För den som vill ha pengar över till annat än vård av den åldrande föräldragenerationen är Klevmarken och Lindgrens artikel i DN häromdagen dyster läsning. En tredubbling av sjukvårdskostnaderna är enligt deras modell vad vi har att vänta oss. Ovanpå detta kommer ökade kostnader för äldreomsorgen.

Det finns en del uppenbara invändningar mot dessa resultat. Exempelvis är det knappast troligt att ambitionsnivån i vården förblir densamma oavsett hur mycket detta kostar. Vårdbehovet är trots allt glidande och inte ens sjukliga förtiotalister kan undvika att rätta mun efter matsäck.

Men denna invändning är nog både billig och lite orättvis — Klevmarken och Lindgren skulle säkert hålla med. Intressantare är de forskningsresultat som tyder på att sjukvårdskostnaderna inte alls stiger när befolkningen åldras. Anledningen är att vi inte behöver vård under längre tid bara för att vi blir äldre. Snarare verkar de stora kostnaderna uppstå i samband med att man dör. Zweifel, Felder och Werblow sammanfattar en artikel på temat med orden:

Analysing health care expenditure of deceased persons, we showed that age is insignificant if proximity to death is controlled for. Thus, we argued that population ageing per se will not have a significant impact on future health care expenditure. […] a naive estimation that does not control for proximity to death will grossly overestimate the effect of population ageing on aggregate health care expenditure.

Eftersom stora årskullar närmar sig livets slutfas lär kostnaderna stiga även om man tar hänsyn till dessa aspekter, men någon tredubbling blir det knappast. Denna kostnadsökning är för övrigt inte permanent utan sjunker när det är de små femtiotalistgenerationernas tur att möta sina skapare.

Trots det är det svårt att inte hålla med Klevmarken och Lindgren om att mer pengar kommer att behövas. Eftersom både regering och opposition verkar överens om att förtiotalisternas bostadsförmögenheter inte ska beskattas är det troligt att ökad egenfinansiering av vård och omsorg blir lösningen. När folk sent omsider inser att de inte sparat nog för att bekosta åldringsvården lär dessutom pensionsåldern krypa uppåt.

Så vi klarar oss nog ändå.

(Tack till Erik för referens)