genom att vara NEK?? jag håller absolut med om att ekonomisk-historiker behöver hänga med i ekonomisk teori (och kvantitativ metod är redan norm såvitt jag märkt så det oroar jag mig inte för..). MEN: jag tycker inte att ek hist måste närma sig NEK så mycket som möjligt. tvärtom så gillar jag med ek hist att man har en mer öppen approach, det här med att man kan skriva avhandlingar som ligger nära genusvetenskap, sociologi etc. vad jag tycker angående det slags uppstramning av ek hist-utbildningen som blogginlägget förespråkar, är att absolut måste ek hist bli mer teoretiskt grundad och samhällsvetenskaplig, men inte nödvändigtvis bara med NEK-teori, utan idealt sett tycker jag att i ek hist ska nationalekonomisk teori användas tillsammans med annan samhällsvetenskaplig teori, vilket passar ämnet som till sin natur är mer historiskt, institutionellt och politiskt inriktat än vad NEK är.

så: jag håller med daniel om att svensk ekonomisk historia måste a) internationaliseras, b) bli mer ”produktiv” och c) bli mer teoretiskt grundad. däremot tycker jag att det inte bara är från NEK som teorin ska tas.

En till synes enkel uppdelning mellan lyxvaror och nödvändigheter blir exempelvis mer knepig om man betänker att människor i u-länder inte sällan köper en TV innan de köper kylskåp. Uppdelningen har kanske har blivit meningslös, även om det varit rimlig tidigare. Just därför är doktrinhistoria inte så dumt, eftersom själva begreppsbildningarna inte framstår så självklara, och det gäller för övrigt den övriga ekonomiska historien. Det finns många sätt att bedra sig själv på, men att bli fången i sina egna begrepp är ett av de mer lömska.

Jag skulle vilja påstå att en revisor eller företagsekonom (i redovisning) hade varit bättre än en nationalekonom i detta radioprogram. Revisorer vet att föreställer som goodwill är abstraktioner med betydande problem. Sådant hinner inte nationalekonomer fundera på längre – i alla fall föreställer jag mig detta. Revisorer däremot går faktiskt och funderar en del på om vissa begrepp täcker verkligheten på ett riktigt sätt. Det är modellvärld där man kanske lite mer konkret måste förhålla sig modellens brister. En jurist är förmodligen också bättre lämpad – juridiken strävar efter precision i språket och vad vissa begrepp egentligen innebär kan avgöra om någon kommer sitta inlåst eller inte. De flesta samhällsvetare, inbillar jag mig, har lite mer ödmjukhet inför den egna begreppsapparaten.

Men när det gäller just ekonomiprogrammen föreställer jag mig att ekonomisk historia är bäst lämpat att bidra i detta avseende.

Niklas är iofsg inte bara en filosof, utan saknar (vad jag vet) bara några futtiga poäng från att ta ut sin examen från handelshögskolan också. Så han kan kanske ses som både filosof och ekonom (även om han bara forskar i det förstnämnda).

Noterar på programmets hemsida att ingen forskare i nationalekonomi bjudits in. Pernilla Ström är visserligen ekonom från HHS, men i övrigt är det en filosof och en journalist förutom en historiker. Lite underligt.

Fast å andra sidan kanske det inte var så lätt att övertala akademiska nationalekonomer att de ska medverka i programmet istället för att sitta på kammaren och fila på sina artiklar till SSCI-listade vetenskapliga tidskrifter…

Att svensk ekonomisk historisk forskning av idag huvudsakligen skulle präglas av källkritisk metod har jag svårt att hålla med om. Faktum är ju att denna numera spelar en ganska blygsam roll t o m inom själva historieämnet. Skulle vilja påstå att studenter i ekonomisk historia får sig till livs ganska små doser av källkritisk metod.

Däremot instämmer jag i att en hel del svensk forksning i ekonomisk historia har en svag koppling till ekonomisk teori. Delvis tror jag det hänger samman med att många ekonomisk-historiker i själva verket ser sig som socialhistoriker. Det gäller nog framförallt institutionen i Stockholm. Men även vid Lundainstitutionen, som brukar betraktas som den som ligger närmast nationalekonomin och där jag själv är verksam, finns en rätt stor grupp som sysslar med historisk demografi. Dessa forskare publicerar sig framförallt i socialhistoriska eller rent demografiska tidskrifter (eller ‘journaler’ som vissa tycks föredra!).

Har för mig att det ursprungligen var tänkt att ämnet i Sverige skulle betecknas ‘ekonomisk och social historia’ men att den senare delen av bekvämlighetsskäl med tiden föll bort …

Så till huvudfrågan. Borde ekonomer läsa mer ekonomisk historia? Självfallet Däremot vet jag inte om de anledningar som anges i artikeln är de bästa …

Skrev jag verkligen att nationalekonomer skulle vara ovilliga att göra historiska tillbakablickar? Nu är det dock något annat/ mer än tillbakablickar jag fiskar efter… jag kanske återkommer i frågan…