Den senaste tiden har vissa media bedrivit kampanj för att kvinnor ska kvoteras in i börsföretagens styrelser. Kampanjen har inte stått oemotsagd.

Hela diskussionen är alltför omfattande för att få plats i ett blogginlägg. Men en aspekt som är särskilt intressant är frågan om vad forskningen säger om könskvoteringens effekter på företagens lönsamhet. Veckans Affärers chefredaktör Pontus Schultz omnände detta på följande vis:

All forskning och all logik pekar på att det är lönsamt med kvinnor i ledning och styrelse.

Men stämmer verkligen detta? I fallet logik är svaret nej. Med logik menar Schultz att heterogena styrelser alltid preseterar bättre än homogena styrelser; att endast kvinnor förstår kvinnliga konsumenter och att endast kvinnliga förebilder kan få talangfulla kvinnor att rekryteras fullt ut. Visst är dessa påståenden både rimliga och troliga i flera avseenden. Men de är inte utan invändningar. Till exempel kan ökad heterogenitet lika väl kan leda till sämre beslutseffektivetet på grund av minskad grupplojalitet, minskad tillit, försämrad kommunikation och längre mötestider (se översikt här).

Men även om inte all logik visar att fler styrelsekvinnor leder till ökad lönsamhet så kanske ändå all forskning gör det? Även här blir svaret nej. Som Henrik Jordal och jag skrivit och blivit omskrivna om, finns inget hållbart stöd i forskningen för att mer jämställda styrelser är mer lönsamma. Delvis beror detta på bristfälliga datamaterial. I en nyskriven forskingsuppsats av nationalekonomerna Daniel Ferreira och Renee Adams används dock ett mycket rikt dataset och deras resultat pekar på att kvinnor visserligen är aktivare styrelseledamöter än män men att andelen kvinnor inte bidrar till att öka lönsamheten, snarare tvärtom.

Slutsatsen är att de som anväder lönsamhetsargument för att könskvotera styrelser får göra det utan att stöd i vetenskaplig forskning.