I nationalekonomiska utbildningar ingår vanligtvis inte metodologi eller vetenskapsteori och nationalekonomer förefaller ofta ganska ointresserade av dylika frågeställningar. Trots det har det blossat upp en vild diskussion om Karl Poppers idéer om falsifierbarhet i kommentarerna till mitt inlägg om huruvida nationalekonomin är ideologisk. Att en vetenskaplig teori bör vara falsifierbar innebär att den skall kunna säga vissa saker om världen som är observerbara och som vi (åtminstone i princip) skulle kunna visa är felaktiga. Jag vågar nog påstå att de flesta nationalekonomer är anhängare av någon populär variant av denna idé. Likväl verkar konsensus bland de flesta i diskussionen kring mitt inlägg vara att falsifierbarhet varken är ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för god vetenskap.

Under min utbildning har jag läst en del genusteorier och jag slogs av att en del av dessa framstod som icke-falsifierbara. Vilket faktum som än lades fram fanns det ett sätt att förklara detta som ett resultat av den rådande könsmaktsordningen. Likadant verkar det vara med en del teorier om ”strukturell diskriminering” som Masoud Kamalis integrationsutredning till stor del byggde på — allt tycks gå att förklara som ett resultat av strukturell diskriminering (läs även Jonas inlägg). Samma förhållande gäller dock hela rational choice-paradigmet om man är tillåtande med vilka preferenser som tillåts. Den framstående spelteoretikern Larry Samuelson medgav (på min fråga) att teorin om (oändligt) upprepade spel förmodligen är icke-falsifierbar. (Detsamma gäller förmodligen all spelteori om man är tillräckligt generös med vilka preferenser som tillåts.) Ricardos teori om komparativa fördelar är förmodligen inte falsiferbar. Evolutionär teori framstår åtminstone delvis som omöjlig att falsifiera, åtminstone när det gäller mer komplicerade organismer som människan — finns det något fenomen som inte skulle kunna ges en evolutionär förklaring? (Karl Popper lär själv ha hävdat att naturligt urval ”is not a testable scientific theory but a metaphysical research programme”.)

Den lekmannamässiga slutsatsen av det här resonemanget skulle kunna vara att falsifierbarhet inte är ett nödvändigt villkor för det teoretiska ramverket eller perspektivet i sig, men däremot för tillämpningar av ramverket. Men i detta fall verkar inte falsiferbarhet vara ett tillräckligt villkor för god vetenskap. Ett exempel på detta är Gary Beckers teori för missbruk (vilken jag tidigare diskuterat i termer av arbetsnarkomani). Han visar bland annat vilka implikationerna på efterfrågemönstret för beroendeframkallande varor är under förutsättning att människor är rationella och framåtblickande. Jonathan Gruber och Botond Köszegi utvidgade för några år sedan Gary Beckers modell genom att anta att människor är tidsinkonsistenta och har självkontrollsproblem. Deras modell har exakt samma positiva implikationer som Beckers modell, så kravet på falsifierbarhet hjälper oss inte att välja teori. Detta innebär dock inte att det är betydelselöst vilken teori vi väljer — de normativa implikationerna av teorierna skiljer sig kraftigt åt.

(Första inlägget om vetenskapliga dygder är mitt inlägg om liberala doktorshattar som diskuterade huruvida samhällsvetenskap kan och bör vara opolitisk.)