Läser i Sveriges Kommuner och Landstings tidning Dagens Samhälle att en rullstolsbunden kvinna nu har beviljats bidrag för att sköta sin katt. I egenskap av förespråkare för maxtaxa på hunddagis gläds jag och i egenskap av policyintresserad ekonom börjar tankarna vandra.

Det finns idag fungerande vaccinationer mot pälsdjursallergier, sk hyposensibilisering. När jag för ett tag sedan frågade min husläkare om jag kunde få en sådan behandling blev svaret ”Nej, möjligen om du hade varit veterinär”. Hade det nu inte varit så väl att pudel är en ras som många allergiker klarar så hade jag alltså förblivit hundlös utan hjälp av samhället. Barnlösa par däremot får hjälp av samhället: i Uppland bekostar t ex landstinget upp till 3 provrörsbefruktningar (s k IFV-försök).

”Du kan väl inte jämställa barn med djur” säger nu den kritiske läsaren. Barn är ju morgondagens arbetskraft och bidrar därför med nytta till hela samhället. Till detta har jag två svar: 

För det första så skulle jag hävda att även husdjur bidrar till samhällsnyttan (vilket jag även tidigare hävdat här på Ekonomistas). Det finns gott om exempel på hur umgänge med djur har hjälpt autistiska barn, aggressiva värstingar och senila åldringar (nu erkännes att jag inte känner till ngn kvantitativ studie som säkerställer ett orsakssamband). Det finns även många handikappade människor som klarar vardagen tack vare assistanshundar. 

För det andra så tror jag inte att det egentligen är den framtida samhällsnyttan som motiverar att samhället går in och hjälper barnlösa par. Jag tror istället att det handlar om ett samhälleligt kontrakt där vi alla accepterar att landstinget bekostar denna hjälp som en försäkring mot barnlöshet.  Borde det nu inte också vara dags för en försäkring mot djurlöshet?  Människor mår bra att vara tillsammans med djur, vilket även Kammarrätten i Sundsvall verkar ha insett när de hjälper den handikappade damen med hennes katt. Jag applåderar!