Semestertider

Trots regn och rusk är det snart semestertider och Ekonomistas kommer att lägga in en lägre växel till slutet av augusti, men en del inlägg från hängmattor, stränder och segelbåtar lär nog dyka upp ändå. Inför semestern skadar det dock inte att fundera lite mer på det här med semester. DN bjöd häromdagen på en mycket intressant historisk överblick om varför vi tar semester, men jag tänkte fokusera på när vi tar semester.

sommarlitenI Handelshögskolans korridorer är det tydligt att det är semestertider — det är tomt i nästan varenda kontor. Det är dock inte bara akademiker som tar ledigt just nu. I Sverige är juli alltjämt den stora semestermånaden, även om många också tar ledigt sista veckan i juni och de första veckorna i augusti. Men varför tenderar vi att ta semester samtidigt? En bra bok att ta utgångspunkt i om man vill förstå sig på sociala konventioner som denna är sociologen Peter Hedströms bok Dissecting the Social: On the Principles of Analytical Sociology.

Det första man bör fråga sig är om gemensamma semestertider överhuvudtaget är en social konvention. Det kan ju vara så vi alla föredrar, oberoende vad alla andra gör, att ha huvuddelen av semestern just i juli — trots att det är årets regnrikaste månad.

I Peter Hedströms ramverk finns tre principiellt skiljda anledningar till att en social konvention existerar. För det första kan det handla om att våra trosuppfattningar (beliefs) påverkas när vi ser vad andra gör — vi kanske påverkas att tro att juli faktiskt är den bästa semestermånaden när så många andra tar semester just då. Eller så påverkas våra begär (desires) direkt av vad andra gör — det blir roligare på semestern om vi kan umgås med semestrande vänner eller så vill vi helt enkelt göra som andra och ta semester när andra gör det (kanske för att vi är oroliga att annars bli betraktade som konstiga). Den tredje förklaringsfaktorn är att våra möjligheter (opportunities) att ta semester påverkas. Det kan vara svårt att få nåt gjort när alla kollegor och kunder är borta och vi tvingas helt enkelt att ta semester. Men i en del yrken är det förstås precis tvärtom: inom många serviceyrken kan ju faktiskt inte alla ta semester samtidigt.

När det gäller våra semestertider spelar säkerligen alla dessa faktorer roll. Det gäller nog för övrigt de flesta sociala konventioner. Men det skadar ändå inte med lite analytisk sociologi i bagaget när man ligger i hängmattan och funderar över varför man ligger där just då (även om en del säkert snarare vill kalla mitt resonemang för rational choice i ny förpackning).

Sänkta skatter ger (knappt) några nya företagare

Som empirisk forskare i ett land med stora befolkningsregister är det lätt att bli lite bortskämd. Datamaterial med hundratusentals — ju, till och med miljontals — observationer är vanliga. En följd är att minsta lilla skillnad mellan olika grupper kan skattas precist och det är därför lätt att få resultat som är statistiskt signifikanta. Att något är statistiskt signifikant betyder däremot inte att det är viktigt i någon mer vardaglig mening. 272b1c38

Åsa Hanssons rapport om effekterna av skatter på egenföretagande som Daniel skev om för ett slag sedan belyser skillnaden. Studien ledde till en intensiv debatt om hur vårt höga skattetryck ligger som en blöt filt över entreprenörskapet. Även om vi bortser från frågan huruvida vi verkligen vill ha fler egenföretagare (vilket inte är uppenbart) och antar att skattningarna i Hanssons studie är korrekta (ingen studie är perfekt), är dessa slutsatser ändå tveksamma. Resultaten tyder helt enkelt på att effekten av skatter på företagande är extremt små.

I rapportens huvudtabeller är det omöjligt att se vilken effekt en skattesänkning skulle ha på egenföretagandet. Hansson själv nöjer sig med att skriva att påverkan är ”liten”. Resultaten placerade i appendix går dock att tolka. De tyder på att en säkning av genomsnittsskatten med 100 procentenheter (dvs betydligt mer än vad som är möjligt) skulle öka egenföretagandet med maximalt tio procent. Om i stället marginalskatten sänktes med 100 procentenheter skulle företagandet öka med två procent.

Ett räkneexempel visar vad detta betyder. Att avskaffa alla inkomstskatter skulle sänka den genomsnittliga skatten för företagare med ca 35 procentenheter. Enligt Hanssons studie skulle detta öka antalet egenföretagare med maximalt 3,5 procent, vilket i sin tur betyder att antalet egenföretagare skulle öka från 245000 till 246000. Då skatteintäkterna på arbete uppgår till nästan 900 miljarder kronor per år innebär detta att varje ny egenföretagare skulle kosta den offentliga sektorn minst 900 miljoner kronor i minskade intäkter. Årligen.

Ett annat sätt att uttrycka allt detta är att effekterna på egenföretagande av att sänka skatterna är precist estimerade till att ligga väldigt nära noll.

Uppdatering: Det där med att räkna är inte lätt. En uppmärksam läsare noterade att en ökning med 3,5 procent från 245000 faktiskt blir 253500 och att det årliga priset per företagare då är nere i 106 miljoner. Frågan är dock om jag inte tänkt helt fel. Estimatet säger att sannolikheten att någon går från att vara anställd till att vara företagare ökar med 3,5 procent om alla inkomstskatter avskaffas. Eftersom det finns ca 3,7 miljoner anställda skulle detta innebära 129500 nya egenföretagare (en ökning med 50 procent), vilket betyder att varje ny företagare bara skulle kosta 7 miljoner per år i minskade skatteintäkter. Ber om ursäkt för detta, men å andra sidan är det möjligt att en hel del annat i samhällsekonomin skulle ändrats om inkomstskatten avskaffades så estimaten är nog inte giltiga för mitt tankeexperiment. Om vi mer rimligt tänker oss en sänkning av genomsnittsskatten med 10 procent (3 procentenheter), skulle det resultera i mellan 7500-11000 nya egenföretagare och den offentliga sektorn skulle förlora ca 90 miljarder per år i skatteintäkter.

Ekonomiskt ohållbart med gratis högskola för utlänningar

I en globaliserad värld blir en nationellt skattefinansierad gratis högskola ohållbar. Om priset på en vara är noll blir efterfrågan oändlig, lär oss grundkursen i nationalekonomi. Och mycket riktigt ökar antalet utländska högskolestudenter med tio procent per enligt färsk statistik från Högskoleverket.

Detta är en samhällsekonomiskt ohållbar utveckling. Dels riskerar skattekostnaderna vida överstiga avkastningen på det humankapital som byggts upp om huvuddelen av studenterna lämnar studielandet efter utbildningen (s k brain drain). Dessutom upphäver de internationella studenterna kvalitetssignalerna i det svenska systemet. Högskoleverkets statistik visar nämligen att små högskolor ”dopar” sig genom att fylla ut kurser som ingen svensk vill läsa med utländska studenter. På Blekinge tekniska högskola är nästan 20% av studenterna utlänningar.

Kanske kommer nu vändningen. Idag föreslår högskoleminister Lars Lejonborg att internationella studenter ska betala en avgift på mellan 30 000 och 80 000 kronor för ett läsår på svensk högskola. Beloppen är rimliga, men fortfarande återstår Detta är högst rimliga belopp, väl i linje med andra länders avgifter.