Destruktiv konkurrens – och ett modest förslag

Att konkurrens och ekonomiska incitament kan vara positiva krafter behöver knappast en nationalekonom övertygas om. Däremot finns det fall när kombinationen är rent destruktiv. Detta är inte minst viktigt när offentligt finansierad verksamhet läggs ut på privata aktörer. Kollegan Erik Lindqvist drar slutsatsen att privat drift av offentligt finansierad verksamhet framförallt är lämplig då det är enkelt att definiera och övervaka kvaliteten på det som produceras (läs även gärna Henrik Jordahls översikt av forskningen).

Vilket kanske inte är fallet när det gäller gymnasieutbildning. Förhoppningen då är att upphandlaren – dvs elever och föräldrar – ska sköta kvalitetsgranskningen, vilket kanske inte är en så dum idé. Om det inte vore för att elever gillar höga betyg – även om inte kunskapsnivån kan motivera dessa. Konsekvenserna är förutsägbara: Konkurrensutsatta skolor, ibland med vinstmotiv, lockar till sig elever med hjälp av låga betygskrav.

Eftersom skolverket inte är kapabelt att hantera granskningen av vår vildvuxna djungel av gymnasieutbildningar krävs det att eleverna själva ges incitament att övervaka kvaliteten. Som jag tidigare argumenterat kan detta åstadkommas genom att den centrala antagningen till högskolan avskaffas. Den osäkerhet som skapas när varje högskola själv får välja antagningssystem gör att eleverna kommer att efterfråga gedigna kunskaper. Betygen kan finnas kvar men får då den roll som ”kontrollstationer” som de är tänkta att ha.

Skandalen IT College of Sweden är helt säkert bara isbergets topp, så något måste göras åt dagens system. Skolpengen och det fria gymnasievalet är troligen för populära för att kunna avskaffas och de har trots allt en mängd positiva effekter. Att förbjuda vinstdrivande skolor skulle bara delvis hantera problemen då även icke-vinstdrivande skolor konkurrerar om eleverna. Ett alternativ till mitt förslag är att helt centralisera antagningen med hjälp av en gymnasieexamination. Denna lösning har dock problemet att olika utbildningar ställer olika krav på studenterna.

Betygssättning är myndighetsutövning. Vi skulle knappast drömma om att konkurrensutsätta skattemyndigheten och sedan låta varje ”kund” själv få välja skattekontor. Men i skolan är detta av någon anledning helt i sin ordning. Varför?

Återköp av privatpersoners vapen kan rädda liv

”Vapen dödar inte människor – människor dödar människor” är en slogan som bl a vapenlobbyn använder. Men stämmer den verkligen? I en serie studier av de australiensiska ekonomerna Christine Neill och Andrew Leigh (som f ö varit gästforskare på IFN den senaste veckan) studeras effekterna av en storskalig återköpsreform av privata skjutvapen i Australien 1997. Drygt 650 000 vapen, ungefär en femtedel av alla lagligt ägda, köptes av staten till deras ungefärliga marknadsvärde. Genom att studera skillnader mellan australiensiska delstater i termer av återköpsfrekvenser och andra utfall kan reformens effekter utvärderas.

Vad Neill och Leigh undersöker specifikt är om den minskade tillgången på skjutvapen minskade antalet vapenrelaterade mord eller självmord. Och de finner att den gjorde det. Åtminstone vad gäller självmorden, som minskade med nära 80 procent medan minskningen i antalet mord inte är statistiskt signifikant. Vapen dödar människor.

Borde då Sverige följa Australiens exempel och återköpa skjutvapen från allmänheten? Ja, varför inte? I Sverige är andelen vapenrelaterade mord och självmord högre än i Australien. Och de vapenamnestier Sverige genomförde 1993 och 2007 gällde enbart oregistrerade skjutvapen (ca 30 000 vapen – mindre än en tjugondel av antalet i Australien – samlades då in). Även om en fullskalig återköpsreform skulle kosta en slant är återbäringen i form av besparade människoliv och en generellt lägre våldsnivå i samhället sannolikt mer än tillräcklig för att reformen skulle vara samhällsekonomiskt motiverad.