Att enskilda företag kan påverka lönen via produktivitetshöjningar är sant. Det finns exempelvis en litteratur kring rent-sharing som visar att företagets vinster tenderar att “spilla över” på lönerna (ett svenskt exempel här). Det verkar dock som om detta framförallt gäller under perioder av ökade vinster, vilket i och för sig kan vara ett helt svenskt fenomen. I andra länder kan det vara lättare att sänka lönerna när det går dåligt.

Frågan är dock främst hur utbytbar personalen är. Om produktivitetsökningarna är hårt knutna till vissa enskilda medarbetares kompetens så kan de få en stor del av produktivitetsökningen. NHL:s lönetak kan ses som en repsons på detta. De enskila stjärnorna kapar annars åt sig hela ligans överskott genom att spela ut olika klubbar mot varandra.

I fallet med tämligen enkel produktion i tredje världen är de flesta anställda dock utbytbara. Visst, fackföreningar kan försöka begränsa inträdet av konkurrenande arbetskraft men det är svårt att upprätthålla detta en längre tid.

Sammanfattningsvis så finns det utrymme att avvika från den lön som råder på marknaden, men det blir ändå i allmänhet relativt små och kortsiktiga avvikelser i marginalen.

Jag antar att jag har svårt att förstå de rent kausala mekanismer som leder från höjd produktivitet → högre löner: (att det historiskt finns ett starkt samband är ju uppenbart – västvärldens löntagare har ju oerhört mycket högre levnadsnivå idag än de hade för 150 år sedan)

Ponera att ett företag höjer sin produktivitet – att varje arbare per timme producerar varor till ett större värde – genom förändringar inom företaget (stordriftsfördelar, effektivare arbetsorganisation och specialisering, hårdare tempo, teknologiska innovationer osv) liksom pga förändringar i samhället i stort (typ förbättrad infrastruktur, minskade transaktionskostnader…). Okej, visst.

Men hur ser de orsak-verkan-samband ut, som leder från företagets högre produktivitet till högre löner för företagets anställda?

Och sker denna höjning per automatik, genom de fria markandskrafternas osynliga hand, eller är det (också) ett resultat av olika intressegruppers kamp om vem den ökade produktivitetens frukter bör tillfalla?

Ledsen att det blev så jäkla mycket.

Jag var kanske lite otydlig och blandade ihop korten när jag skrev inlägget: vad jag tänkte på var enskilda företags produktivitet och lönenivåer (eftersom hela tråden inleddes med en diskussion om det rimliga i att bojkotta just enskilda företag). Det jag undrade var alltså om det alltid är så att ett isolerat företags ökade produktivitet med automatik också leder till ökade löner för de anställda?

Relaterat till ditt exempel ovan om att lönernas andel av BNP brukar ligga mellan 65-80 procent, undrar jag alltså om ett multinationellt företags (med en majoritet av varuproduktionen förlagd i, säg Kina) också har lönekostnader som ligger däromkring i förhållande till det totala produktionsvärdet? Eller utgör de en betydligt mindre del (vilket de lite schablonartade beskrivningarna av “hur liten del av priset på exempelvis en Adidassko som faktiskt tillfaller lönearbetaren i Asien”, verkar påstå)?

Tack för att sidan finns förresten. Den är bra.

Sedan 1950 har BNP/capita i Sverige ökat med ca 400 procent (i fasta priser). Även om arbetskraften hade fått 100 procent av 1950 års kaka hade man haft det väsentligt sämre än idag. Skillnader i BNP/capita kan i sin tur nästan helt förklaras av produktivitetsskillnader.

“lönerna i fattiga länder är låga och arbetsförhållandena dåliga eftersom arbetskraften i fattiga länder är lågproduktiv. Alla “lösningsförslag” som inte höjer arbetskraftens produktivitet (som exempelvis bojkotter) kommer därför inte att ha några gynnsamma effekter.”

Samma resonemang använde du, tror jag, också i ett annat inlägg om problem med rättvisemärkning. Nu är jag ju inte ekonom, men jag undrar ändå lite – beror löneförhållanden och arbetsvillkor enbart på arbetskraftens produktivitet? Rent spontant känns det rätt förenklat. Beror inte lönenivårer på sådant som fackföreningars styrka (som ju fungerar som en slags kartellbildning), de faktiska möjligheter arbetare har att söka sig till andra arbetsplatser om de tycker lönen/arbetsförhållandena är för dåliga, huruvida företagen kommit överens – uttalat eller outtalat – om att hålla lönena nere, arbetsmiljölagstiftning har väl rimligtvis en viss betydelse, osv…

Jag tycker inte heller att bojkott av enskilda företag är något vidare, men jag undrade lite över relationen produktivitet-löner/arbetsförhållanden. Har de alltid i ett historiskt sammanhang följts åt?

/Magnus

Vad jag vill påpeka dock ær att ekonomer skall inte gøra samma misstag som de gamla historiematerilsitiska influerade forskarna. Att nøja sig med att rapa upp revelaed preferences argument kan bli samma sak som att påstå att alla førændringar ær en bekræftelse på vægen till kommunism. Det blir ideologi i mina øgon.

Valmøjligheterna måste tycker jag vara rimligt reella och frågan ær alltså om det ær de i detta fall. Alltså jag håller med Jonas i sak men jag vihåller min skepsis att førældrar skulle ha sitt barns bæsta framfør øgenen i alla situationer i livet. Jag tor de har sitt egets bæsta framfør øgenen ganska ofta.

Männen krökar och rökar om man vill överdriva.

Vi bör inte förvänta oss att föräldrar är goda, precis som politiker inte är det. Det som är bäst för föräldrarna behöver inte vara bäst för barnet, men sannolikt för den i familjen som bestämmer som forskningen om ROSCAS visar.

Att barnarbete är “revealed prefered” som många ovan hävdar är som vanligt när det använts bara ett icke testbart påstående och om man är positivistiskt lagd, så fattas ett och annat. T.ex så bör man faktisk undersöka exakt det Jens säger, annars är “revealed prefered” argumentet värdelösa i detta sammanhang.