Ur rapporten ”Inte så poppis att bli lärare längre” citerar jag följande: ”Måtten vi använder för att mäta begåvning är mönstringens utvärdering av kognitiv förmåga (ungefär ett traditionellt IQ-test), ledarskapsförmåga (psykisk stabilitet och uthållighet, anpassningsförmåga, social öppenhet, ansvarskännande), samt avgångsbetygen från gymnasiet (som fångar en mix av intelligens, ambition, ansvar, noggranhet osv).”

Frågan blir emellertid om man, som författarna gör i avslutningen av meningen, i ”avgångsbetygen” kan försöka fånga en ”mix av intelligens, ambition, ansvar, noggrannhet osv”, eller om detta inte är att greppa efter alltför mycket.
Läsaren kan lätt få intrycket att det finns ett tydligt samband mellan hög intelligens och höga (högsta?) betyg. Frågan är om det verkligen förhåller sig så. Det finns erfarenhetsmässiga skäl att ifrågasätta påståendet. Det kan istället rent av vara möjligt att de 2% av gymnasister som uppvisar de högsta värdena vid IQ-test inte snittar högst i betygshänseende!
Statistiska uppgifter om detta finns att tillgå bl.a. hos FOA. Tyvärr är myndigheternas uppgifter inte offentliga, men bör vara tillgängliga för forskare. Skulle sambandet vara sådant, mellan hög IQ och höga betyg, samtidigt som författarnas tolkning att ”starka elever presterar bättre då de har en lärare med hög kognitiv förmåga” faktiskt gäller, ja då måste något göras åt den svenska skolan! I så fall måste eleverna ifråga få bedriva sina studier under ledning av lärare med verklig förutsättning att stimulera dem och bidra till deras utveckling.

Alla elever ska ha rätten och stödet att utvecklas på gynnsammaste sätt. Kanske ett känsligt ämne i landet där elitidrott i skolan är acceptabel eller rent av fin, under det att hög intelligens och intellektuella förutsättningar ses som klassmässiga orättvisor. En trist vanföreställning då även dessa förutsättningar är tämligen normalfördelade över populationen.