Det är svårt att göra träffsäkra prognoser över den ekonomiska utvecklingen. Till och med Lars Norén verkar bekymrat ha observerat detta! Prognoserna verkar dessutom inte bli bättre över tiden trots att centralbanker och liknande institutioner lägger stora resurser på prognosarbetet och trots att allt mer sofistikerade modeller och verktyg utvecklas. En naiv gissning, som t ex att inflationen eller BNP-tillväxten det kommande året blir densamma som under det senaste året, är ungefär lika träffsäker som prognoserna från de sofistikerade modellerna (se CEPR-studie). För några decennier sedan var bilden en annan. De sofistikerade prognoserna hade då klart bättre träffsäkerhet än de naiva gissningarna.

Betyder detta att det läggs för stora resurser på makroprognoser? Inte nödvändigtvis. För att kunna besvara den frågan måste vi fundera på varför de sofistikerade prognoserna har tappat sitt försprång. CEPR-studien visar att det endast är den relativa prognosförmågan som har försämrats. Vi har tidigare konstaterat att den ekonomiska utvecklingen har blivit stabilare sedan mitten av 1980-talet. Därför har både de naiva och de sofistikerade prognoserna blivit mer träffsäkra.

Förmodligen förklaras den ökade stabiliteten åtminstone delvis av att den ekonomiska politiken nu fungerar bättre än på 1970-talet. Och förbättrade prognoser kan ha bidragit till den förbättrade ekonomiska politiken. Kanske lyckas man nu stabilisera effekterna av de chocker som prognosmakarna identifierar. En naiv gissning att utvecklingen kommer att bli stabil fungerar då lika bra som sofistikerade prognoser som identifierar chocker och den ekonomisk-politiska reaktionen på dessa chocker. Välvilligt tolkat kan de naiva gissningarnas ökade träffsäkerhet bero på förbättrade makroprognoser.