Krispaket för USA och Sverige

Den amerikanska finansministern Hank Paulsons förslag på krispaket har stött på patrull. Wall Street jublade över förslaget men en ovanligt enig ekonomkår sågade det. Kongressledamöterna i Washington verkade inledningsvis vara positiva till Paulsons förslag, men verkar nu i ökande utsträckning se bristerna.

Informationen om detaljerna i Paulsons plan är begränsad, men tanken verkar ha varit ungefär: (i) Problemets kärna är ett marknadsmisslyckande där obligationer (speciellt bostadsobligationer) inte prissätts korrekt. (ii) Staten ska köpa upp dessa problemobligationer. På så sätt träder staten in i stället för den fallerade marknaden. Dessutom kan staten (via något intrikat auktionssystem) köpa tillgångarna till ett förmånligt pris. När stormen har bedarrat kan de då möjligen sälja merparten av obligationerna med vinst eller åtminstone med begränsade förluster.

Ekonomernas kritik gäller speciellt prissättningen. Beror de låga värderingarna av obligationerna verkligen på ett marknadsmisslyckande? Och kan staten värdera obligationerna bättre än marknaden? Det finns olika alternativa förslag på hur krispaketet bör utformas, men merparten innebär att det statliga stödet måste förenas med statligt (del)ägarövertagande, ungefär som efter den svenska bankkrisen i början av 90-talet.

Här hemma behöver vi nog inte oroa oss för förslag liknande Paulsons. Vid dagens möte med nationalekonomiska föreningen meddelade Anders Borg tydligt dels att finansdepartementet kan tänkas stödja banker vid en allvarligare kris, dels att sådant stöd endast kan komma i fråga om staten också får en ägarandel i banken.

Länktips: AFV, AB, DN, E24, E24

Comments

  1. pontus says:

    Dessutom: Om nu tillgångarna är så undervärderade, och auktionen kommer avslöja dessa rätta fundamentala värde, hade det inte då varit gött (jag är göteborgare) för skattebetalarna att ha lite equity i dessa ex ante undervärderade företag?

  2. Antag att ett omfattande köp av problemobligationer stärker balansräkningen hos säljarna, d.v.s. diverse banker (eller dylikt). Antag vidare att en stärkt balansräkning hos en bank, p.g.a. riskexponering bankerna sinsemellan, har en positiv externalitet på balansräkningarna hos andra banker. Då kan effekten av det omfattande köpet bli att hela banksystemet stärks och risken för en omfattande kris i det finansiella systemet minskar. Detta skulle sannolikt ha positiva effekter på den övriga ekonomin. Även om obligationerna inte skulle stiga i pris skulle ett ekonomiskt uppsving stärka statsfinanserna.

    Vilken annan köpare än staten skulle i dagsläget väga in dessa positiva externaliteter i värderingen av problemobligationerna?

  3. Johan: Jag tror att de flesta håller med om att ett krispaket behövs. Frågan är hur det ska utformas. De effekter du nämner stämmer nog – dvs det finns flera positiva aspekter av statliga uppköp. Men man kan ifrågasätta dels om det är en rättvis åtgärd, dels om vinsterna överväger kostnaderna och riskerna för skattebetalarna. Det är svårt att bedöma eftersom så lite är känt om innehållet i krispaketet. En av få ekonomer som inte tagit avstånd från paketet är Greg Mankiw. Han säger sig vara ambivalent. Det som enligt honom talar för paketet är att det har stöd av Bernanke, som rimligen sitter på information som vi andra inte har tillgång till.

  4. Johan & Martin: Är inte den centrala frågan om det inte vore vettigare att stärka balansräkningen genom att staten går direkt in med nytt kapital antingen via lån eller genom aktiekapital (dvs ett (del)övertagande av banken)? Man skulle då inte rädda de gamla kreditgivarna men kunna uppnå samma positiva spiral du nämner — utan att staten behöver försöa prissätta de dåliga lånen.

  5. Jag menar att staten lugnt skall stå med armarna i kors. Om banker och liknande går omkull minskar likviditeten och resultatet av detta blir en prisdeflation.

    Och faller priserna bör centralbanken sänka räntefoten.

    I en idealvärld med guldmyntfot skulle fallande löner och priser göra guldbrytningen så lönsam att den till slut blev inflationsdrivande, men en centralbank som motar stigande priser med sänkta styrräntor och fallande med sänkta gör i alla fall ett hyfsat jobb genom att apa efter guldmyntfoten.

    Banker skall leva under marknadens lagar precis som vilka företag som helst. Några ”krispaket” behövs alltså inte.

  6. e-lind says:

    Flavian

    Problemet med det argumentet är att det leder till massiv konkursvåg av banker och andra finansiella institut vilket kommer få stora konsekvenser på den reala ekonomin.

    Givet att problemet är insolventa banker som behöver nytt kapital finns det som jag ser det tre alternativ:

    1. Göra inget. Leder till depressionsekonomi. Detta var lösningen man valde på 1930-talet som ledde till den stora depressionen.

    2. Bail-out a la Paulson. Staten köper upp de dåliga lånen. Faller på att det är orättvist att skattebetalarna subventioner de aktörer som gjort de sämsta besluten.
    Skickar den vansinniga signalen att de som fattat de sämsta affärsbesluten kan räkna med att få sina förluster täckta av staten.

    3. Nationalisering av insolventa banker. Det alternativ som Sverige valde 1992 och det i mitt tycke minst dåliga alternativet. Staten minimerar spridningseffekterna och skattebetalarna har en chans att få tillbaka pengarna.

  7. Johan Richter says:

    Om nu staten köper upp tillgångarna till ett förmånligt pris så kanske det förbättrar statsbudgeten men hur ska det hindra den finansiella sektorn från att kollapsa? Så långe den köper tillgångarna till marknadspris byter ju bara bankerna en tillgång mot en annan som är värld lika mycket.

  8. Jag ifrågasätter den så kallade spridningseffekten. En sund bank definieras av att den inte drabbas av andra bankers misskötsel. Spridningen är begränsad till andra osunda banker.

    Dessutom bromsas en deflatorisk tendens upp, vilket får till följd att centralbanken tvingas bedriva en mera deflatorisk politik. Om Swedbank och SBAB går omkull skulle detta minska likviditeten i kronor väsentligen, skapa stort misstroende för kronan, vilka två fenomen sammantagna skulle medföra att den reala kronkursen skulle falla som en sten och öka exportföretagens vinster. Dessutom skulle en prisdeflation i Sverige göra det möjligt för Riksbanken att med ”gott samvete” sänka styrräntorna.

    Banksocialism är lika eländigt som varvsstöd.

  9. Jag menade föstås att en socialisering av sura lån skulle medföra att den deflatoriska effekten av den så kallade finanskrisen skulle bromsas upp.

  10. Påståendet att laissez-fairepolitiken skapade den stora depressionen är en lögn som upprepats till dess att den blivit en vedertagen sanning.

    Problemet var istället huvudsakligen att man återupptog guldinlösningen av sedlar till en orealistisk kurs, det vill säga guldets köpkraft var alltför låg efter att guldinlösningen återupptagits. Detta problem hade kunnat avhjälpas med devalveringar eller genom en kraftig prisdeflation som stärkt guldets köpkraft såpass att en svagt inflatorisk effekt uppstått och denna i sin tur hade fått ”hjulen att snurra”.

    Tyvärr begrep nästan ingen detta problem, vilket Robert Mundell påpekade i sin föreläsning i samband med att han tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap.

    1914 uppgick en genomsnittlig arbetarlön i Sverige till 42 öre per timma och 1931 uppgick den till 1 krona 16 öre per timma. Samtidigt var guldpariteten oförändrad. Förhållandet var givetvis ohållbart och ledde till att banksystemet tömdes på guld, utan något motsvarande inflöde av nybrutet guld.

    That’s it.

  11. Johan R: Ett statligt ingripande kan vara positivt om ett marknadsmisslyckande gör att marknaden inte kan värdera tillgångarna korrekt. I det aktuella fallet verkar asymmetrisk information bidra till ett adverse selection-problem. Tidigare kunde man utgå från att tillgångar med en viss riskklassificering var likvärdiga. Men nu verkar vissa tillgångar vara betydligt mer problematiska än andra, även om de klassats som AAA. Varje bank har relativt god information om sina egna tillgångar (eller sin egen balansräkning). Andra bedömare har svårt att avgöra om bankens tillgångar (eller själva banken) är bra eller dåliga. I en sådan situation kan man vänta sig att bankerna främst försöker sälja de dåliga tillgångarna (och att speciellt banker med dåliga balansräkningar försöker låna).

    Marknadens prissättning baseras då på att tillgångarna har låg kvalitet och att bankerna har problematiska balansräkningar. Detta medför att tillgångar av hög kvalitet inte kan säljas till sitt rätta pris, och till att banker med bra balansräkningar inte kan låna till en ”korrekt” ränta. Staten kan då köpa tillgångarna till ett underpris som ändå kan vara högre än det pris marknaden skulle ha gett.

    Nu menar jag inte att detta ska ses som ett försvar för statliga uppköp utan ägarövertagande. Resonemanget ovan kan visserligen motivera statliga uppköp. Men villkoren i det ursprungliga krispaketet verkade inte rimliga. Helgens omförhandlade krispaket verkar bättre och innehåller (om jag förstår rätt) skrivningar om att statlig hjälp ska medföra ägaröverlåtelse till staten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 5 172 andra följare