Nationalekonomer föreslår ofta lösningar på problem utan att fundera särskilt mycket över huruvida det skulle gå att få politiskt stöd för genomföra dem, vilket skiljer oss från statsvetare. När det gäller många politiska frågor är det dock ganska lätt att förstå varför vissa åtgärder inte vidtas. Till exempel avregleras inte hyresmarknaden mycket på grund av en stark hyresgästförening, fastighetsskatten var impopulär eftersom den beskattade en tillgång snarare än dess avkastning, globala klimatavtal kommer inte till stånd på grund av varje land vill åta sig så lite som möjligt och fritidsbåtsfolket behandlas med silkesvantar på grund av den starka förankringen i den övre medelklassen (nu senast lyckades man få regeringen att riva upp beslutet om en tillfällig stängning av Danviksstullsbron i Stockholm).

När det gäller jämställdhet är det dock lite mer komplicerat. Under 1900-talet har svenska män givit upp mängder av privilegier till förmån för kvinnor (se JämO:s sammanfattning om du inte är övertygad). Frågan är varför? Efter att kvinnor fick rösträtt är det lättare förstå, men varför gavs kvinnor rösträtt och hur förklarar vi reformer som gynnande kvinnor innan dess? En ny NBER-uppsats pekar ut ett skäl som kan ha varit mycket viktigt: män ger i från sig makt eftersom hälften av deras barn är döttrar. Därför blir jämställdhetsreformer en avvägning mellan kort och lång sikt. På kort sikt drabbar det männen, men på lite längre sikt gynnar det deras döttrar. Möjligheten att stärka kvinnors rättigheter beror därför på hur män gör denna avvägning, vilket i uppsatsen bland annat antas bero på samhällets krav på utbildning.

I dagens Sverige är nog inte den här typen av avvägningar inte längre särskilt viktiga. Idag har majoriteten av män och kvinnor lyckligtvis accepterat att jämställdhet är ett viktigt politiskt mål. Det därför stödet för kvotering i börsbolagsstyrelser verkar vara ganska starkt (trots att det eventuellt minskar lönsamheten).

Det finns dock en jämställdhetsåtgärd som jag inte har något bra svar på varför den inte har genomförts.

När ett gift par skiljer sig delas alla tillgångar lika — förutom deras pensionstillgångar. I dag sparar man i allt större utsträckning själv till sin egen pension och det rimligaste är att detta liksom allt annat sparande delas lika vid skilsmässa (om man inte genom äktenskapsförord bestämt något annat). Nuvarande system drabbar förstås kvinnor mer eftersom de i större utsträckning (löne)arbetar deltid. Det finns många, framförallt kvinnor, som sett fram emot att få en guldkantad tillvaro på ålderns höst, men som på grund av skilsmässa kan få leva ensamma med väldigt låg pension. Jag kan inte riktigt se vilka som skulle motsätta sig en sådan reform av äktenskapslagstiftningen — den borde kunna stödjas av partier från höger till vänster, men har så vitt jag vet finns inga planer på att genomföra en sådan reform. Någon av Ekonomistas läsare kanske vet bättre?