Det där med barnarbete

Nu ska vi alltså uppröras igen av att företag använder sig av barnarbete. Denna gång är det Ericsson och Telenor som avslöjats och de krishanterar snabbt med att säga upp kontrakten med de felande underleverantörerna. Undrar vad som händer med barnen nu?

I senaste Ekonomisk Debatt konstaterar Heather Congdon Fors att barnarbete har komplexa orsaker. Rena förbud och bojkotter riktar sig mot enbart mot symptomen på bakomliggande problem och löper därför stor risk att försämra situtationen för redan utsatta barn och familjer.

I södra Afrika arbetar ungefär en fjärdedel av alla barn och i Asien cirka en femtedel. Av alla arbetande barn är det emellertid bara några procent som arbetar med produktion av varor som går på export och som därmed överhuvudtaget kan bojkottas. En bojkott kommer därför med stor sannolikhet enbart att tvinga in barnen i ännu sämre arbetsförhållanden. Congdon Fors sammanfattar forskningsläget med orden:

Vad som står helt klart är att sådana förbud och bojkotter inte kommer att ge de önskade resultaten om barnen och deras familjer inte har alternativa möjligheter. Ett slående exempel på detta är föräldralösa barn som i många fall måste arbeta för att försörja sig själva och kanske även yngre syskon. Att hindra dem från att arbeta utan att ge dem alternativa möjligheter kommer utan tvekan att leda till förödande konsekvenser för dessa barn (min markering).

Man undrar stillsamt vilka åtgärdsprogram SVTs Uppdrag Granskning har i bakfickan för de barn som nu gjorts arbetslösa.

New York Stories V

När videobandspelaren gjorde sin entre i de svenska hemmet höjdes varnande röster om hur videovåldet skulle öka våldsbrotten i och med att ungdomar nu fick tillgång till filmer med namn som Motorsågsmassakern och dylikt hemskt. Sen dess har uppfattningen att våldsamma filmer föder våld varit allmänt accepterad. Att det dessutom kan gå fel även när man i film försöker avskräcka från våld var något som diskuterades när antivåldsfilmen Stockholmsnatt med Paulo Roberto i huvudrollen på åttiotalet turnerade runt i Sveriges skolor. I samband med filmvisningarna vandaliserades aulor av inspirerade tonåringar sades det.

Men är det verkligen så att våldsfilmer föder våld? På SOLE-konferensen härförledes presenterades en uppsats av Gordon Dahl där han tillsammans med Stefano Della Vigna har undersökt om våldet ökar i samband med att våldsamma filmer har premiär. Förvånande vid första anblick, men intuitivt när man tänker efter, är att det visar sig att antalet våldsbrott faktiskt sjunker de veckorna när stora sk Blockbusters med våldsamma inslag har premiär på biograferna. Detta gäller inte bara under den tid då filmen pågår och våldsamma element kan tänkas befinna sig på biograferna istället för ute på gatan, utan våldet verkar även minska den efterföljande natten. Förklaringen tycks helt enkelt vara att det inte säljs alkohol på biograferna. Vid närmare undersökningar visar det sig att det nog inte är det faktum att det visas våldsamma filmer, utan snarare att det pågår en alkoholfri aktivitet som är populär hos unga män. Filmer som t ex Dum och Dummare skulle därmed förmodligen fungera lika bra.

Denna uppsats ger en ny syn på det svenska filmstödet vilket min blogg-broder och USA-medresenär Jonas diskuterade här på Ekonomistas för ett tag sedan. Han ifrågasatte i detta inlägg att filmer med höga förväntade publiksiffror också får mycket filmstöd. Givet att filmer som attraherar unga män också typiskt har höga publiksiffror så skulle man kunna argumentera att dessa filmer har en positiv extern effekt och därför förtjänar extra subventioner. Nu vet vi dock ännu inte vad som händer på lite längre sikt, eftersom det endast är vålsfilmers effekter på kort sikt som studeras i ovan nämnda uppsats. Innan vi vet mer kanske det är bäst att vänta med att sänka momsen på Xbox.

ps. den som vill träffa Gordon och diskutera kan komma till Uppsala under denna vecka då Gordon är gäst på IFAU.

Inlaggt 15/6: Idag skriver även DN Kultur om kopplingen TV-spel, men Ekonomistas var först som alltid